Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 IDUN 1895
Men det vore ej blott meningen, att skol-
dramernas uppförande skulle verka i didak-
tikens intresse, och sedan man rentaf öf-
vergifvit tron på deras lämplighet att vara
ett medel för spridande af kristlig kunskap
och goda lärdomar, framställda genom var-
nande eller uppmuntrande exempel ur lifvet,
ansåg man dem dock i alla fall betydelse-
fulla såsom i väsentlig mån bidragande till
ungdomens yttre bildning och hyfsning.
Michel de Montaigne yttrar sig i sina »Essais»
lifligt om teaterspelandets nytta, enär det
hörde till de öfningar, som af de unge gjor-
de annat »än åsnor, lastade med böcker.»
Och i samma anda uttalar sig svensken
Nicolaus Holgeri, författaren till »Troijen-
borgh, en sanferdigh tragoedia,» då han
ordar om »dristighet att tala, och skicklig-
het i umgänget,» som förvärfvades genom
dessa teatraliska sysselsättningar.
Skola vi le åt dessa onekligen naiva yttran-
den, eller finnes det måhända i dem någon-
ting som det lönar sig att taga vara på,
någonting som äfven vi, senare tiders barn,
kunna erkänna vara af värde och vikt?
Jag tror det. De gamle voro nog inne på
rätta vägar, då de talade om att skolornas
lärjungar voro ämnade till annat än »åsnor,
lastade med böcker. » Denna skrämmande
bild af förlästhet och öfveransträngning fanns
således redan då, och man fruktade den —
liksom vi nu; och som motvikt framkallade
man skådebanans luftiga gestalter!
Men det göra inte vi. Och troligen är
det nog bäst så, ty en läsare af skoldra-
merna nutilldags kan knappt undgå att för-
vånas öfver att någon tids skolmän ansett
dem uppfostrande, så osmältbara äro de nu.
Meu tanken på att skaffa något, som kunde
»hyfsa och bilda», den var inte så galen
och den är värd att dröja vid, äfven om
man nu väntar sig mera af hemmen i den
vägen, än man då gjorde eller kunde göra.
Men så länge skolan skall uppfostra, ej blott
undervisa, står det alltid kvar en fordran
på något mer än läxläsning. Och detta be-
hofs tillfredsställande står på arbetsordnin-
gen under namnet gymnastik, stundom är
äfven slöjd att räkna dit. De åsyfta ju
kroppens sundhet och friskhet, medan det var
ett mera ästetiskt mål, som stod för skol-
dramernas ifrare. Men det praktiska hän-
ger äfven här så nära tillsammans, ett har-
moniskt, tilltalande uppträdande och kropps-
lig sundhet äro ej två så skilda saker, som
man kanske kunde tro.
Gymnastiken, det obligatoriska vederkvick-
ningsmedlet och rekreationsarbetet, är troli-
gen mycket för öfverskattad. Åtminstone
så som den nu bedrifves, då så mycket
verkligt mödosamt arbete blir nedlagdt på
uppvisningsbara grannlåtsrörelser, då det
akrobatiska röfvar rum från det idrottsliga.
Det ägnas för liten omsorg åt att inlära de
unga att föra sin kropp väl i alla afseenden
och bemärkelser, detta stora bud, som inne-
håller så många småbud, att hålla sig rak
i ryggen, att spänna ut bröstet, att ej gå
in med tårna, att ej slänga med armarne
som gungor, och allt slikt som kan före-
komma att önska. Och man kan utsträcka
sina önskningar ändå längre än till detta;
man kan hoppas att få se ledighet och be-
hag i rörelserna, en harmoniskt utvecklad
individ, med jämnmått och kraft. Detta
är för mycket begärdt och för tidigt for-
dradt, invänder ni kanske. Men detta vore
dock ett stort steg mot ökad kroppslig skön-
het och sundhet hos släktet, och när bildas
deii vuxne, om ej under uppväxtåren? Men
vi bry oss för litet om detta, vi ringakta det,
och därför hamnar sig det försummade.
Lärare eller lärarinna, vill ni slå er ned
vid mitt fönster just nu, när jag skrifver
detta? Det är rast och hela elementarsko-
lan strömmar ut här förbi, mer än hundra
lämpliga observationsobjekt. Se på denne,
med hufvudet hängande fram på bröstet,
eller denne, som sjunkit ihop till ett knyte
som hvilar på knäna, ingendera har haft
tid att räta upp sig, när de stego ifrån pul-
peten, utan gå i samma vinkel, i hvilken
de suttit böjda öfver läxan; eller denne, som
absolut ej kan gå utan måste klifva, medan
armarne samtidigt med skofvelaktig fart
klyfva luften, denne elfvaåring, som är så
puckelryggig af bara ovårdsamhet. Det är
eri syn som ej är glädjande. Med få undan-
tag är det en klumpighet, ett obehag i allas
rörelser, som är verkligen plågsam. Och
den går hos somliga nästan öfver till lyten
— och dock är ingen af alla dessa kropps-
ligt missbildad. Men, invänder ni, af detta
skall dock mycket, ofantligt mycket till och
med, gå bort och arbetas ifrån sedermera.
Ja, visserligen, det vore verkligen bedröfiigt
eljes, men jag skulle vilja vända om edra
ord till : en mängd af allt detta skall stanna
kvar — och ni nödgas ge mig rätt. Och
här ha vi nu blott tänkt på och gifvit akt
på det som stött vårt öga såsom oharmoniskt,
oskönt, men detta uppträder äfven i mån-
ga fall såsom kroppsskadande, organförbil-
dande. Och där det också ej det gör, har
äfven vår ästetiska förtrytelse sitt berätti-
gande. Låt dessa vildväxande hinna ett
eller par decenier framåt på sin väg genom
lifvet, låt dem hinna de år, då de inse vishe-
ten (om ock i satirens form) af orden i Adam
Homo, där förf. säger att judarnes tio bud
och de kristnes tväune nu reducerats till
det enda: »Sog at behage!», och de skola
både harmas och sörja öfver dessa sina
kroppsliga brister, hvilka eftertanke och efter-
håll kunnat hämma och drifva tillbaka re-
dan i deras uppstående. Sannerligen, man
blir frestad att önska hela skolungdomen
för en tid insatt i den militära formgifniu-
gens läroanstalt, eller ock låta dem studera
plastik vid en teaters elevskola. Ja, det
var nog det, som föresväfvade de besked-
lige skolmännen från sextonde och sjutton-
de seklet, då de skrefvo sina komedier och
tragedier, låtandes sina gossar »agera» för
att gifva dem vana vid att uppträda med
fina later och vänja dem in vid ett upp-
trädandesätt, sådant som anstod skådeba-
nans hjältar — och hjältinnor.
Och talet sedan, talet, i hvilket de spe-
lande skulle förvärfva sig »dristighet», det
vill säga, litet mera utfördt, förmåga att lätt
finna de ord, som känslan och tanken sökte,
och kunskap om språkets helgdagsord, de
som lågo öfver de hvardagliga och platta.
Hvad gör vår mrtida skola åt undervisnin-
gen i det talade ordet? Tvifvelsutan gan-
ska ringa; och hur skulle den också kunna
göra mer. Redan den tid, som arbetsord-
ningen nu ägnar åt modersmålets studium,
belöper sig blott till ett fåtal timmar, och
arbetet med inlärande af skrifning och af
grammatisk kunskap rycker naturligtvis till
sig brorslotten af den tid, som är anslagen
åt ämnet. Och den släpande, jämmerliga
uppläsning, som tillåtes i den mängd äm-
nen, som, äfven då undervisningen i främ-
mande språk föres just på det ifrågavaran-
de språket, alltid bli lästa på svenska, ökar
fördärfvet i fråga om läsningen af moders-
målet. Och är det redan tvifvelaktigt, hu-
ruvida man kan vänta en verkligt god upp-
läsning af en gifven text; hur mycket be-
dröfligare skall då ej svaret bli på den frå-
gan: hur står det till med lärjungarnes ut-
trycksförmåga? Kunna de ge ledig och
korrekt form åt sina tankar, få de någon
vana att röra sig i hvad man kallar en de-
batt, där man måste ge skäl för sina åsik-
ter och ord åt sina skäl? Få de någonsin
höra, att deras svar på lärarens frågor ej
skola ges under stamningar och humningar,
på ett språk som är slitande osvenskt?
Lägger man vikt vid att lära uttrycka sig
väl eller åtminstone riktigt? En öfverflöds-
vara tänker ni —- kanhända dock icke så
öfverflödig som en hop latinska gramma-
tikregler eller liknande gods af samma
tvifvelaktiga praktiska värde. Dyrbar har
talets gåfva alltid ansetts, och nu är den
minsann ingalunda mindre behöflig än förr.
Så mycket väntade man sig nu aldrig af
skoldramats utöfvande, det var mera ägnadt
att ge kännedom om ett bättre och hög-
tidligare språk än det vanliga, det hade en
tendens att nästan vilja lyfta.
Ja, skoldramat har ledt våra tankar ända
till plastik och retorik, men skoldramat är
utspeladt, och dessa bägge ämnen får man
nog aldrig se på skolornas arbetsordning,
De ha ej samma utsigter som teckningen,
hvilken jix nu är obligatorisk. Men — äf-
ven inom den nuvarande skolordningens
ram torde mycket kunna göras i antydd
riktning, och ännu mer mäkta hemmen
göra, om tankarne ledas hän till det åsyf-
tade målet.
Lennart Hennings.
”Do do.”
Skiss för Idun af Lisa Schröder.
parti rouge et noir, Georg?»
8 Frågan framställdes af doktor Henrik.
»Nej tack, jag har längesedan slutat med
dylika nöjen,» förklarade den tilltalade.
»Dm?» återtog den förre. »Det var minsann en
nyhet ! Då jag för två år sedan besökte er goda
stad, trodde jag uppriktigt sagdt, att du ej skulle
sluta, förrän du fullkomligt ruinerat dig på ett
eller annat hazardspel; du öfverlämnade dig så
helt däråt och utan synnerligt val af motspelare.
Förändringen gläder mig, lika mycket som den
öfverraskar mig. Tillåter du en fråga, Georg?»
»Mycket gärna, käre vän.»
»Om est la femme?t
»Du gissar rätt,» bekräftade Georg. »När det
är fråga om något verkligt godt, eller om något
mycket dåligt, har man ju alltid skäl till den
frågan. Äfven här har kvinnan spelat rollen.
Men det är en helt liten kvinna om åtta år —
medge, att det hade du ej tänkt dig!»
»Nej sannerligen, en åtta-årig liten tös, som
räddar en ung officer från spelpassionen! Hvad
månne blifva af detta barnet?»
»Se här, Henrik, en god cigarr. Man pratar
alltid lättare vid dess hloss och ett litet glas,
eller hur? Gör det nu bekvämt åt dig, så skall
jag gärna underhålla dig med min »räddnings-
historia» om den, trots hjältinnans späda ålder,
intresserar dig?»
»Tack, den eggar verkligen min nyfikenhet.
Jag har nämligen aldrig tänkt mig dig indragen
i ett fullt platoniskt äfventyr.»
»Jag hade ej heller själf tänkt mig det,» för-
säkrade Georg leende. »Som du sade,» fortsatte
han, »var jag ännu för två år sedan en oförbät-
terlig spelare och min far hade förgäfves bedt,
hotat och gjort allt hvad en god far kan göra
för en son sådan som jag. Gud vet, hvem af
oss båda som led mest under denna förfärliga
tid — jag blickande tillbaka och föraktande mig
själf för alla de löften jag gifvit honom och lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
