Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 30 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 IDUN 1895
Välvilja.
Teckning för Idun
af Sylvia.
P
et var i en skymningsstund som fru Dyrell
gjort sin inflyttning. Er. och annan af de
grannfruar, hvilka tagit flyttlasset med dess enkla
bohag i skärskådande, hade funnit, att hon gjorde
klokt som undvek dagsljuset, och innan man ens
sett en skymt af den lilla änkan, visste man,
att hon var en bekantskap, hvilken det icke var
värdt att »stå efter».
Dell nya hyresgästen delade samma förstuga
som fru Haverman, och denna, som hade ovan-
liga anlag för att ta reda på ställningar och för-
hållanden, kände nogsamt till, redan innan ett
dygn förflutit efter inflyttningen, att den unga
änkan under sin mans lifstid sett bättre dagar.
Med sjukdom och död hade följt bekymmer, och
om fru Dyrell icke lyckats få linnesömnad för
butiker, så skulle hon jämte sina två små dött-
rar säkerligen omkommit, ty hon skulle kanske
förr ha dött än anlitat den allmänna barmhär-
tigheten eller någon asyls gästfrihet.
Fru Haverman kunde icke annat än rycka på
axlarna åt en så malplacerad stolthet. När man
ej har välbärgade släktingar, som kunna bistå
med råd och dåd, sa är det bäst att »ta skeden
i vacker hand», sade hon.
Visst hade man påstått, att fru Dyrell en gång
i tiden haft en rätt vidsträckt och fin umgänges-
krets. Men man har nog reda på hvad en sådan
är värd. .
»Så länge min tunna rann, kände mig hade
kvinna och man» ... Ja, det är minsann icke
från i går, man gjort den erfarenheten, att man
gärna drar sig en smula för utfattigt folk, och
summa summarum af hvad fru Haverman upp-
snappat var således, att den stackars änkan, i
denna snöda värld, icke hade någon annan än
sig själf att förlita sig till.
Naturligtvis föll det fru Haverman icke in att
vilja inregistrera fru Dyrell bland sina umgän-
gesvänner, men en vacker dag inträffade mellan
dem ett visst närmande. Detta steg till ett slags
bekantskap skedde vid ett tillfälligt möte i trap-
porna.
»Jag är själf barnlös,» anmärkte i förbigående
fru Haverman, »men jag’ är mycket svag för så-
dana här småttingar,» och härvid strök hon med
sin stora, feta hand öfver de små dyrellernas
linhåriga hufvuden — en vänlighet, som helt och
hållet, öppnade den ömma moderns hjärta.
När de båda fruarna efter denna stund sam-
manträffade, växlade de alltid några ord, och om
fru Dyrell icke kunde räknas till ett umgänge,
»så kunde man ju alltid dra nytta af henne, på
samma gång man gjorde den stackars männi-
skan en tjänst,» tänkte fru Haverman, som hade
rykte och berömmelse af att vara en i högsta
grad praktisk och förståndig person. Till följd
häraf dröjde det icke länge, innan fru Dyrell fick
i uppdrag att förfärdiga en del linnepersedlar at
fru Haverman. Denna beställning gafs och ut-
fördes till ömsesidig belåtenhet, i det arbetsgif-
verskan betingade ett pris som understeg det
hon vanligtvis brukat erlägga och arbetstager-
skan å sin sida fick mottaga högre betalning än
den hon erhöll från butikerna.
Vid sömnadens afslutning blef fru Dyrell för
första gången införd i fru Havermans förmak.
Den värda damen presiderade där vid en kaffe-
bricka samt uppträdde för öfrigt med sin älsk-
värdaste beskyddaremin och, då hon fann sin
gäst ha ett undfallande och tillbakadraget sätt,
så tyckte bon, att hon pratat bort en rätt an-
genäm stund.
»Det är inte värdt att sätta sig på sina höga
hästar,» sade hon med en skämtsam nick, »håll
därför till godo,» tilläde hon och räckte fru Dy-
rell en påse, som innehöll hembakade bullar åt
småflickorna. »Bry er inte om att rodna, kära
ni . . . se så, se så, inga tacksägelser,» och med
ett belåtet leende såg hon efter den bortgående,
som aflägsnade sig med en känsla, liksom hade
hon börjat gå för »livar mans dörr». Efter detta
hände det emellertid ofta, att hon till barnens
förmån erhöll ätbara bevis på fru Havermans
välvilja. Men som hon hade ett sinnelag, hvil-
ket, utan att vara otacksamt, djupt kände san-
ningen af : saligare är gifva än taga, så sökte hon
som ett slags ringa ersättning i sin mån vara
så tillmötesgående som möjligt. Då således fru
Haverman, som fortfor på sitt praktiska sätt att
draga nytta af den lilla sömmerskan, därtill tyck-
tes finna, att det var bekvämt att ha någon per-
son i närheten, med hvilken man kunde utbyta
tankar, så hände det ofta, att fru Dyrell blef in-
bjuden till en liten kaffekonselj. Fastän hon då
mången gång måste ta natten till hjälp för att
ersätta dagens försummelser, så ansåg hon sig
stå i så stor förbindelse till fru Haverman,_ att
hon ständigt hörsammade hennes minsta vink.
Under de förtroliga stunder, som nu uppstodo,
talade de båda fruarna icke allenast om nutidens
förhållanden, utan de berörde också förgångna
dagar. Att fru Haverman haft en del tusenden
i arf samt många tillbedjare för sina fotter, dolde
hon icke. Slutligen hade hon lyckliggjort herr
Haverman, som å sin sida kanske icke helt och,
hållet lyckliggjorde henne.
Efter detta erkännande blef fru Dyrell kring-
snärjd med frågor. Med ett förläget leende kunde
hon ej förneka, att hon i sin första ungdom haft
ett tycke, hvilket hennes pappa och mamma dock
hade ogillat. Den uppträdande friaren hade va-
rit en obemedlad yngling, visserligen med frisk
vilja att skaffa sig ett lefvebröd, men som för
tillfället icke kunnat bjuda något annat än obe-
stämda framtidsförhoppningar och utsikten till
en långvarig förlofning.
Det hade visserligen kostat henne många stri-
der och tårar, då hon måste afsäga sig hvad hon
då kallade »sin enda lycka», och hon hade tyckt,
det var med krossadt hjärta som hon dragit sig
från affären, men hon var ju så godt som ett
barn och . . . Åh nej, hon hade icke glömt! ...
Hon hade honom ännu i kär hågkomst. Men
då han i sin förtviflan reste till Amerika för att
vistas hos en där bosatt farbror, så visste hon
att det varit ett farväl för lifvet.
Några år efter detta farväl hade hennes för-
äldrar ifrigt påyrkat, att hon skulle gifta sig med
herr Dyrell. Hon hade aldrig ångrat den in-
gångna ” förbindelsen. Visserligen hade den på
sista tiden medfört en mängd bekymmer, men
under mannens lifstid hade hon fört ett lyck-
ligt lif.
Fru Haverman framstötte ett tvifvelaktigt
hm! . .. »Som fästmän bära de oss på sina hän-
der,» sade hon, »men som äkta män ha de intet
emot att ha dem fria för att begå idel dår-
skaper. Äktenskapet består af ramlade illusio-
ner ... och ni, som många andra, har nog inte
alltid haft skäl att rosa marknaden?»
»Jag tror mig alltid ha haft skäl att vara nöjd,»
svarade den.andra med en vacker blick.
»Alltid? Är det inte bra mycket sagdt?»
Den unga änkan, som gärna i lugn ville sörja
salig Alfred, sakkade nekande sitt hufvud.
»Om den döde inte annat än godt!» svarade
hon med ett så bestämdt tonfall i sin löst, att
fru Haverman icke fann vidare intresse af att
beröra äktenskapsfrågan. Men det fanns i stäl-
let så många andra ämnen, hvilka voro rent af
outtömliga, och främst bland dem grannars och
vänners görande ocli låtande. Härvidlag orerade
fru Haverman utan ringaste motsägelser samt
hade nöjet att yfvas öfver fina bekantskaper och
så att säga flyta ofvanpå samt var för öfrigt
mycket nedlåtande och välvilligt stämd mot den
lilla ringa och obetydliga fru Dyrell.
»Nu ha vi snart Kristinadagen,» sade hon en
gång. »Den infaller just på en tid, då man med
öfversteprästen i ’Sköna Helena’ kan säga: för
mycket blommor !»
Fru Dyrell rodnade. Hon hade just tänkt på
en förtjusande bukett, med hvilken hon ville
uppvakta Kristina, och hon framkastade ett half-
högt :
»Åt den som har allt är inte lätt att finna en
passande gåfva.»
»Så säga alla...» Förra året hade en af hen-
nes bekanta till en förströelse i ensamheten ve-
lat ge henne en hund — så dumt och barockt!...
Denna present skulle ju medföra kostnader, be-
svär och förargelse. Men en liten fågel... till
exempel en kanariefågel, som man kunde roa
sig med att göra tam. Vid hvarenda drill skulle
hon tänka på gifvaren... En gul fågel i en glän-
sande bur, prydd med friskt grönt. .. detta vore
en gåfva, som hon skulle värdera. Men ingen
vore henne nog tillgifven att tänka på att göra
henne en dylik fröjd . . . troligtvis ingen ! .
Efter detta, kände fru Dyrell icke någon ro i
sin själ. Vakande eller sofvande plågades hon
af tanken på den där kanariefågeln.
Dag efter dag under månader hade hon för
egen del gjort några försakelser för att af spa-
rade penningar köpa nya skodon åt barnen.
Skulle hon ha kraft att "ta bort ännu flere tim-
mar af nattens sömn? Att lefva på en ännu
större förknappning för att bli i tillfälle ersätta
de besparingar hon redan gjort, därest dessa
skulle användas till en omtyckt present åt en
viss Kristina?
Ja, hon ville och måste visa fru Haverman
att . . . men hon gaf sig’ icke tid till vidare re-
flektioner. Hon förstod att vara erkännsam, och
hnr undfallande hon än var, hade hon en viss
stolthet. »Gåfvor och gengåfvor,» tänkte hon
och skyndade från södra stadsdelen till den norra,
där man annonserat om : fåglar till salu.
Efter mycket prut blef köpet afslutadt att till!
passande dag öfversändas åt fru Haverman,.
hvarpå fru Dyrell öfver Skeppsbron direkt begat
sig på hemvägen. Härunder hade hon snart nått
Räntmästartrappan, där hon bland passagerarn*
från Djurgården sftg en herre komma springande-
i land ocb nn vid hennes åsyn stannade som
förstenad.
»Mia, käraste Mia!» Han hade plötsligt återfått
tal- och rörelseförmåga, och i det han fattade
hennes händer, som i detta ögonblick maktlösa
fallit utmed hennes sidor, tilläde han. »Så jag
har sökt att få reda på dig .. . du och din mail
vistas då inte i Hamburg?»
»Min man . .. han? ...»
»Han?»
»Är död,» hviskade hon med darrande, färg-
lösa läppar. »Det var en kusin till Alfred, som
med sin familj, förra året, flyttade härifrån....
Att du kände igen mig, kära Janne ...»
»När man ständigt har dig i tankarna, är det
väl inte så underligt.»
»Aldrig i lifvet», sade hon och besvarade hans
leende, »trodde jag mig få återse dig!...»
Det dröjde icke många veckor, innan herr Janne
Widén som sin hustru hemförde den enda kvinna
han någonsin älskat.
Han var icke längre en medellös yngling, då
han återvände till fäderneslandet, utan genom
arf efter farbrodern och egen omtänksamhet en
rik man.
För den gynnsamma växlingen i sitt öde ansåg
fru Widén sig uteslutande ha fru Haverman att
tacka. Ty utan ett visst uppköp, skulle liou nog
aldrig gjort det ödesdigra mötet, och fru Haver-
man mottog med uöje de tacksamhetshevis, som
ägnades henne.
Men när lilla fru Widén i eget ekipage körde
från den närbelägna, nyligen inköpta egendomen,
där de nygifta uppslagit sina bopålar så — ja,
man är ju icke mer än människa! — så såg hon
på ståten med en känsla, som om hon fått en
nagel i ögat. Men hon var dock nog älskvärd
att med öppen famn ta emot sin f. d. protégée
och för första gången behandlade hon henne
som en jämnlike.
Till alla, som ville höra därpå, sade hon sedan,
att hon kände en oerhörd glädje öfver att se
den stackars människan fått bättre dagar. Tv
hon visste, att om det icke hade funnits en viss
välvillig varelse - namn ville hon förtiga —
som ömmat för och hjälpt och understödt den
lilla änkan och hennes linhåriga småttingar, så
skulle de vid det här laget vandrat omkring med
staf i hand i stället för att åka efter egna hästar..
Och alla, som hörde dessa ord, sägo upp mot
taket och nickade sedan betecknande mot fru
Haverman — det var ju en gammal känd sak,
att hon öfvade barmhärtighet.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
y.
Om våra födoämnen.
Några allmänna synpunkter af
Professor Robert Tigerstedt.
(Forts.)
Antaga vi, att den mängd i matsmältnings-
apparaten tillgodogjord ägghvita, som en full-
vuxen kroppsarbetare dagligen behöfver, upp-
går till endast 90 gm, så behöfde han af groft
rågbröd (mjukt med 8 % ägghvita, hvaraf 3/io
icke tillgodogöres i tarmen) 1607 gm ocb af
ärter (det på ägghvita rikaste af våra vegeta-
biliska födoämnen med 22 % ägghvita, hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
