Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 23 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I«94 (DUN 271
Jag är förvisso ej ensam om denna åsikt,
men egendomligt nog vågar ingen »bildad»
person tillstå, att han anser musiken för
ypperst af alla de sköna konsterna. Man
får icke till exempel sätta Mozart före Ku-
bens eller Bach före Thorvaldsen eller Men-
delssohn före Rembrandt, detta stöter på
dilettantism och visar bristande studier i
estetik.
Medgifvas bör ock, att det är mycket
svårt att placera den ene framför den an-
dre i tur och ordning som militärer i en
rangrulla, rhen detta är ej heller nödigt. Låt
bara Beethoven få stå på samma linie som
Michelangelo. Hvilket är vackrast: rosen-
rödt eller himmelsblått, vårens friska grön-
ska eller alpernas hvita snö, Briihlska terras-
sen eller Rhenflodens vinbekransade höjder,
Hændels Messias eller Canovas Christinnen-
Denkmal, Neapels golf eller norrskenet, regn-
bågen eller eolsharpans toner?
Det var sista aftonen i Wien, jag gick
för att taga afsked af mästaren, där han
hvilar på en sockel af äkta svensk granit;
en genius räcker honom en lagerkans, vid
hans fötter ligger en fjättrad Prometheus,
omkring honom leka nio barn, betecknande
de 9 symfonierna. Visserligen har jag al-
drig varit frestad att knäböja inför något
mänskligt, men nu kände jag som en drag-
ning i benen, då jag stod där med blottadt
hufvud inför den oförlikneliges bild. Mäktigt
tvingade sig den tanken på mig : musiken är
den högsta af alla sköna konster, och ingen
maëstro hinner upp till den höjd, från hvil-
ken du har skådat det evigt skönas förlof-
vade land!
Det ligger väl någon djupare mening däri,
att de heliga författare, som lyftat en flik
af den förlåt, som döljer den öfversinnliga
världens salighet — att de företrädesvis
målat de himmelska fröjderna med ord och
bilder ur tonkonsten. Ja, musiken är den
ädlaste, den högsta grenen af kunskapens
träd, och den har de största anorna. Långt
innan »stroferna» voro skrifna till »stjärn-
musiken», genljöd universum af »sfärernas
harmoni», en jätte = »Lied ohne Worte».
Från den sagotid, då Orpheus med sina
smäktande toner löste den liflösa världen
ur dess förtrollning och Arion bars på del-
finens rygg genom hafves vågor, eskorterad
af djupets vidunder, som tämdes af hans
stämmas underbara ljud, från den dag, då
Mirjams jubelsång klingade vid röda haf-
vets strand och Zions basunaklang skallade
öfver den store konungens stad, ända tills
den dag i dag är, har Euterpe burit spiran
i konstens rike, och ingen skall någonsin
rycka den ur hennes hand, så länge vi blott
troget vårda arfvet, det dyrbara, och lyfta
högt musikens banér. Ja, sannt säger en
tysk vetenskapsman, själf framstående musi-
ker och sångare:
»Man behöfver icke kallas vare sig orto-
dox eller läsare för att känna den magiska
dragningen af kyrkoklockornas lika allvarliga
som melodiösa ljud. Följer man maningen
och beträder det inre, så skola ovillkorligt
de mäktiga orgeltonerna så tilltala hvart
icke fullt förloradt sinne, som om hörsel-
nerven omedelbart vore själens känselorgan,
och helt säkert instämmer han i den ge-
mensamma sång, som dessa toner led-
saga. »
Ur notisboken.
Storhertiginnan af Mecklenburg-Schwe-
rin har jämte son och dotter vistats härstädes
några dagar samt flitigt studerat Stockholm och
dess sevärdheter.
Teater och musik.
Kungl. operan begynner sin verksamhet om
måndag med uppförandet af Boitos populära opera
»Mefistofeles». Bland förestående repriser mär-
kas dessutom »Martha» och »Trollflöjten», hvil-
ken sistnämnda opera ej gifvits å den nuvarande
skådebanan.
Nyengagerade artister lära vara fröken Martha
Petrini samt debutanterna från förra spelåret
fröknarna Krageballe och Sparrman. Fröken
Holmstrand har afgått för att i utlandet idka
studier. Ett rykte, att fru Sterky åter skulle vara
engagerad, hoppas vi måtte snart bekräftas.
K. Dramatiska teatern öppnade i går den nya
säsongen med uppförandet af Shakespeares »Tret-
tondagsafton». I afton gifves lustspelet »Dubbel-
spel».
Skiss för Idun af
Elin Ameen.
B
äradshöfding Karl Sterner hade fått tre
månaders förordnande vid rådhusrätten
i en småstad nere i södra Sverige. Han
kom från hufvudstadens omväxlande lif, där
han tjänstgjort i »verken», och han väntade
sig långa, ledsamma tre månader i staden,
där han ej kände en enda människa.
Karl Sterner var en tämligen sluten natur,
som kände motvilja för nya bekantskaper.
Han blef ofta beskylld för högfärd, och han
var också högfärdig så till vida, att han
var noga i valet af sitt umgänge och ännu
nogare i valet af sina vänner. Han drack
icke duskål med hvem som hälst vid en
fylld bål, och han öppnade icke sitt hjärta
för förste bäste, som klappade på. Men
den han en gång gifvit sitt brodershandslag
i varm vänskap, den förblef han trofast
hela sitt lif, om den andre visade sig värd
det. Aristokrat var Karl Sterner, fastän
han ingen vapensköld hade, men släkten
hade alltid varit ansedd och högt aktad,
dess anor gingo långt tillbaka i tiden, och
ingen hade ännu satt en fläck på det nam-
net. Aristokrat var han äfven till själ och
hjärta, och det låga i lifvet hade aldrig
lockat honom, utan väckt hans förakt och
afsky. Stolt bar han sitt vackra hufvud på
den bredaxlade gestalten och blickade hvar
man öppet i ansiktet med de bruna ögonen,
som kunde se så varma och innerliga ut,
men som äfven kunde blixtra af vrede och
förakt. Liksom man tadlade honom för
högfärd, så förebrådde man honom också,
att han var alltför fordrande och hård i
sina omdömen mot andra. Rättrådig och
ordningsälskande som han själf var, tålde
han ej falskhet och slarf hos andra. Som
domare öfver brottslige och felande var han
omutligt rättvis, men sällan mildt förlåtande
och öfve.rseende.
På tredje dagen efter Sterners ankomst
till staden gick hans urkedja sönder. Som
den var ett arf efter hans far och farfar
och ett egendomligt arbete, ville han gärna
genast få den lagad och styrde därför sina
steg in i den lilla guldsmedsbutiken, som
låg vid Storgatan, alldeles i hörnet till tor-
get, och där några enkla smycken, skedar,
kedjor, ringar m. m. lågo utbredda på ett
svart sammetsbräde i fönstret och frestade
landtfolket, när det på torgdagarne kom iu till
staden.
I det butiksklockan skrällde till och Ster-
ner steg in, reste sig en ung flicka, som
satt bakom disken och arbetade på en virk-
ning. Hon såg mycket ung och barnslig
ut, kunde knappast vara mer än aderton år.
Gestalten var späd och outvecklad, ansiktet
blekt med en fin, genomskinlig hy, dragen
små och fina, munnen mjuk och behaglig
och ögonen djupt liggande, mörkblå, med
något sorgset, nästan skyggt i blicken.
Håret var ljusbrnnt, kortklippt och föll i
naturliga små lockar ner öfver en vacker
panna.
Sterner framförde sitt ärende. Hon tog
kedjan ur hans hand och undersökte den.
Han såg, att hennes händer voro små och
välformade, fastän röda af kölden i butiken.
Där kom något ljust och varmt öfver Ster-
ner, där han stod midt emot henne med
disken mellan dem, och han kunde inte låta
bli att le mot henne. Hon rodnade litet,
men utan att hon visste hvarför, måste
också hon le, så att gropar framträdde på
hennes kinder, ehuru ögonen fortfarande
bibehöllo sitt djupt allvarliga uttryck.
De talade om kedjan, och hon betraktade
och beundrade den, men hon visste ej, om
den kunde lagas, förrän hon frågat »herrn».
Hon gick framom disken til! en dörr på
andra sidan af butiken, gläntade på den
och kallade på »herrn».
Guldsmeden kom, i det han ännu höll
på att jämka på rocken, som påtagits i
största hast. Han bar kalott på sitt skalliga
hufvud, och glasögonen voro slipade så, att
pupillen såg onaturligt stor och glänsande
ut. Då han hört hvarom det var fråga,
vände han på kedjan och betraktade den
noga, men trodde sig till slut om att kunna
laga den. Den fick hämtas om ett par
dagar.
»Mitt namn är häradshöfding Sterner»,
sade denne.
»Ja, jag vet,» svarade den unga flickan,
som tagit en annotationsbok och redan an-
tecknat hans namn däri. Han såg lätt
öfverraskad på henne. Hur kunde hon veta
det, frågade hans ögon, men han sade det
ej högt. Hon rodnade, och groparne kommo
åter fram på hennes kinder, i det hon smög
sig bakom disken och tog fatt på sitt ar-
bete, medan »herrn» inledde ett samtal
med sin kund om stadens förhållanden.
Trodde han, att där fanns någon i hela
staden, som ej visste hvem han var, som
undrade, skvallrade — och voro inte alla
stadens flickor redan förälskade i honom!
Detta tänkte hon, där hon tyst satt och
virkade som för brinnande lifvet.
På den utsatta dagen kom han mycket
punktligt för att hämta kedjan. Den var
dock ej ännu färdig — ville han ha besvär
med att komma igen på aftonen?
Han blef inte alls missnöjd öfver att be-
höfva gå två gånger, han skulle gärna titta
in igen på aftonen. Men först dröjde han
en stund och frågade efter priset på en hel
del saker, dem han alls inte hade för af-
sikt att köpa. »Herrn» syntes ej till, han
var upptagen på verkstaden.
»Ar det inte ledsamt att sitta så här i
en bod hela dagen?» frågade häradshöfdin-
gen.
Extra fin Marsala (Qualité Inghiiterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplau
Kika- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
