Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 30 augusti 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 277
:7io icke tillgodogöras i tarmen) 584 gm. Men
vi förtära icke ärterna torra, utan i form af
mos eller soppa. Vid ärtmosets tillredning
ökas volymen genom upptagande af vatten, så
att den färdiga maträtten kommer att väga
omkring 2000 gm.
Hvilken människa kan hålla ut med att
dagligen förtära 1600 gm mjukt bröd eller 2000
gm ärtmos?
Det är således nödvändigt att genom ani-
maliska födoämnen fylla en del af kroppens
ägghvitebehof. Detta hafva i själfva verket
åtskilliga Vegetarier insett: de förtära visser-
ligen icke kött, men medgifva ägg, mjölk och
mejeriprodukter.
Men då är födan ieke mera en rent vege-
tabilisk, ty då ingå ju i densamma både ägg-
hvita och fett från djurriket. Hvad särskildt
ägghvitan beträffar, utgör ju ost ett på den-
samma synnerligen rikt födoämne. Och i smör
och mjölk kan ju erhållas allt det fett, krop-
pen behöfver.
Mot denna form af vegetarism kan därför
ur näringslärans synpunkt inga principiela in-
vändningar göras — förutsatt att mängden af
ägg, mjölk, smör och ost icke tages alltför
liten. Frågan gäller då egentligen endast om
vi skola förtära kött eller icke. Med kött för-
stå vi här icke allenast köttet af nötkreatur,
utan äfven musklerna (köttet) af alla andra
djurslag samt djurens inre organ, såsom lef-
vern, äfvensom blod och alla slag af dessa
.ämnen framställda varor, såsom korf och annat
dylikt,
Mot förtäringen af kött har man hufvud-
sakligen anfört, att köttet innehölle en mängd
ämnen, som på kroppen skulle verka skadligt.
Att köttet kan innehålla för hälsan skad-
liga beståndsdelar förnekas af ingen. Tvärtom
är det just denna omständighet, som fram-
kallat det allt bestämdare framträdande yrkan-
det på en effektiv köttkontroll genom offentliga
slakthus. Däremot finnes intet spår till bevis
för att ett ordentligt kött i allmänhet skulle
vara skadligt. Har en människa en alldeles
afgjord motvilja mot att förtära kött, så finnes
ju ingen anledning att tvinga henne därtill.
Likaså kan kött vid vissa sjukliga tillstånd
verka skadligt, och slutligen måste det med-
gifvas, att en alltför riklig förtäring af kött
kan hafva en ogynnsam inverkan på kroppen.
Men dessa omständigheter och andra med
dem likartade, som möjligen ännu kunna fram-
dragas, äro likvisst icke af den art, att de på
något sätt skulle motivera köttets uteslutande
från raden af våra födoämnen. Tvärtom böra
vi uppfatta det som en välgärning för män-
niskan, att hon icke i likhet med en mängd
djur är hänvisad endast till en enda bestämd
grupp af födoämnen, utan kan från många
olika håll välja sin föda. Endast härigenom
har det blifvit möjligt för människan att un-
derlägga sig hela jorden, från ekvatorn till
närheten af polerna. Huru skulle en eskimå
kunna lefva utan kött? Men vi behöfva icke
gå så långt som till denna mänsklighetens
längst mot norr framskjutna utpost, för att
inse köttets utomordentliga betydelse såsom
födoämne, då vi ju hafva de mest talande
exempel på nära håll. Huru skulle en god
del af vår fattiga befolkning kunna taga sig
fram, om de icke i sill och strömming och fläsk
finge billiga, men på samma gång mycket nä-
rande födoämnen? Ty det går som sagdt myc-
ket väl an att af vegetabiliska födoämnen jämte
ägg, mjölk, smör och ost sammansätta en föda,
som tillfredsställer näringslärans alla anspråk —
men en sådan föda är jämförelsevis dyr och
fattigt folk har icke råd att kosta på sig så
mycket.
Korteligen, det finnes ingen orsak, hvarför
en frisk människa skulle afsäga sig bruket af
ett genom sin halt af ägghvita och fett, samt
genom sin tilltalande smak och sin mångsidiga
användning så utmäi’kt födoämne som köttet.
*
Om vi efter alla konstens regler skulle sam-
mansätta en föda, som i tillräcklig mängd och
i riktigt inbördes förhållande innehölle ren
ägghvita, rent fett, rena kolhydrat, samt mi-
neraliska beståndsdelar och vatten så mycket
kroppen behöfver, så skulle denna likvisst icke
tilltala oss, och vi skulle icke i längden kunna
hålla ut med den. Orsaken härtill ligger däri,
att en sådan föda vore alldeles smaklös. Det
är således nödvändigt att födan jämte sina nä-
rande beståndsdelar äfven innehåller ämnen,
hvilka, utan att själfva utgöra några närings-
ämnen, skänka åt födan en lukt och en smak,
som göra att vi förtära densamma med nöje.
Man sammanfattar alla sådana ämnen under
det gemensamma namnet njutningsmedel.
I dagligt tal förstår man med njutningsme-
del egentligen endast sådana ämnen, som på
vårt nervsystem utöfva en stimulerande inver-
kan, således framför allt sprit, tobak, kaffe
och te. Såsom redan af nyss anförda defini-
tion framgår, fäster näringsläran en helt annan
betydelse vid detta namn.
Rått kött har föga smak och en lukt, som
icke alls är behaglig. En väl stekt biffstek
smakar däremot förträffligt och redan dess lukt
låter det vattnas i munnen på oss, d. v. s.
framkallar afsöndring af spott.
Yid stekningen har således köttet undergått
en förändring: under värmens inverkan hafva
i köttet bildats vissa ämnen, som saknas i det
råa köttet. Dessa ämnen äro njutningsmedel.
En ogräddad deg till vanligt franskt bröd
har en fadd smak och det faller oss icke gärna
in att tillfredsställa vår hungerkänsla genom
förtäring af en sådan. Det nyss gräddade brö-
det är däremot ytterst läckert. Här, likasom i
nyss anförda exempel, har genom tillredningen
alstrats njutningsmedel.
Till njutningsmedlen höra således i främsta
rummet ämnen, som äga en oss tilltalande lukt
och smak, och hvilka bildas vid tillredningen
af maten.
I allmänhet tillsätta vi vid matens tillred-
ning eller vid dess servering kryddor, såsom
peppar, pepparrot, lök, kanel, ingefära, senap,
o. s. v., o. s. v. Dessa äro intet annat än
njutningsmedel, afsedda att göra födan mera
smaklig.
Hvarför salta vi maten? Frågan förefaller att
vara enkel nog, då vi ju veta att kroppen behöf-
ver koksalt för sitt underhåll, och att koksaltet
sålunda är ett näringsämne. Men så mycket
salt, som kroppen strängt taget behöfver, finnes
nog i vår föda, utan att vi salta den. Men
vi salta maten för smakens skull. Koksaltet
är således i de mängder, i hvilka vi förtära
’ det, väsentligen ett njutningsmedel.
En annan mycket använd vara är likaledes
på en gång ett näringsämne och ett njutnings-
medel, nämligen sockret. Sockret tillhör såsom
vi sett kolhydratens grupp och har samma nä-
ringsvärde som andra till samma grupp hö-
rande ämnen. Men det skiljer sig från dessa
genom att det äger en smak, som i hög grad
tilltalar oss. Det är således också ett njut-
ningsmedel.
Man vore kanske frestad att säga, att be-
hofvet af njutningsmedel endast utgör en in-
billning eller en ovana. Äfven om så vore
fallet, finge vi dock lof att vid anordnandet
af vår föda taga hänsyn till densamma, ty en
så djupt ingrodd inbillning eller ovana som
den ifrågavarande är näppeligen möjlig att
utrota.
Saken förhåller sig emellertid icke alls på
det viset; tvärtom kunna vi utan svårighet
ådagalägga, att njutningsmedlen i själfva verket
äga en stor fysiologisk betydelse.
De närande beståndsdelar, som vi intaga med
vår föda, skola i våra matsmältningsverktyg
undergå en förvandling, som gör dem lämpliga
att öfvergå till blodet. Denna förvandling
åstadkommes hufvudsakligen genom den kemi-
ska inverkan, som matsmältningsvätskorna
utöfva på näringsämnena.
Matsmältningsvätskorna bildas af körtlar, som
finnas dels i matsmältningsrörets vägg, dels
utanför densamma. Till dessa körtlar höra mun-
spottkörtlarna, som afgifva munspotten, kört-
larna i magsäckens inre hinna, som bilda mag-
saften, bukspottkörteln, i hvilken bukspotten
tillverkas, lefvern, som afsöndrar gallan.
Den första mera omfångsrika kemiska för-
ändring, som födan undergår, äger rum under
magsaftens inverkan i magsäcken. I magsäc-
ken afsöndras likvisst icke magsaft ständigt
och jämt, utan i allmänhet endast då en sådan
behöfves, d. ä. efter förtäring af föda. Nu
ligger betydelsen af njutningsmedlen just däri,
att de förmå framkalla en liflig afsöndring af
magsaft, likasom de ju också framkalla en lif-
lig spottafsöndring, hvilken sistnämda icke hel-
ler saknar betydelse, så till vida som spotten
är mycket viktig för att sväljningen skall för-
siggå med lätthet.
För öfrigt kunna vi också hos djuren iakt-
taga företeelser, som tydligen ådagalägga, att
ett behof af njutningsmedel verkligen förefin-
nes. Om man nämligen vill bibringa ett djur,
t. ex. en hund, en alldeles smaklös föda, sam-
mansatt af urtvättadt kött, fett och stärkelse,
så förtär djuret icke denna, utan att med våld
tvingas därtill.
(Forts.)
■4*!’
o «db
xi 2
d o
Co
g*J
SÖ
g*
§ C*
lo
ö
p_, tö
CD S-<
HÖ
ö
;c3 -O
’ rd
rö
CD
£-4
i c3
P->
:cS
-Q
O
Hö 1
Falska mynt.
S
y»et finns en hel hop saker, hvilka äro
gg obehagliga för oss att höra och lära,
sä längo vi äro mänskliga och följaktligen
ofullkomliga varelser. Vi ha. att välja emel-
lan att höra talas om våra fel och svaghe-
ter — och må därvid ihågkommas, att ett
upptäckt ondt är till hälften botadt — och
att invagga oss i den falska föreställnin-
gen, att vi äro så skickliga, dugliga, väl-
nppfostrade, intelligenta och högsinnade,
som vi höra vara eller kunna blifva, samt
i denna inbillning göra oss löjliga.
Ingenting är så löjligt och så förrädiskt
som ett litet kotteri för inbördes beundran.
Människonaturens själfviskhet döljer sig un-
der det honungsöta talet och det förbind-
liga leendet, och ingen är så lätt sårad i
sin egenkärlek som dessa »hyperaimabla»
människor: de tåla knappt att höra talas
om ostanvinden, därför att den blåser från
deras håll.
De af våra vänner, som säga oss san-
ningen af hjärtat, äro de hästa, mest själf-
uppoffrande och trogna, vi äga. När det
är nödvändigt eller behöfligt, upplysa de
oss om sådant, som är obehagligt för oss
att höra, och det kan vara svårare för dem
att göra det än att låna oss sin sista se-
del. Å andra sidan må det ju erkännas,
« jH
Itf
.51
** g
t o
o*
M O
fel
=3
cs t;
co ez
ä=i
i I
E
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0281.html
