Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 16 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I DU N 263
pâ de hvita, men alls icke rörde vid de
svarta tangenterna ; det kan omöjligen vara
rätt att slita på instrumentet så ojämnt. 1
häpenheten råkade han till och med tappa
käppen med guldknappen i golfvet, men det
gjorde just ingenting, ty detta skedde på
ett fortissimoställe, och därför hördes det
icke heller, att de slogo skallarna ihop, när
borgmästarn ville taga upp käppen och kam-
marjunkaren skulle skynda honom i förväg.
(Forts.)
■4MP
—’.©KO–––
Teater.
Djurgårdsteatern bjöd i måndags på ett nytt
stycke, nämligen »Herr kalfaktorn», lustspel i
tre akter af Ch. Bossus och Edv. Délavigne. Det
är ett lustspel i den farsartade stilen, som all-
deles gifvet kommer att locka en rad af fulla
lius. Redan från början kommer åskådaren i
det bästa humör, och munterheten i salongen
stegras för hvarje akt. Intrigen rör sig om, huru
en ung dragonkapten råkar i fara att få sin kal-
faktor till svärfar, men slutligen räddas därifrån.
Att närmare redogöra för styckets innehåll vore
att förtaga de blifvande åskådarne öfverrasknin-
gens och nöjets krydda. Iscensättningen och
utförandet äro alltigenom förträffliga. Särskildt
utmärker sig fröken Rustan som änkan-svärmo-
dern och fröken Magnusson som fru de Solignac,
en fru med grundsatser, samt hr Eliasson, den
sistnämndas man, hr Lavén, kalfaktorn själf, och
hr Byström, kaptenen. Hr Lavén torde dock sä-
kerligen kunna afvinna kalfaktorns tacksamma
roll ännu något mera till det goda, han redan
vid premieren framställde. Att fru Ranft, i dan-
sösen Sirènes roll är en bländande siren, torde
vara öfverflödigt nämna, lika litet som att fru
Eliason, fröken Borgström, hr de Wahl och Gr.
Ranft väl fyllde sina biroller.
Till förpjäs gafs hr de Wahls lilla nätta pro-
verb »För tidigt», i hvilket författaren och fru
Eliason utföra de båda rollerna riktigt con amore.
Hr de Wahl, som ej förut uppträdt under sä-
songen, mottogs vid sitt inträde af lifliga hand-
klappningar. Att sådana för öfrigt i rikligt mått
förekommo under aftonens lopp och framkallade
talrika inropningar är gifvet.
Programmet är mycket underhållande och kon-
staterar, att den nitiske och energiske direktö-
rens förfarande följes af oförminskad framgång.
^3^
David Thor.
Några drag ur on »reformators» lefnad.
Skiss för Idun af
Petrus Hedberg.
(Forts.)
Då de kommit den andra båten tillräck-
ligt nära, funno de med ett enda ögonkast,
att det var absolut omöjligt att komma den
så nära, att de nödställde kunde komma
öfver i deras båt. »Det var långgrundt,»
hade Kristian sagt, och nit insåg pastor
Thor hvad han menat med det ordet; böl-
jorna, reste sig redan långt från land till
en förfärande höjd, och brottsjöarne voro här
svårare än längre ut, emedan de hade att
kämpa mot hvad engelsmännen kalla »under-
tow», d. v. s. det i de nedre lagren från
stranden tillbakaflytande vattnet. Det var
nu fråga endast om en eller annan minut,
innan Gulliks båt skulle börja hugga. De
fyra männen i den kände väl vidden af den
fara de löpte, men ankomsten af den andra
båten gaf dem ju ändå litet hopp. Och
pastorn var med ! Den landkrabban ! Hvad
var han med för, hvad förstod han af hvad
som var det rättaste och bästa i en sådan
stund? Men just pastor Thor var det, som
nu reste sig upp i båten, fattade draggen
med den ibända trossen och ropade till
männen i Gulliks båt:
»Passa på, när jag kastar —• akta er för
draggen — hugg fast honom i förn.»
När nästa tretal af vågjättar hade passe-
rat, begagnade han det ögonblick af relativt
lugn, som följde på dem, och kastade draggen.
Kastet lyckades, draggen flög öfver båten,
så att de fingo fatt i trossen. I ett nu var
draggen halad ombord och fästad eller »fast-
huggen» i förn.
»Nu upp mot vinden igen!» sade pastorn.
»Hugg i, så det brakar, gossar!»
Ja, nog höggo de i, men att uttröttade
som de redan voro efter den ansträngande
rodden, kunna arbeta upp mot stormen igen,
icke blott sin egen lätta båt, utan äfven
den stora tunga, af vatten halffylda hafs-
fiskebåt, som de hade på släp, det tycktes
öfvergå deras krafter. Huru mycket de än
ansträngde sig, tycktes de fruktansvärda
bränningarna vara lika nära och ursinnigt
ryta af begär efter de åtta männens lif.
»Släpp styråran, Petter —■ så länge vi
ha .vinden rätt förifrån, går det nog ändå,
utan att någon styr ■— och kom och hjälp
oss — nej, inte mig, jag orkar nog än en
stund — ta i hos Halvar eller Kristian.»
Nu rodde de under tystnad några minu-
ter, till det yttersta spännande hvarje sena
och nerv. Om en åra bräckts, hade det
sannolikt betydt åtta mans säkra död.
Nej, de kunde icke se, att de kommo ens
en tum framåt! Hade de skridit framåt
om än så sakta, skulle vågornas höjd hafva
minskats i samma mån som vattnet utan-
för den långgrunda stranden blef djupare.
Men nu kommo böljorna oupphörligt, oupp-
hörligt som rullande berg med fräsande och
skummande och vältrande kammar ochtoppar.
Det kändes, som om de varit förtöjda vid
stranden.
De fyra i Gulliks båt försökte gång på
gång med den enda åra de hade kvar —
de andra hade spolats i sjön under en stark
öfverhalning, som båten gjorde, medan de
ännu hade seglet uppe — att hjälpa sina
räddare, men när de hade rott ett par tag,
girade den tunga båten till med sidan mot
vinden, tog in vatten öfver stänkbordet och
blef ännu tyngre. Där sutto de då, fyra,
nästan uthvilade män, och kunde icke annat
göra än se på de andras ansträngningar;
de måste nöja sig med att söka länsa båten
med pumpen och sina hufvudbonader.
Den modige, trosstarke pastor Thor, som
gått ut i sin Guds kraft med icke blott
vilja, utan äfven hopp, ja, nästan förtröstan
att kunna rädda de i nöd stadde, äfven han
började nu misströsta, när han kände sina
gigantiska krafter börja aftaga. Sådana äro
vi människor, äfven de bättre ibland oss,
ja, stundom äfven de bäste: i främsta rum-
met lita vi mer eller mindre medvetet på
vår egen kraft, och lämnar den oss i sticket,
glömma vi allt för lätt, att det finnes en,
som har all makt i himmelen och på jorden.
En af männen i båten svor till en ed.
Pastor Thor ryckte till. Svära och banna
nu, när de hade döden och evigheten för
ögonen! Det var som om pastorns nit fått
ett piskrapp, och med den heliga harmen
följde ny spänstighet i sinnet.
»Det här går inte,» sade han. »Petter,
lämna åran och se efter, om det finns någon
smäcker lina i båten.»
»Jo, det ligger en flötlina akterut,» svarade
Petter.
»Lös då styråran, slå flötlinan ett halfslag
om henne och kasta henne i sjön. Kan-
hända dom får tag i henne. »
»Det var bra, herr pastor; det är alldeles
riktigt, då går det,» sade Halvar. »Herr
pastorn är då som den värsta sjöman.»
Pastor Thor ryckte nästan till; han hade
fått piskrappet nummer två, men detta var
af annat slag än nummer ett. Det var för-
sta gången någon af hans församlingsbor
kallat honom »herr pastor».
Denna pastorns idé blef deras räddning.
Männen i Gulliks båt fångade upp åran,
och nu — med två åror i båten — kunde
de bemanna båda sidorna, och ungefär tre
timmar senare lågo de två båtarna lugnt
förtöjda vid bodarna i hamnen.
Allt hvad »herr pastorn» den gången sagt
och gjort, det har tusentals gånger upprepats
icke blott af invånarne på Manlösa, utan
äfven af hela kustbefolkningen vidt och bredt
omkring, och ’ så länge en fiskare lefver i
bygden, skall historien om hans bragd ännu
mången gång upprepas både vid spiselden
i stugorna och ute på hafvet, när man ligger
och väntar, att fisken skall »gå till».
Händelsen utgjorde också en verklig epok
i pastor Thors reformationsarbete ute på
Manlösa, och det är därför jag något vid-
lyftigare redogjort för den. Det kompakta
motstånd, som de flesta af hans förslag till
den lilla kommunens höjande i andligt och
materielt hänseende hittills hade rönt af det
styfsinta folket, hade med ens förlorat sin
ondartade karaktär, och när han hädanefter
icke vann framgång i hvad han önskade
och föreslog, var det icke längre en omed-
görlig illvilja, utan folkets okunnighet och
sega fasthållande vid det gamla, som gjorde
honom segern stridig. Efter hand lärde sig
Manlösaborna inse, icke blott att han var
insiktsfullare och rådigare än de, utan äfven
att de i honom hade en varmt tillgifven
vän, som var lika beredd att sörja med dem
i deras sorger och lida med dem i deras
lidanden som att glädjas med dem i deras
glädje. Härigenom fick han äfven i jordiska
angelägenheter en makt öfver dem så stor,
att väl sällan någon själasörjare utöfvat en
dylik öfver sin hjord. Blott ett enda exem-
pel därpå.
Då koleran ett år åter hemsökte vårt land
och svårt härjade i de många fisklägena på
kusten, förbjöd pastor Thor sina församlings-
bor att hafva någon beröring med den yttre
världen, så länge farsoten varade. Man
knotade väl både högt och i tysthet —
huru skulle man då få sälja sin fisk? —
och huru skulle man få mjöl och potatis,
kaffe och socker och en mängd andra för-
nödenheter från fastlandet? — men pastorn
var bestämd, och hans vilja segrade*). »Vi
få äta fisk och undvara allt annat,» sade
han; »det är bättre att vi svälta, än att vi
dö i den förfärliga sjukdomen.»
Några dagar efter den stormiga september-
dag, som ofvan omtalats, trädde drängen
Joel en afton in i pastorns arbetsrum. Se-
dan han stått och tummat mössan en stund
sade han:
»Jag skulle vilja tacka herr pastorn, för
hvad herr pastorn gjorde mig häromdan.»
»Tack själf, Joel.»
»Det var mitt fel alltihopa —■ jag var
full, och det var jag som rådde för att
årorna foro i sjön.»
»Ja, man reder sig nog bättre, då man
är nykter. »
*) Detta är fullt faktiskt.
För/.
Extra fin Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid K. A. Nydahl & C:o
undersökning af harv. handelskemist befunnen enl. analys Stockholm 2 sturepian
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos Elk»- ocîi Aihu. telefon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
