Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 i D U N 269
ofta svikit, eller han, som kärleksfullt ville glöm-
ma det förflutna, men med bäfvan säg framåt
på den kommande tid, då lian ej längre skulle
Annas till för att skydda mig mot följderna af
mitt lättsinne; då jag efter att ha förslösat den
af lionom genom redligt ai-bete förvärfvade för-
mögenheten skulle sluta antingen som fattighjon
eller själfspilling . . .
Jag hade en längre tid spelat med genom-
gående otur, och då kontanterna liksom krediten
voro slut, lät jag pantsätta hvad jag hade af
värde, bland annat den ring som min mor erhöll
af min far vid min födelse och hvilken jag ärft
och alltid brukade bära på mitt ena lillfinger —
se här.»
Georg sträckte handen mot sin vän och lät
honom se en bred, *slät guldring med en stor
briljant.
En dag, just som vi skulle lämna frukost-
bordet, säger min far helt plötsligt :
»Hvarför bär du ej mer din mors ring? Jag
afstod den åt dig, emedan jag tror, att hon om
möjligt höll ännu mer af dig än af mig »
Jag kände mig ytterligt feg och eländig samt
försökte framstamma något om att den var borta
till lagning. Min far fixerade mig skarpt, därpå
sade han kallt och lugnt:
»Lögn är en spelare värdigt; säg mig nu, hvem
af dina vänner som har ringen, ingen summa är
mig för dru’ att återköpa den, ty för mig är den
helig.»
»Min far,» svarade jag, »ingen af mina vänner
har den.»
»Den är således pantsatth
Jag skall aldrig glömma den ångest, som låg
i de orden, då de gledo öfver den gamle man-
nens läppar. Jag böjde endast hufvudet till
svar.
»Pojke,» ropade han, »hur, hur kunde du låta
ockrares händer besudla en af min ungdoms he-
ligaste reliker? När jag gaf den åt din då nitton-
åriga moder, livad skulle hon känt, om hon kun-
nat ana dess slutliga öde! Hon har burit den i
glädje och sorg, i sjukdom och smärta, i lifvet
och döden — dock, hur kär den än var henne,
skulle hon med glädje offrat den för att bespara
dig en dags verklig sorg och nöd, en enda timme
af vanärans blygsel — och du, du köpte dig för
den rätten till ännu ett tärningskast ! »
Min fars stämma var bruten och ett ögonblick
lade han handen öfver ögonen.
Jag var förtviflad. »Gif mig summan,» ropade
jag, »så skall jag låta hämta klenoden, och jag
svär dig vid min mors minne: jag skall bli en
man, jag skall aldrig mer spela — jag skall hellre
döda mig än ännu en gång bringa dig sorg.»
Min far såg åter på mig, ett vemodigt leende
och en axelryckning voro hans enda svar — men
jag förstod det: han hade fått nog af fagra
löften.
»Du skall ej låta hämta den,» sade han. »Du
skall själf göra det; du skall se allt det snusk,
elände och köpslående, som råder på det ställe,
dit du bekymmerslöst sänder hvad som borde
vara dig dyrt och kärt. På det du ej må komma
i ny frestelse följer jag dig och ringen stannar
hos mig, tills du synes mig värdig att bära den.»
En timme senare voro vi på ort och ställe.
Det var en lördagsafton och det stora, nakna
halfskumma rummet var fylldt af menniskor.
Mödrar, som med darrande röst bådo om några
örens förhöjning på lånesumman för sina palter,
i det de jämrade sig om många eller sjuka barn,
till hvilka de intet hade under den stundande
helgen. Ålderstigna män och kvinnor drifna dit
af oförmåga att arbeta, unga, förslöade af dryc-
kenskap eller andra laster — allt syntes mig
sorgligt gripande eller afskyvärdt vämjeligt. Jag
ville uträtta mitt ärende och komma bort däri-
från fortast möjligt, men föreståndaren, likgiltig
för alla sorger och obehag bad mig invänta min
tur, och min far tycktes finna det i sin ordning.
Slutligen höjdes en späd barnröst, sägande:
»Herrn, det är min tur längesen; stackars mor-
mor är -så sjuk och alldeles ensam.»
»Hvad vill du då?» frågade föreståndaren
oberörd.
Hon sträckte upp sina små armar för att visa
en liten docka:
»Jag skulle be att få låna på Dodo,» sade hon,
»stackars mormor är så sjuk, och vi ha alls intet
mer.» Hennes stora ögon stodo fulla af tårar
och de små bleka läpparne darrade.
Föreståndaren lutade sig fram för att taga den
erbjudna panten i beskådande. Då drog flickan
den plötsligt tillbaka, kysste den moderligt och
tilläde :
»Herrn ska’ vara snäll mot Dodo och rädd om
henne, jag har fått henne af min döda mamma.»
Jag förnam en nästan fysisk smärta i hjärtat
och kände, hur en brännande rodnad göt sig
öfver mitt ansikte. Jag böjde hufvudet för att
undvika min fars blick, och han var, trots allt,
grannlaga nog att ej säga något.
Föreståndaren log omärkligt, under det han
besåg Dodo; men som hennes skönhet liksom
hennes toalett var något medtagen, ruskade han
på hufvudet och skulle just besvara anbudet, då
min far, som med skäl fruktade att den lillas
mod och uppoffring skulle bli illa belönade, trädde
fram, tog dockan i ena handen och den lilla
flickan vid den andra, samt lofvade att belåna
»Dodo» till högsta pris.
Följande dag fann jag i mitt rum ett elegant
glasetui och i detsamma »Dodo», alldeles i sitt
gamla skick. Jag skulle således alltid kunna
påminna mig, med hvilken ömhet och saknad
den lilla, för att skydda den gamla mormodren
mot brist, velat offra sin relik. Jag skulle alltid
minnas min bitterhet inför detta åttaåriga barn.
Men det löfte jag i tysthet gaf inför denna lilla
storhet, har jag också hållit bättre än alla före-
gående. Som bevis ser du, Plenrik, att jäg åter
bär min mors ring, hvilken min far efter ett år
med glädje återlämnade mig, då han samtidigt
lät »Dodo» flytta tillbaka till min räddarinna.
Jag behöfver väl knappast tillägga, att han genom
den belåningen blef i tillfälle att förskaffa »stac-
kars mormor» ett bekymmerfritt slut och sig
själf tillfälle att genomgå den procedur, som kal-
las »en vårdad uppfostran».
»Bravo, Georg,» utropade doktor Henrik, »du
tillåter väl att jag höjer mitt glas för att dricka
»Dodos skål?»
»Alltför gärna, Henrik, men låt oss bckså däri
innesluta hennes förtjusande lilla mamma.»
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
Y.
Om våra födoämnen.
Några allmänna synpunkter af
Professor JFtolbert TigrerstedLt.
(Forts.)
I alla hittills genom vetenskapliga- experi-
ment vunna rön visa sig fettet och kolhydra-
ten hafva en alldeles likadan betydelse för
kroppen och man skulle därför tro, att det
för kroppen vore fullkomligt likgiltigt, om hans
behof af kväfvefria näringsämnen fylldes af det
ena eller det andra af dessa eller af bägge
två. Nu äro kolhydraten betydligt billigare än
fettet; det ligger därför nära till hands att,
där de ekonomiska omständigheterna sådant
påkalla, sammansätta födan endast af ägghvita
och kolhydrat och fullständigt bortlämna det
dyra fettet. Detta vore emellertid högeligen
skadligt för kroppen, ty den praktiska erfaren-
heten ådagalägger med all önskvärd tydlighet,
att kroppen i själfva verket har ett afqjordt
behof af fett.
Detta antydes däraf, att människor i goda
ekonomiska omständigheter förtära mera fett
än fattigt folk, samt också däraf, att männi-
skor i små omständigheter om söndagarna, då
man ju i regeln sträfvar att hafva en något
bättre mat än om hvardagarna, öka födans
fetthalt. Något afgörande bevis för fettets
nödvändighet ligger visserligen icke häri, ty
man kunde tyda dessa iakttagelser sålunda, att
fettet, på grund af den större välsmaklighet
det ger åt födan, vore begärligare för kroppen
och därför gärna förtärdes, då tillgångarna
sådant medgåfve. Vi äga emellertid andra
rön, hvilkas beviskraft icke kan jäfvas. Det
var en tid, då man i fängelser utspisade en
kost, hvilken för att vara så billig som möj-
ligt innehöll endast ytterst obetydligt fett, men
i öfrigt någorlunda räckte till att fylla krop-
pens behof. Fångarnes hälsotillstånd var i högsta
grad bedröfligt. Då beslöt man sig för att öka
födans fettmängd i en visserligen icke mycket
betydande, men i alla fall afsevärd grad, och
i fångarnas hälsotillstånd inträffade en afgjord
förbättring.
Födan får således icke vara alltför fattig
på fett: en kroppsarbetare af mankön behöf-
ver dagligen ungefär 60 gr. fett, en af kvinn-
kön omkring 48 gr., men det skadar icke krop-
pen utan är tvärtom för honom gagneligt, om
födans fettmängd ökas därutöfver.
Man bör ytterligare beakta, att växande barn
icke få för litet fett, och det för dem lämp-
ligaste fettet är det, som ingår i mjölk och
smör. Där de ekonomiska förhållandena på
något sätt tillåta det, bör man åt barn aldrig
ge skummad mjölk, utan endast oskummad, ty
det i denna ingående fettet är för barnen yt-
terst välgörande och hälsosamt.
I allmänhet innehåller födan i riklig och
ofta i alltför riklig mängd kolhydrat, emedan
dessa äro de prisbilligaste bland alla våra or-
ganiska näringsämnen. Man anser att 500—
600 gr. kolhydrat utgöra den största mängd,
som den dagliga födan får innehålla. Dock
förtära icke få människor betydligt mera kol-
hydrat.
Jag vill icke till belysning af kroppens nä-
ringsbehof anföra några mera detaljerade siff-
ror, emedan sådana i en kortfattad framställ-
ning endast skulle verka förvillande; de tal,
som här meddelats, torde för öfrigt vara till-
räckliga för att gifva en ungefärlig föreställ-
ning om de viktsmängder af olika organiska
näringsämnen, som härvidlag komma i fråga.
Men vi äro icke vidare hulpne, om vi en-
dast veta huru mycket ägghvita, fett och kol-
hydrat kroppen behöfver. Ty vi förtära ju
icke ren ägghvita, rent fett eller rena kolhy-
drat, utan födoämnen och maträtter, som in-
nehålla organiska näringsämnen, dels blandade
med hvarandra, dels med ämnen, som icke för
oss äga något näringsvärde. Vi måste därför
kasta en blick uppå födoämnenas kemiska sam-
mansättning.
Hvarje lärobok i fysiologi eller hälsolära in-
nehåller en längre eller kortare tabell öfver
medelsammansättningen af våra viktigaste fö-
doämnen. Hänvisande till de i dylika tabel-
ler sammanställda uppgifterna, skall jag här in-
skränka mig till några allmänna betraktelser.
Med hänsyn till sitt ursprung indelas våra
födoämnen i tvänne stora grupper, animaliska
och vegetabiliska. En blick på en tabell öf-
ver födoämnenas kemiska sammansättning lär
oss genast, att en stor skillnad förefinnes emel-
lan bägge dessa grupper; de vegetabiliska fö-
doämnena äro — om vi undantaga de vegeta-
biliska oljorna, som ju i vår matordning här i
norden endast spela en mycket underordnad
roll — i allmänhet ytterst fattiga på fett, un-
det att de allra flesta animaliska födoämnen
helt och hållet sakna kolhydrat. Bland våra
vanliga vegetabiliska födoämnen innehåller en-
dast hafren fett i afsevärd mängd (6 %)■, i
våra animaliska födoämnen ingå kolhydrat i
större mängd blott i mjölken (5 %) samt i
den däraf tillverkade mesosten, hvilken inne-
håller icke mindre än 46 % mjölksocker.
Både de animaliska och de vegetabiliska fö-
doämnena innehålla ägghvita; i allmänhet kan
man dock säga, att de förra äro rikare på
ägghvita än de senare, isynnerhet om man ta-
ger hänsyn till den form, i hvilken födan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
