Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 30 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 i D U N •275
U’orr var den julisolen lik, som låter
ihn blomsterskörd stå upp i skuggrik park,
3Lu utan mål den fladdrar fram ock åter
:Eu norrsken blott utofver frusen mark.
Ifif mig en enda solvarm dag tillbaka,
’Låt än en blommas kalk slå ut för mig,
’öch troget vill jag öfver henne vaka,
Åjp nu hon ensam skall bli allt för mig!
(
jDe gamla tankar blifva än mig trogna,
Öm stilla kärlek drömmer jag ju än,
’C, låt ett enda ax i skörden mogna,
u’örr’n härjams lie svingas öfver den!
Gustaf Meyer.
%
När ’’änglavakten” sviker.
Y| ii håller en barnunge på att ge sig
* 4!t ned i gatan,» sade en herre i vårt
^ sällskap och pekade på ett snedt emot
vår våning liggande hus.
Vi riktade våra blickar dit. Utanför por-
ten stod en skärslipare i full sysselsättning
ocli omringad af en skara ungdomar. Ett
så intressant skådespel, som det hela ut-
gjorde, kunde icke gärna undgå att bli be-
kikadt äfven ofvanifrån : där låg i ett öp-
pet fönster två trappor upp med mer än
halfva kroppen ute på fönsterblecket en
Hicka om tre à fyra år.
»Nu kafvar hon sig ändå längre ut,»
anmärkte herr X., »nu . . . nu ger hon sig
visst i väg ...»
»Nej, för Guds skull, säg inte så, Karl ! »
utbrast hans fru rysande och stirrade ån-
gestfullt på den lilla kraflande varelsen.
»Ha då — jag vill inte se dit!» nästan
kvad fröken Emma och. slog händerna för
ansiktet.
»Nej, jag härdar inte ut den synen!»
sade fru X. lågmäldt, men med flämtande
andedräkt. »Fort! Man måste springa öf-
ver och underrätta modern — åh, en så-
dan mor, en sådan mor ... ! »
»Vänta litet,» afbröt herr X., alltjämt
iakttagande barnets rörelser, »nå ■— nu är
faran öfver, flickan kryper in igen ...»
»Faran öfver ... ja, för den här gån-
gen,» pustade fru X. ut efter sin sinnes-
skakning, »men tänk på alla kommande
tillfällen ! Nog borde man ändå göra hen-
nes mor eller någon annan anhörig en all-
varlig föreställning...»
»Och bli afsnäst,» inföll herr X. lako-
niskt.
»Kanhända det, men hur det är, så gör
alltid en vänlig varning från utomstående
något till, sedan den första förargelsen öf-
ver inblandningen gått öfver och eftertan-
ken börjar röra på sig. Man har både rätt
och skyldighet att här ingripa.»
»Ja visst, och man kan väl begära att
få sina nerver skonade,» menade fröken
Emma förtrytsamt.
Herr X. drog något på munnen.
»Det är inte litet viktigt, det! -— Men
antag nu, att man i detta erida fall verk-
ligen uträttade något godt — hvad skall
man göra för att hindra alla dessa andra
olyckor af samma slag, hvarom vi nästan
dagligdags läsa i tidningarna?»
»Godt, att man kunde rädda åtminstone
ett lif ! » invände fru X. »Men jag säger
likasom du: hvad skall man göra för
att hindra alla dessa olyckor, som till största
delen härröra ur mödrarnas likgiltighet?
Då de tidt och ofta läsa tidningarna, hur
den och den fem- eller sexåringen störtat
ned i gatan genom ett fönster, som oför-
siktigt lämnats öppet under den lilles en-
samhet, är det ofattligt, att de ej häraf
taga varning för sina egna småttingars del.
De borde väl genom exemplen af allt tä-
tare olycksfall till sist fått en sådan skräm-
sel, att inte en enda olycka i den vägen
vidare tillätes inträffa.
»Tillåt mig göra ett par anmärkningar,»
sade en äldre man, som hittills under tyst-
nad hört på. »En mycket stor del af de
kvinnor, inom hvilkas samhällsklass de flesta
af dylika olyckor inträffa, torde knappt ha
tid att läsa en tidning, de ha icke tillgång
till ens den billigaste, eller de intressera
sig icke alls för tidningsläsning, och med
deras män förhåller det sig nära nog på
samma sätt; på sin böjd ögna de flyktigt
genom bladet och glömma under dagens
id hvad de ha läst. Därför ha hvarken
hustrurna eller deras män det riktiga be-
greppet om den omfattning, de omtalade
olycksfallen tagit. Af alla, som under en
längre tid inträffat, ha de, mest kanske
genom hörsägner, blott reda på några få
och fästa ingen vidare uppmärksamhet där-
vid, då det är saker, som icke röra dem
och deras familj. De få just aldrig någon
rätt kraftigt uppryckande anledning att öf-
verväga satsen: »i dag dig — i morgon
mig ! » Om i en småstad en barnunge
skulle falla i gatan, komme säkert hela
samhället i rörelse, men i en stor och in-
tensivt lifiig stad som Stockholm, där nya
händelser och intryck i snart sagdt hvarje
minut aflösa hvarandra, försvinna dylika
tilldragelser i mängden af andra med större
dimensioner. De äro, trots slutsummans
storlek, så att säga ändock för glest för-
delade på ett alltför vidsträckt folk- och
händelseområde för att gifva tillräckligt
starka och varaktiga intryck. Där en dy-
lik olyckshändelse icke rent af är förbisedd,
är den i alla fall glömd om några dagar,
ja, om några timmar. De komma ofta,
det är sannt — men ändock alltför enstaka,
såväl själfva tilldragelserna som motiven
därom.»
»Enstaka?» upprepade fru X. »Det fat-
tades bara, att det en vacker dag regnade
barn i gatan ...»
»Eller ramlade uppgifter på förolyckade
barn i hvarje familj i Stockholm.»
»Hur menar doktorn?»
»Jo, jag tror och har länge trott, att om
familjemödrarna tidtals på en gång läsa om
närmast föregående månaders eller halfårs
olycksfall af detta slag och så godt som
blefve tvungna att läsa därom, skulle en
utomordentligt god verkan förspörjas. Ur
de dagliga tidningarnas årgångar kan man
hopräkna ända till sjuttio barnfall genom
fönster per vissa år. Utplockade på 865
dagar med tusentals skiftande händelser,
göra de ej synnerlik effekt. Men bunta
ihop dem t. ex. halfårsvis, låt trycka af en
trettio, fyrtio notiser efter hvaranclra på en
enda lista och sprid den i en 30 eller 40
tusen exemplar bland Stockholms alla fa-
miljer! Skicka som sagdt hvarje halfår ut
en sådan resumé, och jag tror, att den
skall verka mycket godt för väckandet af
ovaksamma mödrars eftertanke. En och
annan angripare uträttar ej mycket, men
komma de i samlad trupp, kunna de möj-
ligen tillfoga likgiltigheten ett svårt neder-
lag. Jag föreställer mig, huru olika denna
envist återkommande, oundvikliga rapport
till en början kommer att mottagas. På
somliga torde den strax verka med öfver-
väldigande kraft till varning för framtiden,
andra komma att, fräsande af förargelse,
slunga undan den med ett: »jag behöfver
inte ta emot sådant här — det angår inte
mej ! » — för att om en stund senare af
nyfikenhet titta litet på den! Det behöfs
bara så mycket till en början : ett frö till
eftertanke är därmed ändock utsådt. Var
lugn för, att kvinnorna, trots möjlig harm
i förstone, ändå till sist läsa den från bör-
jan till slut och taga intryck af det var-
ningsdigra innehållet. — »Åh, herre Gud,
att det är så många på så kort tid!» tor-
de mer än.en tankfullt utropa. »Hvem kun-
de tro det!» Kommer listan till personer,
som hafva allt för stor omvårdnad om sina
barn för att behöfva varskos på eländet,
torde de för det goda syftets skull mer än
gärna ursäkta dess ditkomst. Och hvad
beträffar de familjer, där olyckorna just
händt, kunna och böra dessa af grannla-
genlietsskäl förbigås vid listornas kringsän-
dande. Detta låter sig lätt göra med led-
ning af deras i notiserna uppgifna namn
och adresser. Den stenen på börda, som
består i en ny erinran till andra om de
timade olycksfallen, få de väl tåla, då de
redan fått tåla den i tidningarna. — Så
en annan sak: hvem bestyr om distribu-
tionen? Postverket knappast, det blefve för
dyrt, men enskilda, pålitliga kolportörer,
som mot en en mycket rimlig afgift skulle
åtaga sig att spida listorna i hvarenda lä-
genhet i hufvudstaden. — Och till sist:
hvem skall bestå kostnaderna, hvem skall
göra insamligen af uppgifterna? Det senare
skulle hvilken hj^gglig karl som helst, som
jag bad därom, åtaga sig gratis på ett be-
sök i någon daglig tidnings redaktion, där
han kunde verkställa afskrifterna ur en s.
k. tidningsliggare. Beträffade kostnaderna
för sättning, papper och tryckning torde
dessa på sin höjd gå till några och femtio
kronor, kanske mera, men i alla fall inte
mera, än att mången enskild välvillig per-
son, som intresserats för saken, skulle åta-
ga sig dem. Eller kanske ännu säkrare
någon af våra många välgörenhetsförenin-
gar ! — Om mitt förslag befunnes praktiskt
och sattes i verket, tror jag nog, att dess
realiserande på många håll skulle kännas
som ett svidande hugg, men här gäller,»
slutade doktorn, »att med kraft sätta yxan
till roten på det gamla olycksträdet! »
Emy.
Uppmana ec/ra bekanta att oförtöfvadt prenumerera
på Idun för senaste halfåret, då de härigenom erhålla
det intressanta och rikt illustrerade julnumret gratis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
