Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 IDUN 1895
tares. Våra födoämnen innehålla nämligen li-
kasom våra maträtter i allmänhet betydliga
mängder vatten; vid tillredningen förändras
vanligtvis födoämnets vattenhalt och det i re-
geln sålunda, att de animaliska födoämnena
förlora vatten, under det att de vegetabiliska
upptaga vatten. D. v. s. genom tillredningen
blifva de förra mera koncentrerade, de senare
mera utspädda. Såsom en allmän regel kan
därför uppställas satsen, att animaliska födo-
ämnen på lika vikt innehålla mera ägghvita än
vegetabiliska.
Sedan urminnes tider har åtminstone i Eu-
ropa människan vid anordnandet af sin föda
tillgodogjort sig alla de resurser, som naturen
erbjudit henne, och således anlitat födoämnen
både från växtriket och från djurriket. Un-
der senare år har emellertid en rörelse upp-
stått, som yrkar, att människan borde afstå
från allt hvad animalisk föda heter och hålla
sig endast till vegetabiliska födoämnen, eme-
dan dessa vore människans enda naturliga nä-
ring och emedan animaliska födoämnen vore
afgjordt skadliga för människan.
Det är af vikt att skärskåda berättigandet
af denna uppfattning, hvars anhängare kalla
sig Vegetarier (af latinska ordet vegetus, som
betyder kraftig).
Hvad nu först påståendet att de vegetabili-
ska födoämnena skulle utgöra människans na-
turliga, d. v. s. ursprungliga, näring beträffar,
så håller detta knappast streck inför en när-
mare betraktelse af hithörande förhållanden.
Våra allra viktigaste vegetabiliska födoämnen,
sädesväxternas frön, äro icke för oss njutbara
utan en föregående behandling, afseende att
göra deras närande beståndsdelar tillgängliga
för våra matsmältningsvätskor. Innan männi-
skan fortskridit så långt i sin utveckling, att
hon lärt sig att odla säd, att koka sin mat,
att af säden bereda mjöl och att af detta baka
bröd, hade hon helt säkert en rätt lång tid
lefvat här på jorden. Köttet kräfver däremot
icke med nödvändighet någon annan tillred-
ning, än att det före förtärandet sönderdelas i
tillräckligt små bitar. Vi skulle således med
mycket större skäl kunna säga, att människan
ursprungligen varit en köttätande varelse.
Denna invändning har man naturligtvis icke
kunnat låta förbli obesvarad. Låt så vara,
har man sagt, att urmänniskan icke förstod
sig på åkerbruk o. d., hon var i alla fall en
växtätare, ty hon lifnärde sig af frukter, som
ju icke behöfva någon beredning alls för att
kunna bearbetas i vår matsmältningsapparat,
och man har däraf dragit slutsatsen, att män-
niskans naturliga föda egentligen är frukt.
Huru skulle en sådan föda då gestalta sig
i praktiken?
I sydligare, rikligare lottade länder finnas
visserligen frukter, som äro rika på ägglivita
och fett, men hos oss i vårt jämförelsevis
kalla klimat vore vi hänvisade till äpplen, pä-
ron och bär af alla slag. I rundt tal inne-
hålla dessa endast 4—5 gr. ägghvita på 1,000
gr. Uppskattade vi kroppens ägghvitebehof
allenast till 50 gr. om dagen, finge man för
att fylla detta förtära icke mindre än 10,000
gr. äpplen. Torkade innehålla äpplena 2 %
ägghvita — för en tillförsel af 50 gr. ägghvi-
ta behöfdes således då 2,500 gr. torkade äpplen.
Och lika svårt skulle det vara att med här
tillgängliga frukter fylla människans behof af
fett.
Vi lämna därför frågan om människan så-
som ett fruktätande djur å sido, och öfvergå
i stället att diskutera spörsmålet, huruvida en
af alla slags, oss nu för tiden till buds stående
vegetabiliska födoämnen sammansatt föda, med
uteslutande af alla animaliska födoämnen, vore
för oss nyttigare och lämpligare än en blan-
dad föda.
Ville vi fylla kroppens näringsbehof uteslu-
tande med växtföda, så komme vår kost att
här i norden blifva alldeles för fattig på fett,
ty de vegetabiliska födoämnen, som vårt kli-
mat alstrar, äro mycket’ fattiga på fett, och
det möter mycket stora svårigheter att genom
import af oljor från södern fylla denna brist,
oafsedt att en sådan föda är alldeles stridande
mot våra lefnadsvanor. För att erhålla en
tillräckligt stor fett-tillförsel till kroppen, måste
vi således nödvändigt anlita födoämnen ur
djurriket.
Angående ägghvitan gäller alldeles detsam-
ma. Den ägghvita, som ingår i de vegetabi-
liska födoämnena, tillgodogöres i allmänhet
rätt dåligt i vår matsmältningsapparat. Vid
vissa, särskildt fint preparerade sådana, är för-
lusten visserligen endast 8—15 % , men vid
de flesta stiger den öfver 20 % och uppgår i
groft rågbröd — vårt vanligaste vegetabiliska
födoämne — ända till 32—40 % och därut-
öfver.
(Forts.)
tStackars örat!
Populär medicinsk föreläsning
för Idun af * * *
(Forts.)
Värre gick det den manliaftiga fru G.
med vårtan på halsen och »gubbissens»
guldurkedja lindad omkring högra hand-
lofven. Hon var det enda »fruntimret» i
mantilj, och hon brukade hafva på sig minst
4 broscher vid högtidliga tillfällen. Ingen
människa kunde skylla henne för att vara
häftig, men nog sökte det henne, som före
sitt giftermål med kamrern hade varit koker-
ska hos »salig excellensens», att höra den
beskedliga fru C. lägga sig i matlagningen,
hon som än i dag nyttjade krinolin, alltse-
dan hon varit guvernant där i huset för
den söta fröken Aimée (ja, hon är nu gift
förstås med landsliöfdingen). Hon inbillar
sig kantänka, att hon kan laga fin mat,
och så begriper hon inte, den hönan, att
laxen skall kokas i gäddspad, och hvad värre
är — hon vågar på rena, rama, fulla allvar
påstå, att man kan steka kyckling i flottyr !
Det brukas så hos kommersrådet, säger
hon, där hennes man är anställd på konto-
ret. Nå, rik är han, men han är i alla fall
en parveny, sade excellensen, och fru kom-
mersrådinnan — ja den ska vi aldrig
tala om !
Men det var just detta frågan gällde:
vara eller icke vara flottyr, då f. d. hus-
hållerskan med gnistrande ögon och röd-
flammande kinder, en reflex från »hennes
nåds» stora kokspis, störtade sig i striden
för sin konst, och den stod clå i minst lika
hög kurs hos excellensens som hans konst,
den där musikanten, som nu spelade så
hårdt på pianot, att man ej ens kunde
höra, hvad man själf sade. Hon höjde där-
för rösten, men han dundrade på värre, och
det blef som en täflan mellan dem bägge,
då musikanten helt oförmodadt gjorde en
konstpaus midt i det allra värsta oväsen-
clet. Men det skulle han inte ha gjort, för
nu var kamrerskan i farten, hennes ära stod
på spel, och just som han höll upp, föll
hon in med ett »ben marcato»:
»Jag steker mina i smör!»
Nu skulle kvartetten fram och sjunga:
Förste tenoren med benan midt i pannan
ända ned i nacken hade tagit på sig en
krage, som var minst 3 tum för vid, så att
man kunde se honom långt ned på bröstet.
Andre tenoren, som hade ett fiss i »Mun-
tra musikanter», gick och öfvade sig för
säkerhets skull ända upp till a, men fick
regelbundet »tupp» på g; han anförtrodde
första basen, att han hade haft en hjälte-
tenor, men efter en serenad för »Glaspärlan»
hade han förlorat klangen i höga registret —
och det märktes nog.
Förste basen vred sina prydliga mustacher,
han var kvartettens Adonis och speglade sig
i hvar annan minut och såg efter, om hals-
duksrosetten satt riktigt knuten.
Tyst som döden och orörlig som jätten
Finn satt den väldige andre basen och stirra-
de på sitt porterglas.
»Jo jo» har skrifvit en mycket lustig, men
beaktansvärd uppsats om »konsten att höra
på», hvilken jag vill rekommendera i benä-
gen åtanke, ty det är verkligen en konst
att höra på, men en mycket svårlärd konst,
och den är mera sällsynt, än den borde och
kunde vara.
På sitt roliga och älskliga sätt berättar
Pelle Odman, hvilken stor uppståndelse han
ofrivilligt väckte bland åhörarne på en Ge-
wandthaus-konsert i Leipzig, när han ej kun-
de undertrycka en lindrig hosta: vid detta
omusikaliska intermezzo riktades allas blic-
kar på den stackas lektorn, och han blef
föremål för en allt annat än smickrande
uppmärksamhet för detta oförsynta tilltag.
Det finns saker, hvilka i och för sig äro
naturliga, men hvilka en bildad människa
ej tillåter sig göra i sällskap. Icke är det
en dödssynd att peta sig i tänderna, och
ingalunda är det i strafflagen förbjudet att
spotta, men en gentleman rifver sig icke
på det ställe, som råkar klia, om han be-
finner sig i societeten. Det är just ett af
människans företräden framför »de andra
syskondjuren», som darwinisten skulle ut-
trycka sig, att hon har förmåga af själfbe-
härskning och kan visa hänsynsfull grann-
lagenliet mot andra, hvarförutan umgänget
skulle blifva outhärdligt. Men likaväl som
det anses fint att undertrycka vapörer och
åtminstone söka dölja gäspningar, borde det
i ännu högre grad anses gentilt och pas-
sande att i möjligaste grad åtminstone sö-
ka förminska det vidriga bullret af hosta
och harklingar, när man genom en dylik,
låt vara i och för sig helt fysiologisk akt
och ursäktlig förrättning löper fara att göra
sin nästa ett stort obehag.
Alltså, respekt för örat!
Mitt herrskap!
Jag vill ej göra mig viktig, och vare allt
skryt fjärran ifrån mig, men tillåten mig
att göra en liten reflexion. Det har förun-
nats mig att skåda Kölnerdömen, parla-
mentsbyggnaden i Wien och Venedigs St.
Marco, jag har njutit af Homerus’, Tegnérs
och Ibsens dikter, jag har beundrat Rafaëls
madonnor, Rottmanns grekiska landskap och
Blommérs Necken, mina ögon hafva fröjdats
vid åsynen af den meliska Aphrodite, En-
dymion och Sergels Amor och Psyche, jag
har hört Georg Dahlqvist, Adelaide Ristori
och Wirsén deklamera, mycket, ja mycket
af allt det sköna här på jorden har jag på
nära håll fått skärskåda, men intet har så
djupt gripit min själ i dess innersta hjärt-
rötter som månskenssonaten, Synnöves sang
och Neckens polska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
