Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 16 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 IDUN 18MÖ
fjärdedels kanna sirap, kokas icke sä länge, ej
heller sönderstötas som de föregående.
Om jag nu skulle sluta af min »studie» med
mina egna bärrecept, dem jag på förhand re-
kommenderar till det bästa! Jag har en ganska
stor samling, men iivilka skall jag denna gång
afskrifva? — Nu har jag bläddrat igenom dem
och med tanken fäst vid : Välj, men välj de bästa,
har jag valt ut följande:
Lingon med päron: Fem liter (= 2 kannor) lin-
gon l-ensas, sköljas, sönderkokas med ’b liter
(= 1 kvarter) vatten och upphälles i silduk att
afrinna. 10 liter päron, stora, goda, skalas och
ett kors skäres i hvarje. Lingonsaften halles i
syltkitteln, kokas en stund med hälften- af sock-
ret* och 45 gram (= 10 ort) kanel, hvarefter
päronen iläggas att mycket sakta koka, tills de
äro mjuka och klara, då de upptagas. Lagen
tillsättes med det återstående sockret och kokas
till gelé, upphälles att kallna och hälles öfver
de i burk nedlagda päronen; öfverbindas och
förvaras i svalt rum eller källare.
Lingongelé: Till hvarje liter rensade och skölj-
da lingon tagas 4 dl. vatten, hvarmed bären un-
der jämn omröring få sakta koka en 20 à 25
minuter; upphällas i silduk, få själfrinna utan
pressning, tills all saften utrunnit. Stå till andra
dagen, då den klara saften varsamt afhälles ; till
lika vikt klar saft tages lika vikt stött socker.
Sockret slås först i den blankskurade syltkitteln,
när det blifvit fullkomligt smält, ihälles däri den
kalla saften, och först nu får syltkitteln sättas
öfver elden, som bör vai’a svag, att småningom
uppkoka. Omröres noga, skummas väl, kokar
sakta 10 à 12 minuter från första uppkoket,
upphälles i glasburkar. Andra dagen belägges
geléet med vax- eller konjakspapper. Detta gelé
är mycket parant.
Fin lingonsylt: 3 kilo stora rensade lingon
sköljas, få afrinna. 2*/2 kilo socker jämte ’h
liter vatten kokas i syltkitteln till en lag. Bären
iläggas, skakas, kokas, tills de synas klara, upp-
hällas i ett fat, skummas, skakas tills de sval-
nat, då de nedläggas i burkar**, få kallna, öfver-
bindas därefter.
Om man så önskar, kan man hafva vanilj,
pomerans eller kanel uti lingonen. Då vanilj
användes, sönderklippes 1/i böna i små bitar, som
iläggas först, då syltet lyftes af elden, men bitar
af kanel samt sönderskurna pomeransskal kunna
iläggas under kokningen och däraf uppkomma:
kanel-lingon, pomerans- och vanilj-lingon.
Lingonsirup : 2 kannor (= 5 1.) mogna lingon
rensas, sköljas, läggas i syltkitteln med 1 kanna
(— 2V2 1.) vatten, sönderkokas, upphälles i sil-
duk, få afrinna. Saften väges, till hvarje skål-
pund (= 425 gr.) däraf tages 75 ort (= 318 gr.)
socker, hvilket hugges i bitar och kokas jämte
saften 10 minuter öfver stark eld, hvarunder det
noggrant skummas, uppslås, får kallna och häl-
les på buteljer påföljande dag.
Sur lingonsaft: Lingonen kokas som till ofvan-
stående lingonsirup, silas, saften får stå till föl-
jande dag, buteljeras, korkas och hartsas.
Konserverade lingon: Vackra s. k. råglingon,
stora och väl mogna, rensas genast efter afplock-
ningen, läggas på buteljer och öfverslås med
friskt vatten, buteljeras, korkas och hartsas ;
förvaras, i källare.
Önskar man förvara lingonen torra på flaskor,
så behandlas de på samma sätt och med iakt-
tagande af samma, försiktighetsmått som blåbär
på flaskor.
Lingonvin: 13,09 liter vatten och 3 kilo 550
gr. socker kokas till en lag, får kallna. 7 liter
lingon lägges på ett halfankare. 21f liter lingon
kokas i I1/, liter vatten, silas, får kallna. De
kokade lingonen slås,) sedan de blifvit fullkom-
ligt kalla, på de torra i halfankaret, sedan soc-
kerlagen, skalét af en citron och sist en bit
kanel därpå. Ankaret sättes nu i ett svalt rum,
en ren handduk lägges däröfver och omröres det
noga två gånger dagligen under en 14 dagar;
sedan tilltäppes kärlet noga samt hartsas. En
månad står det så orördt, hvarefter man silar
och tappar det på buteljer. Blir ovanligt godt,
samtidigt som det är billigt och synherligen
läskande.
Nu tror jag, att det kan vara nog med recept,
ty om jag icke misstager mig, har nog litet
hvar några stycken sådana att framvisa, kanske
lika bra och lika goda, om icke bättre. Jag ön
skar endast få upplysa — för dem som icke ha
* 2 kilo 550 gram till satsen, således 1,275 kg.
först och lika mycket sedan.
** För att burkarna icke skola spricka, då man
häller varmt sylt uti dem, skola de stå på fvr-
dubbelt linne.
reda därpå — att lingon duger utmärkt till soppor.
Det är bara att försöka och. hitta på göra utbyte
mot något annat. Passera färska lingon som
nypon, använd detsamma som till nyponsoppa
och utbyt nyponen mot lingon. Blir utmärkt
soppa. Likaså med krämer.
Som dryck är lingon och vatten utmärkt på
sommarn, då det är varmt och man törstar myc-
ket. Ett par skedar söta lingon i ett vanligt
dricksglas vatten är både nyttigt och behagligt,
släcker törsten ganska bra och lugnar samtidigt.
Ja, nu tror jag, jag gör slut på min bärstudie
och tackar för lånet af pennan.
Adjö och tack, som de säga på »bondlandet»,
för samvaron ! Kanske kan jag en gång få
komma åter och då få hälsa på Iduns älskvärda
läsekrets med: »Tack för förr en gång!»
Sist ett varmt tack från redaktionen till alla
insändarne, bland hvilka »Tante Alfhilda», »J.
S.» och »Bärvän» särskildt förtjäna loford för
sina trefliga uppsatser, hvilka dock ej nu hinna
användas.
%
Stackars örat!
Populär medicinsk föreläsning
för Idun af * * *
(Forts.)
Generalen anförtrodde sin lomhörde gran-
ne kamarherren (han blef inte kommendör,
som han hade väntat sista Oskarsdagen),
att biskopen var en kruka, ty han vågade
ej säga préférence på generalens spader, kan
man tänka sig. Ja, de prästerna, de äro
sig alltid lika: »Jag var ett fä, som inte
själf sade: spel ut!»
Ja, nu hade hon just spelat ut sin sonat
där framme vid pianot, och både hon och
församlingen drog en suck af lättnad. In-
gen enda af alla dessa sladdrare hade den
ringaste aning om, att de med sitt opassan-
de prat hade stört dem af sina grannar,
som verkligen ville höra på den vackra mu-
siken, i synnerhet som detta nummer spe-
lades med mera smak och känsla än något
annat under hela aftonen; måhända kunde
man göra ett undantag för harpvirtuoseu.
Och just därför har jag tagit mig friheten
påpeka detta för mitt »vördade publikum».
Mitt gyckel är »ej blott till Lyst», det hvi-
lar mot en ganska allvarlig bakgrund.
Ni kallar mig »doktor», mitt herrskap,
men vet ni, hvad detta latinska ord egent-
ligen betyder?
Jo, det betyder på svenska »lärare»; det
är alltså både min rättighet och skyldighet
att lära och undervisa eder, högtärade.
Nu kommer n:r 2 på programmet, en dikt
af vår störste nu lefvande skald. Det åhör-
des med den mest spända uppmärksamhet
-— men så räckte det ej mer än 3 minuter,
och så pass länge orkar man väl tiga, för
öfrigt »kunglig sekern deklamerar så gudom-
ligt. »
Med öronbedöfvande koloratur drillar sig-
nora Tremolini igenom sin konstiga aria,
som hvarken hon själf eller någon annan
begriper meningen af, men den häpna åhö-
rareskaran sitter förstummad — och det var
inte ett litet konststycke att åstadkomma
en dylik efEekt, signoran har ärligt förtjänt
sina applåder.
Se där ha vi den lille harpvirtuosen, un-
derbarnet med de ljusa Balder-lockarna och
de himmelsblå, vemodigt drömmande ögo-
nen. Med späd, men kraftig hand griper
han i harpans gyllene strängar och trollar
fram toner af onämnbar skönhet. Det är
som ett eko af de himmelska härskarornas
jublande melodier från harmoniens hemland.
Men
»Saligheter, som förlängas,
Härda endast gudar ut.
Menskohjärtan skulle sprängas,
Toge ej dess tjusning slut!»
Församlingen lyssnar med återhållen an-
dedräkt, när pianissimot förtonar och liksom
förlorar sig i ett aflägset fjärran. I allas
deras ögon, hvilka i bröstet hafva ett hjärta
och ej allenast en muskel, som pumpar
blod, glänser en pärla af det slag, som är
mera värdt än jordens alla glittrande dia-
manter; man anar, om man ock ej rätt för-
står det, att man här står framför utsikten
till en ny värld.
Blott professorn sitter lugn och beräknar
kallblodigt, huru många gånger i sekunden
strängen måste svänga för att just angifva
den tonen, och att den måste vara just så
långt uppskrufvad för att ej ljuda falskt.
Men som detta i längden blir skäligen en-
formigt, så råkade vår gode professor slumra
in, men han väckte sig själf med en högljudd
snarkning just under ett nästan ohörbart
diminuendo och höll därvid på att skräm-
ma slag på sin granne, den lilla nervösa
musiklärarinnan. Dock, ridderlig på sitt sätt
mot det täcka könet, i grunden välment ocli
rättrådig — han ville ej göra en mask förnär
— bad han strax om ursäkt upprepade gånger
och sade ganska högt och tydligt: »Nu
förstår jag, huru David kunde söfvaSaul.»
Att »stämningen» i halfva salen därigenom
gick förlorad, och att konstnären kände sitt
hjärta som genomborradt af en förgiftad
dolk — det rådde väl inte professorn för,
ty man skall låta »detta vara detta» och
inte släppa sin fantasi lös, så att den kom-
mer i sken, och för resten hade professorn
aldrig förnekat, att instrumentet var ordent-
ligt och riktigt »stämdt».
Hå hå, ja ja; trösta oss för omusikaliskt
folk! Men livad skola vi väl säga om Vio-
loncellisten, som under hela tiden hördes
klirpa på sitt stora instrument i rummet
utanför, och som öfvade skalor för brinnan-
de lifvet, till och med i det högtidliga ögon-
blick, då den feta kontra alten sträfvade upp
i höjden med sitt: »jeg elsker, — élsker
—–––- elsker dig!» Vilja icke ens ar-
tisterna höra på hvarandra, då är kanske
publiken så där tämligen ursäktad.
Nu kommer pianisten med håret hängan-
de som en pensionsflicka och med manchetter
som ett par medelstora dockklädningar . . .
Detta är då lyckligtvis inte klassisk musik,
utan det måtte vara något potpurri ur
Fatinitza eller kanske något populärt, en
imitation efter Wagners »flygande hollän-
daren».
Först mullrar det i basen en stund: det
är åska på afstånd, men ovädret drager
förbi; så några drillar längst upp i diskan-
ten: det är lärkan och andra sångfåglar.
Sedan kommer en kaskad af toner, på det
allra konstigaste vis åstadkommen därige-
nom, att artisten lade sina armar i kors
och än kastade högra handen öfver den
vänstra, än tvärtom på ett så högst märk-
värdigt sätt, att den gamle kammarjunka-
ren måste resa sig upp och med sin »enkel-
tjusare» i ögonvrån taga konststycket i noga
betraktande; han var icke utan en viss för-
skräckelse för strängarnas öde, och han iakt-
tog till sin ledsnad — ty han var en ord-
ningens man — att pianisten bara spelade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
