Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 285
1895
kolonier 10,000; Fredrika Bremer-förbundet (hälf-
ten till förbundets sjukkassa) 10,000; »Skansen»
10,000; Kristliga föreningen af unga kvinnor i
Stockholm 5,000; d:o d:o för fabriksflickor å Sö-
der i Stockholm 5,000; Eugeniahemmet 5,000;
Föreningen för sömmerskors sommarhem 5,000;
Föreningen Handarbetets vänner i Stockholm
5,000; Svenska lärarinnornas pensionsförening
ß’oOO, hvarjämte ett flertal här ej nämnda »hem»,
»barnkrubbor», »arbetsstugor» och välgörande
föreningar ihågkommits med donationer från 1,000
till 5,000 kr.
Stockholms samhälle förlorar i henne en
storslagen mäcenat, och otaliga äro de fattiga
och sjuke, som stå sörjande vid hennes graf.
11. W—l.
Mamsell Stafvas ”själfviskhet ”
Också en interview.
f
og var hon en smula »konstig», den gamla
mamsell Stafva, gårdens original. Den me-
ningen var nu en gång för alla liksom fast-
slagen bland grannarne. Och när man råkat
fast för en sådan mening, är naturligtvis allt,
livad man tar sig till, så där temligen kostligt,
för att inte säga smått tokigt.
Hon hade en tid inackorderingar, teknologer,
farmaceuter och andra studerande. Gumman
sken af belåten, när hon såg »sina gossar» länsa
bordet med vargaptit, men samma aptit slök
också nästan hela hennes lifränta, och vid ter-
minernas slut stod hon med två tomma händer.
Och när någon, som därtill var hennes gäldenär
kanske för flere månader, saknade medel till
hemresa — gick inte då den tokiga människan
och lånade pengar för hans räkning!
Eget nog klarerade dock till och med de värsta
slarfvarne slutligen sitt mellanhafvande med
mamsell Stafva. Det måtte legat något särdeles
eggande för hederskänslan i hennes sätt att
»släppa allt vind för våg och låta äta ut sig»,
såsom grannarne uttryckte sig.
Så måste hon sluta med inackorderingarna,
men det sved till i sinnet, hvar gång hon tänkte
på denna »gyllene» tid, som icke skulle åter-
komma — »gyllene», icke för kassan, men för
det gamla kärleksfulla hjärtat.
»Det är nog själfviskt af mig att gräma mig
öfver förlusten af gossarne,» erkände hon, »men
jag kan aldrig glömma deras glada ^och vänliga
ansikten, och jag tänker så ofta på, om de ha
det tillräckligt bra, där de nu äro.»
En af dem kom emellertid att stanna kvar under
mamssell Stafvas hägn. Det var en ung språk-
lärare, som knall och fall fick lungsot och blef
liggande i det rum, han hyrde hos gumman,
Själf yrkade han på att föras till sjukhus för att
icke ligga sin värdinna till last.
Mamsell Stafva blef rent förfärad.
»Föras till sjukhus i den här decemberkylan
och komma bland främmande människor, som
inte fråga ett kvitt efter’n!» utbrast hon. »Al-
drig, så länge jag finns och har något samvete
i bröstet!»
Så blef han kvar i sitt rum, fick fri läkarevård
af en kamrat och sköttes med moderlig ömhet af
mamsell Stafva. Det gick väl ett år om, och en
solig majdag utandades han sitt lif.
__ _ ,pet var väl rätt besvärligt i längden
med en lungsotspatient,» sade en besökande till
mamsell Stafva någon tid efter begrafningen.
»Kors, det var ju jag själf, som trugade honom
kvar,» invände den gamla, »så det var ju bara
på egen fördel jag höll.»
»Egen fördel?» upprepade den främande för-
vånad.
»Ja, det var ju ändå en af gossarne jag fick
behålla ...»
»gä _ ja visst. Nå men den stackarn kunde
väl inte hjälpa till synnerligen mycket själf?»
»Jo, det är då visst och sant,» utbrast gum-
man energiskt, »att han hjälpte till, allt hvad
hans krafter förmådde. Så sjuk han var, låg
han dagen igenom och öfversatte utländska skrif-
ter, ja, det var en flit, som var omåttlig ...»
»Fick han sälja sina öfversättningar?»
»Hm — ja, inte alla förstås, men nog gick
det till en trettio kronor.»
»Under ett år?»
»Ja, var inte det riktigt vackert af en stackars
sjukling?» menade mamsell Stafva naivt, »och
så väl di pängarne kom till pass! För dem kun-
de han ändtligen köpa det där dyra vinet, och
jag behöfde inte längre ängslas för den saken
sä nog hjälpte han till alltid!»
»Trodde han, att han någonsin skulle bli frisk
igen?»
»Jojomen — och bara jag kommer opp, plä-
gade han säga, ska’ mamsell Stafva minsann
ha igen allt hvad hon gjort för^mig!» — Jag
ordentligt skämdes, när han sa’ så. Hvad hade
han egentligen att tacka mig för ! En fattig mat-
bit, ett krypin till rum ...»
»Och ständig, öm vård !» inföll den främmande.
»Liksom det var något att tala om! Det var
ju min egen dagliga glädje, som jag fikade att
alltid få behålla, mitt gamla egoistiska stycke!»
»Han fick emellertid aldrig infria sitt löfte.»
»Nej, men det vet jag så väl, att han gjort,
bara han kommit opp igen, så det var minsann
inga tomma ord — han rådde väl inte för, att
döden kom emellan!»
»Yar det hans böcker, de där?» frågade besö-
karen och pekade på ett bokskåp.
»Ja men, var det så,» sade gumman med ve-
modig andakt; »det var det käraste han hade.
Ur dem läste han ofta högt för mig om så mån-
ga märkvärdiga och vackra saker. Hvar skulle
jag fått sån’a högtidsstunder ifrån, om inte han
varit ! Och tror herrn, att sâ’nt kan ersättas med
pengar — åhnej, det är allt jag som står i skuld
för mycket hos honom, där han ligger i mullen.
— Och så tänkte ändå den token sälja ^ bort en
del, då vi en gång hade det litet svårt ! Jag
visste, att jag inte skulle härda ut att se
hans saknad, och därför styrde jag om, så att
det inte blef någon försäljning af — orätt kan-
ske det var af mig att tänka så mycket på egen
tillfredsställelse och hindra honom i hans beslut
. . . Men jag hittade ju i alla fall på en mycket
bättre utväg ...» !
»Hvilken då, om man får vara frågvis?»
»Jo,» sade gumman med ett smaslugt leende,
»jag pantsatte min nya vinterkappa, som jag inte
behöfde på våren.»
»Mamsell Stafva lagade väl ändå, så hon fick
igen kappan?»
»Jag fick visserligen inte igen den,» sacle gum-
man smått förlägen, »för jag råkade att inte ha
pengar till omsättningen ...»
»Det var ju bra ledsamt!»
»Åhnej, det var inte så farligt med det!» sade
den gamla och strålade upp i ett godt leende,
»jag såg med egna ögon, då jag yar. på auktio-
nen, att kappan ropades in af en fattig stackare,
som såg så innerligen förnöjd ut öfver den goda
affären, och som kanske behöfde kappan mycket
bättre än jag — så den kom nog i rätta hän-
der. Den gamla kappan, sam jag har, är till-
räckligt bra än i dag. — Nej, det var . nog bäst
som skedde!» utbrast hon efter ett litet uppe-
håll, »jag kände mig ibland riktigt olustig i den
där öfverflödskappan, när jag såg så många an-
dra huttra och frysa omkring mig. En får väl
inte bara tänka på sig själf heller det gjorde
aldrig han, som är död, han tänkte mest på att
fägna mig och blef alldeles ifrån sig, när jag
inte ville resa ut till landet till syster min. Se,
han tyckte, jag behöfde litet omväxling.»
»Blef det ingenting af med resan?»
»Nej, och tänk en så’n Guds lycka det var !
I juli fick han två blodstörtningar. Om jag då
inte varit hemma och fått fatt i läkare, så hade
det ju varit så godt som mitt fel, om han. stru-
kit med,» menade mamsell Stafva i trohjärtad
enfald.
»Begrafningen vållade väl bekymmer?»
»Ja, det må Herran veta,» sade den gamla
sakta med knäppta händer, »att det var med
tungt sinne jag såg honom stoppas i jorden ...»
»Det förstås,» sade den främmande med ett
rördt leende, »men jag menade egentligen begraf-
ningsomkostnaderna,»
»Den saken redde sig galant», sade gumman
med ett uttryck af liflig tacksamhet, »själf
svepte jag honom, men se’n ville inte pengarne
räcka iångt, förstås. Kan herrn tänka sig, att
då erbjöds jag af likkistsnickarn och hyrkusken
att få betala dem efteråt litet i sender efter råd
och lägenhet. Nog var det bra snällt, och är
inte så’nt styrkande för ens tro på både Gud och
människor? Ja, det är, som jag alltid tänkt, att
med honom, som är död, följde i allt som allt
idel välsignelse för mig.»
Det glittrade fuktigt i den främmandes ögon.
»Mamsell Stafva känner sig alltså tillräckligt
belönad för sitt verk?»
»Verk? Det var väl inte något verk, och för
resten inte mitt verk. En är väl ändå bara red-
skap här i lifvet, skulle jag tro. Men är det s.å,
att jag gjort något, så har jag sannerligen blif-
vit belönad öfver förtjänsten. Jag har ett kärt
minne att tära på till döddagar, ochJag har en
kär graf att sköta om. Det är gunås inte alla,
som ha det, och jag önskade bara, att jag kun-
de dela med mig af en sâ’n välsignelse —|ty en
får väl inte vara alltför själfvisk af sig!»
Erny.
Då ni annonserar om plats...
Några råd af
en ungkarl, som söker värdinna.
som i våra dagar söker plats, må-
e ofta begagna sig af annonsering
i tidningarna. Det kunna vi se särskildt
af »Idun», som i hvarje nummer innehåller
dussintals annonser af platssökande flickor.
Och den flicka, som annonserar, önskar för-
stås, att hennes annons må bli uppmärk-
sammad af så många som möjligt och be-
svarad. Men blott få förstå att annonsera
så, att nämnda syftemål ernas. Allt för
mångas annonser äro hållna i sa allmän
stil, att ingen bryr sig om dem. För att
en annons skall bli uppmärksammad, bör
den vara så konkret som möjligt. Här
några råd till de kvinnliga annonsörer, som
vilja, att deras annonser skola taga skruf;
1. Då ni annonserar, så börja ej annon-
sen på följande vanliga, men mycket oprak-
tiska sätt: »En ung flicka» etc., utan angif,
hur gammal ni är. Om t. ex. en man vill
ha en värdinna för sitt hus, sa är han van-
ligen mycket intresserad af att veta, huru
gammal den är, som söker värdinneplatsen,
och har på förhand bestämt sin blifvande
värdinnas ungefärliga ålder. Men hvem
vet, hur gammal »en ung flicka» är. »Ung»
är ju ett fasligt relativt begrepp. Den som
skrifver dessa rader (en ungkarl, som inom
parentes sagdt söker en värdinna) vet rakt
inte, om den »unga» platssökande flickan
är 16 eller 32 år eller ännu äldre, och jag
är säker om, att många äro lika dumma
som jag. Därför bryr jag mig icke om att
besvara den »unga flickans» annons, utan
blott den flickas, som tydligt säger, hur
gammal hon är.
Och hvarför ej säga detta? Ni bör här-
vidlag beakta, att önskningarna äro mycket
olika. Den ene, som söker en värdinna
eller ett hushållsbiträde, vill ha en 25-åring,
den andre en 35- eller 40-åring. Därför
må ingen rädas för att angifva sin verkliga
ålder, vare sig hon är ung eller gammal.
Alltså börja aldrig annonserna med: »Enung
flicka».
2. Då ni annonserar om plats, så und-
vik om möjligt att, om ni är hemma i lands-
orten, begära svar till Iduns exped., Gumæ-
lii annonsbyrå eller något annat ställe i
hufvudstaden ; förordna i stället om svarens
sändande till den plats, där ni bor. Det
händer ofta, att t. ex. den man, som söker
en värdinna, ej vill antaga någon, som han
ej kan vara i tillfälle att förut se och sam-
tala med, men då blir det ju blott ett onö-
digt skrifveri, när den som vill ha en värd-
inna och som bor i Ystad, besvarar en
sökandes bref, hvilken befinnes bo i Hapa-
randa. Vill ni, som bor i Ystad och söker
värdinneplats, blanda bort korten litet, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
