Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 IDUN 1895
Det kan synas alltför banalt att börja
med skildringen af k bakverk på en dylik
epokgörande utställning. Men hvad säger
icke gamle Olle Nordistuen till Marit: »Ser
du Marit, först Maden, så Guds Ord, så
lidt Skrivning og Regning og så lidt Kær-
lighed, hvis det kan falde sig så; men det
nytter bitter död ikke at begynde med Kær-
ligheden og ende med Maden.»
Och nu kära läsarinna, sedan vi gifvit
gamle Ole rätt, återgå vi till dörren, för att
därifrån börja vår orienterande vandring ge-
nom utställningen. Densamma är, som vi
veta, inrymd i Industriföreningens hus vid
Tivoli. Från Westerbrogade inträder man
genom den stora portalen, öfver hvilken en
bild af drottning Thyra bland rosor och
blomsterornament finnes anbragt. Med sina
korsade händer tyckes hon läsa välsignelsen
öfver den inträdande. I vestibulen däremot
blänga de af fru Nielsen modellerade tig-
rarne argt på oss, och vi äro glada att få
så snart som möjligt undan deras ramar
slinka in genom räknemaskinen i stora sa-
len. Denna gör ett imposant intryck. Dess
fond upptages af ett väldigt porträtt af
drottning Louise, utställningens höga beskyd-
darinna, måladt af fru Jerichau-Bauman.
De kring salen löpande gallerierna äro
prydda med grönskande slingerväxter samt
här och där en färgrik flagga till omväxling.
I salens midt står, på en röd, sammetsklädd,
med guldkronor öfversållad piedestal, en hvit
marmorbyst af danska kronprinsessan, ut-
omordentligt vackert utförd. — Det är indu-
striafdelningen och den kulturhistoriska af-
delningen, som fått sin plats härnere i af-
delade små rum längs väggarna och med
fristående montrer i salens midt. Öfverallt
där en dekoration kan anbringas, synes ut-
ställningens symbol den gula maskrosen eller
Lövetand, som den på god danska kallas.
I talrika små blomsterkrukor, klädda med
violett silkespapper, förekommer den ofvanpå
montrerna och i alla hörn och vinklar.
Midt för ingången ser man två unga flic-
kor, sysselsatta med att sy stråhattar för
hand och på maskin. Deras alster rönte
flitig åtgång, särdeles de små nätta barn-
och dockhattarne. Bredvid står en väfstol,
tillhörig vår svenska fru Kulle med ett
stycke uppspänd konstväfnad uti, hvilken
beärbetas af hennes lilla dotter. Ett stycke
därifrån sitta två handsömmerskor. Äfven
vid deras bord var köplusten stor. Tvänne
silfverpolererskor arbeta flitigt vid nästa
bord. Nära ingången finnes också utställ-
ningen från kungliga porslinsfabriken, där
det kvinnliga arbetet representeras på ett
ypperligt sätt i dekorationer och målning.
Af en minnestallrik öfver utställningen äro
redan sålda 1,200 exemplar till 2 kr pr
styck.
Vända vi oss så till höger och följa sa-
lens väggar, träffa vi först på »Damevaske-
riet», upptagande prof på kemisk tvättning
af allt möjligt, som tänkas kan i toalett-
väg. För att riktigt öfvertyga åskådaren
om metodens förträfflighet, låg halfva plag-
get rengjordt med bibehållande af färg och
form och den andra hälften i sitt ursprung-
liga smutsighetstillstånd. Af handskar den
ena handsken fin, mjuk och ren och dess
orena make bredvid, afskyvärd att skåda. —
Vidare kommer afdelning för korsetter, för
tvål och parfymer med Danmarks vapen i
röd och hvit tvål. Handväfda duktyger och
linnevaror af förträffligt slag. Dito kulörta
väfnader, bomullstyg och förkläden med
vackra mönster. Tillverkningen af pappaskar
och fodral i alla tänkbara former och stor-
lekar hade äfven här fått sig en plats upp-
låten.
I nästa afdelning, äfven till höger, träffa
vi fru Kulle med hennes utsökta samling af
väfnader, gobeliner, skånska spetsar och
alla de vackra ting vi stockholmare sa väl
känna från Drottninggatan n:r 36. Ännu
en svensk textilutställning från frkn Schultz
i Göteborg finnes. Där förekomma bland
annat en målad gobelin af frkn Ingeborg
Hoick till ett pris af 175 kr. och en på
svart sammet målad eldskärm i förgylld ram
till 140 kronor, ett särdeles läckert arbete.
Midtemot på högra sidan presenterar fru
Emma Fischer från Köpenhamn en förtju-
sande interiör i konstväfnad, bestående af
krabbasnårstapet med motiv från grekiska
vaser, med vasbärande grekinnor, en grek-
inna. som gungar och en som gungas, allt
i vinrankors skydd och mot en botten i
mattgrönt, som uppåt förtonar beundrans-
värdt luftigt och fint. En panelning i du-
kagångsväf med mörkviolett mönster hör
härtill. Och mot denna präktiga väggbe-
klädnad afteckna sig möbler af utskuret
trä, målade i ljusgrönt och belagda med
klarröda dynor i rödlakansväf. Golfvet i
interiören är klädt med en flossamatta, allt-
sammans väfdt efter teckningar, gjorda af
fru Holten, född Skovgaard, syster till de
båda målarne Skovgaard.
(Forts.)
Ä
En kvinnobild — utan bild.
ftlV/Pyckan är oftast nyckfull mot sinagunst-
é“» lingar, och få äro de, som under hela
lifsloppet bli hugnade med hennes orubbliga
bevågenhet.
Den kvinna, hvars timglas nyss runnit
ut och livars lefnad vi här i korta drag
vilja skildra, var en af dessa få.
Emma Benedicks var född i Stockholm
den 12 april 1826 och dotter till den .aktade
och framstående bankiren C. Benedicks och
hans maka född Seligmann. Hennes upp-
fostran grundlädes i Stockholm och fort-
sattes sedermera dels i Tyskland, där hon
tillbragte ett helt studieår, dels i Paris, där
hon åtnjöt undervisning i sång för den yngre
Garcia, som lofordade hennes klangfulla röst
och ypperliga koloratur.
Yid tjugu års ålder gifte hon sig med
sin kusin, generalkonsul Garl Benedicks.
Den väsensenhet, som bildade grundtonen
i deras samlif, gjorde denna förbindelse till
ett harmoniskt äktenskap, där missnöjets
och tvedräktens dissonnanser aldrig hördes
af. Det sant kvinnliga i Emma Benedicks
hjärta och karaktär gick helt upp i den
mera individuelt anlagde makens personlig-
het. Hon fann i honom det stöd och den
ledning, hennes vekare natur kräfde.
I fullaste mått utrustad med icke blott
hufvudets, utan också hjärtats egenskaper,
blef denna kvinna, just därför att hennes
äktenskap var barnlöst, mera i tillfälle att
rikta sina tankar utåt till den nödställda
och lidande medmänniskan, hvars materiella
bekymmer hon lika frikostigt som bered-
villigt undanröjde, för så vidt den hjälp-
sökande verkligen var förtjänt däraf. Hon
hörde dock ej till dem, som i tanklöst oför-
stånd uppmuntrade dagdrifvaren eller lättin-
gen; hon hjälpte först efter att hafva fått
fullt tillförlitliga uppgifter beträffande den
hjälpsökandes lifsvillkor och karaktär.
Efter ett 42-årigt äktenskap träffades hon
af ett hårdt slag —. döden ryckte bort hen-
nes make. Hon drog sig då helt tillbaka
från umgängeslifvet, där hennes älskvärda
väsen och hennes lynne, som förenade ung-
domens elasticitet och glädtighet med ålderns
lugna värdighet, gjort henne eftersökt och
värderad.
För att i någon mån minska ensamheten
och ersätta sin smärtsamma förlust, öppnade
hon då sitt hem för en ung flicka, hvilken
allt sedan intagit en dotters plats vid hen-
nes sida.
Det var i synnerhet under den sista
perioden af sitt lif, efter mannens död, som
hon mera uteslutande ägnade sitt lif åt väl-
görenhet.
En mängd stiftelser såväl som enskilda
personer ha af henne fått understöd. Ar
1890 lät hon, under namn af »Emma Bene-
dicks asyl», på Djursholm uppföra ett ålder-
domshem för obemedlade och orkeslösa kvin-
nor, företrädesvis ur medelklassen. Åtskil-
liga af Stockholms kyrkor samt Skansen m.
fl. fosterländska institutioner ha af henne
fått rikliga bidrag. Till julen samt på man-
nens dödsdag gjordes alltid betydliga utdel-
ningar åt de fattiga.
Hon delade med sig icke blott därför, att
hennes hjärta manade henne därtill, utan
också därför, att hon ansåg det som en
moralisk förpliktelse, för hvilken hon heller
icke tyckte sig förtjäna loford. Det var en
anspråkslös kvinna, och kanske just denna
egenskap bär skulden till, att hon ej ville
låta fotografen föreviga sina drag. Med
undantag af ett porträtt i olja från den
tidigaste ungdomen finns intet porträtt af fru
Benedicks, och som bevis på hennes aver-
sion för porträtt af sig själf kan nämnas,
att då en släkting henne ovetande låtit
taga ett dylikt efter oljetaflan, hon efter
upptäckten häraf passade på att vid första
tillfälle taga det ur albumet och förstöra
det. På grund af denna karaktäristiska
egenhet äro vi icke i tillfälle att här presen-
tera hennes bild för Iduns läsarinnor.
De 4—5 sista åren var hennes hälsa
vacklande, men hon bar sina plågor med
tålamod och klagade icke. Under inne-
varande sommar vistades hon på Dalarö.
Hon stod just i begrepp att återvända hem
och ämnade tillbringa dagen före afresan
hos en bekant familj, då döden kallade
henne. Efter en halftimmes dödsarbete
slocknade lifsgnistan. Emma Benedicks dog
den 26 augusti af hjärtförlamning.
Den afiidnas nu öppnade testamente bär
ett storartadt vittnesbörd om, att hennes
hjärtevarma omtanke för lidandets barn
samt för allmännyttiga och upphöjda ända-
mål följt henne äfven bortom grafven. För-
utom en mängd dispositioner till enskilda
personer ha ej mindre än 615,000 kronor
donerats till välgörande syften, af hvilka vi
här nämna följande:
Fru »Emma Benedicks’ Asyl för ålderstigna
fruntimmer» 300,000 kr.; en af metodistförsam-
lingarna i Stockholm (för kyrkobyggnad) 50,000;
asylet för pauvres honteux i Stockholm 20,000;
Stockholms sjukhem för obotligt sjuka (för under-
hållande af 2 sjuksängar) 20,000; kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 20,000; Sabbats-
bergs fattighusinrättning 15,000 ; Allmänna insti-
tutet för döfstumma å Manilla 10,000 ; Diakoniss-
anstalten vid Ersta i Stockholm 10,000; fröken
Elsa Borgs hem vid Hvita bergen i Stockholm
10,000; Stiftelsen för gamla tjänarinnor i Stock-
holm 10,000 ; Föreningen för välgörenhetens ord-
nande i Stockholm 10,000; Stockholms skollofs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
