Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 30 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 IDUN
att det äfven finnes en hel del öfverdrifna
obehagligheter, hvilka ej innehålla mera
sanning än de lögner, vi kalla smicker.
Att yttra sådana är hvarken ett vänskaps-
prof eller en förtjänst. Mitt syftemål bör
vara, lika litet att misshaga som att be-
haga, utan blott och bart att säga, hvad
som är, och undvika att säga hvad som
icke är. När man begär bröd, skall jag
icke räcka min tomma hand, ej heller en
i fint silkespapper inlagd sten.
Vi skulle ej för allt i världen vilja sätta
i omlopp falska mynt. Men vi blygas ej
att dagligen sätta i omlopp falska omdö-
men och falt smicker. Äro vi ej då i grund
och botten utprånglare af falska mynt? Ett
hårdt tal detta, menar ni. Ja, vi ha olif-
vit så pretiösa, att vi knappt våga tala om
att meridianen skär ekvatorn för att icke
möjligen såra antingen ekvatorn eller me-
ridianen. Men lögn är den osanning, som
säges i afsikt att bedraga, och smickra mot-
svarar på pricken denna definition.
Man har roligare för en stund med en
smickrare än med en person, som säger sin
tanke rent ut, men den senare är en bättre
vän i längden. En fru, jag känner, äger
förmågan att under samtalet säga en de
mest angenäma och älskvärda saker. Man
vore färdig att slå armen kring henne och
kyssa hennes hand till tack. En dag för-
klarade hon helt oförbehållsamt, att hon
är förtjust i att höra artigheter, de må vara
menade eller ej. Det kom som en kall
dusch. Efter ett dylikt yttrande lär väl
ingen vara dåraktig nog att finna behag i
hennes söta ord.
Må en hvar lära urskilja den oäkta me-
tallen, huru blank den än må vara, från
den äkta ! Må vi uppskatta efter för-
tjänst dem, som gifva oss falska mynt!
Men har du vänner, som bruka säga dig
sanningen, sök behålla dem! Afstå ej från
dem, vore det än för deras vikt i guld!
Att säga sanning är kärlek. Detta är den
karaktärens stora hemlighet, vi kvinnor be-
höfva lära. Sanning, äfven i små ting, är
den jordmån, i hvilken kärleken slår djupa
rötter och växer till ett stort träd.
L. H. J.
Österländska skönhetstyper.
Några anteckningar för Idun
af Axel En.
É2*tt tvista om smaken är ju aldrig värdt,
dnr och att tvista om den individuella skön-
hetssmaken beträffande hvad som är
vackert eller mindre vackert hos det svagare
könet, som ju äfven kallas det täcka könet,
är minst sagdt — oridderligt.
Moore säger i en af sina vackra och
välljudande sånger bl. a: —
i>My only books
were woman’s looks,
And follies all they’ve taught me. »
Låtom oss hoppas, att Moore’s erfarenhet
utgjorde ett undantagsfall. Ty lärorikt eller
icke, har studiet af kvinnlig fägring med sä-
kerhet ständigt upptagit en god del af det
starkare könets, — vi kunna ju säga —
lärotid.
Litet hvar vet nog, att hufvudbegreppen
om kvinnlig skönhet skifta betydligt på oli-
ka delar af jorden. Européen har sin me-
ning, om hur en skön kvinna bör se ut, och
orientalen har sin. Att göra jämförelser
mellan en vacker svenska och en »snedögd»
dotter af Kina eller Japan är så hopplöst,
ja, till och med riskabelt, att jag endast
med stor tvekan vågar ge mig in på detta
ämne — på förhand bedjande om alla mina
värderade läsarinnors benägna öfverseende
för de missuppfattningar, till hvilka jag
torde komma.
Som bekant är den österländska kvinnan
på grund af religiösa och borgerliga lagar i
regeln förbjuden att utom sin herres eller
faders hus visa sitt ansikte blottadt.
Detta försvårar naturligtvis skönhetsstudiet
i väsentlig grad för därtill ’icke berättigade.
Men äfven i länder, där det hårda »s%’»-
systemet blifvit lag, kan en uppmärksam
skönhetsforskare dock någon gång påträffa
för honom glädjande undantag. Så berättar
bl. a. en resenär i österlandet, mr Ernest
Bowden, att han stundom lyckats påträffa
obeslöjade skönheter såväl på orientaliska
gator som i bazarer och — tempel, och han
har sedan skrifvit många vackra saker om
dessa sina rara fynd. Inledningsvis omta-
lar. han, att cirkassiskan — som hellre emi-
grerade till Turkiet än bief en rysk under-
såte — är, äfven efter goda europeiska skön-
hetsbegrepp, en allt igenom behaglig före-
teelse. Att de s. k. georginskorna, som till-
höra en af det asiatiska Rysslands kauka-
siska stammar, äro beryktade för skönhet,
torde äfven vara bekant. Och denna skönhet,
skulle vara i ännu högre grad fängslande
om dessa kvinnor läte bli att så godt som
emaljera sina fagra drag med en hop ohygg-
lighet i toalettväg. Men modet, det obe-
vekliga modet, föreskrifver äfven dem sina
stränga och bisarra lagar.
»De tillbringa», säger en af deras beskrif-
vare, »en hel dag i veckan bara med att ba-
da, det vill här säga med att måla anlets-
dragen, svärta håret, ögonbrynen och ögon-
fransarna, så grundligt att det »står sig»
till nästa veckas »bad»-dag.» (!)
Från Kaukasien till Ceylon är en lång
sträcka. Men många skiftande skönhetsty-
per finnas under denna ös härliga och skug-
gande hinder af palmer, plataner och an-
dra tropiska träd. Särskildt hafva flickorna
af den s. k. Hodiyas-stsaimien på Ceylon
namn om sig att se bra ut.
Som allmänt omdöme kan sägas, att alla
ceylonkvinnor ha synnerligen milda och
vackra ögon, riktiga sammetsblickar af stor
själfullhet och djup. En utomordentligt
vacker och jämnt bronsfärgad hy är utmär-
kande för alla singalesiskor ochjamilskor;
finnar, fräknar 0. dyl. spåras sällan däri.
Och denna hudfärg kommer särskildt till
heders, när man ser dessa kvinnor iförda
sitt hemlands pittorska, i ljusa, behagliga
toner hållna klädedräkter. Singalesiskorna sä-
gas vara sina män mycket underdåniga. På
grund af ekonomiskäl inträffar ej sällan, att
två bröder på Ceylon gifta sig med samma
kvinna. Men hur fattig en singalesiska än
må vara, alltid styr hon så till, att hon kan
pryda sina armar, fingrar och sin hals med
ringar och smycken af snäckor. Och hon
pryder sig smakfullt. Kvinnorna af Jamil-
stammen äro vanligen vackrare än de af
singalesstammen; bland de förra är det ej
ovanligt att träffa på så behagliga exemplar,
att mången europeisk skönhet torde komma
1895
dem efter i fägringsrang, äfven om båda
ifördes samma slags dräkt efter europeiskt
mönster. Jamilkvinnorna taga också oefter-
gifligt första priset bland alla österländska
skönhetstyper. Barnen likna i regeln sina
mödrar. Oklädda som de springa omkring,
kunna de lätt tagas för verkliga bronsker-
uber.
De allra flesta af de förmögnare hindu-
kvinnorna äga ej rättighet att obeslöjade
framträda för allmänhetens blickar, som det
säges på grund af muhamedanismens på-
tryckning. Men det fanns dock en tid, då
förhållandena äfven härutinnan voro annor-
lunda. Kvinnorna af det gamla Indien åt-
njöto en betydligt högre grad af frihet än
deras nutida systrar och intogo en berätti-
gad plats i dåtida societeten. Sålunda fanns
då ett gammalt bruk kalladt smayamwara,
som man skulle kunna öfversätta med »det
fria valets » bruk. Detta bestod uti ett slags
sport- eller turneringsfest, dar landets ung-
herrar täflade med hvarandra i ridderliga
och martialiska idrotter. Priset utgjorde
någon skönhets hand, — alldeles som i våra
gamla tornerspel. Ett sådant beryktadt
turnament är det s. k. »Mahabharata*,
som kung Drupada anordnade med sin
dotter som pris. Ett annat sådant beskrif-
ves elegant af sir Edwin Arnold i hans verk
» The Light of Asia». Sålunda har man
äfven i hinduernas gamla litteratur en hi-
storia om ridderlighetens kamp för det
sköna.
Kasimirs kvinnor äro bekanta för utmärkt
fägring. Men svårigheten är att få se dem
och ännu svårare att få en fotografi eller
annan slags bild af dessa kvinnor. Sär-
skildt taga här de högre klassernas kvinnor
skönhetspriset. En typisk hinduskönhets
hy är just lagom mörk för att gifva en varm
stämning åt hennes fägring, hennes drag
äro regelbundna, hennes stora svarta ögon
med deras trollska glans skuggas af långa
silkeslena ögonfransar, och hennes händer
och fötter äro utsökt små och af ädel form,
rösten är ljuf och smekande och rörelserna
fulla af behag. Men äfven bland kvinnor
af »folket» kunna dylika behagliga före-
teelser påträffas. Ehuru tätt beslöjade, som
man får se dem på gatorna, väcka de ofta
europeers beundran genom smidighet och
graciös gång; juveler och andra prydnader
användas i större öfverflöd af hindukvin-
norna än af andra orientalskor, och den för-
skräckliga — näsringen är ofta så stor att
den måste fasthållas vid öronen med en
liten kedja för att ej hindra munnens, funk-
tioner.
Äfven bland dem finnas — varietéartister
s. k. »Nauteh» eller danserskor. Särskildt
i Bombay äro dessa mycket behagliga med
sina leende, glada ansikten, stora ögon och
intelligenta blickar. Mer än en europé har
blifvit hänförd af dessa danserskors behag.
De uppfostras i verkliga skolor, få lära sig
läsa och skrifva och böra utan jämförelse
räknas till Indiens mest kultiverade kvinnor.
De kunna icke blott dansa och sjunga, utan
hvad märkligare är — de skrifva sina sån-
ger själfva och komponera äfven själfva
musiken därtill. Likaså smakfull och fängs-
lande som deras dräkt är, lika osmakligt en-
ligt europeiska begrepp är deras sätt att an-
ordna det rika och i sig själft vackra håret,
som benas midt äfver hjässan mot nacken
och upplägges i tunga, fula lockbubblor vid
tinningarna. Denna föga artistiska coiffure
ger ansiktet oftast ett dumt och föråldradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
