Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 6 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 287
18Ô5
mindre tillfredsställande utgången bidrog nog, att
rollerna innehades al unga oeli opröfvade krafter.
En afgående simlärarinna. Siruuppvis-
ningen i söndags e. m. i Stockholms stads bad-
och siminrättning, den sista för året, hade, trots
det i hög grad ogynsamma höstlika vädret, lockat
tillsammans så många åskådare, att det var »ut-
såldt hus», ett eklatant bevis på, huru populära
dessa uppvisningar äro och tillika ett vittnesbörd
om den sympati, hvarmed den afgående första
lärarinnan, fröken Elis. Tillberg, till hvars för-
mån uppvisningen ägde rum, omfattas af sim-
konstens vänner. Uppvisningen åsågs med spändt
intresse och hälsades med de varmaste yttringar
af tillfredsställelse och erkännande åt de upp-
trädande.
Teater och musik.
Kungl. operan tillmötesgår fortfarande resepubli-
ken med en särdeles omväxlande repertoar. Så-
lunda gåfvos i torsdags (f. v.) »På Sicilien» och
»Orfevs», på fredagen »Carmen», i söndags »Leo-
nora», på måndagen »Regementets dotter» och
nu i onsdags »Romeo och Julia». — I »På Sici-
lien» innehades Santuzzas och Toriddos partier
af fröken Lindegren och hr Bratbost. Den se-
nare var tråkig och hade i sin sång mer än van-
ligt anlagt den gråtmilda ton, som ej kan undgå
att obehagligt beröra åhöraren. Pr-öken Linde-
grens klangfulla stämma gjorde sig godt gällande
i Santuzzas parti liksom ock i Eros’ i »Orfevs»,
hvilket hon denna afton för första gången ut-
förde. Titelpartiet i denna senare opera sjunges
naturligtvis fortfarande af fru Linden och detta
på ett sätt, som endast hon kan göra det. — I
»Leonora» hade hr Ödmann i söndags en af sina
allra lyckligaste aftnar. Särdeles väl disponerad
sjöng han partiet från början till slut med en
känsla och en glöd, som framkallade det mest
entusiastiska bifall. Af detta fick äfven fru Lin-
den (Leonora) sin välförtjänta del. Framhållas
bör ock särskildt hr Sellergren som klosterpriorn.
Däremot gjorde hr Lejdström ett ingalunda ode-
ladt angenämt intryck som konung Alfonso. Led-
sam och stel i sitt uppträdande, lät han därjämte
osäker i sin sång, hvilken stördes dels af en
irriterande läspning, dels af en ovana att åka
upp på tonen. Båda dessa olägenheter böra
kunna bortarbetas, då det i sig själft goda röst-
materielet ock bättre kommer till sin rätt.
Fröken Petrini har nu anländt och skulle på
onsdagen i denna vecka göra sitt inträde som
Julia i Gounods opera.
Vasateatern begynner i morgon lördag sin nya
säsong under direktör Albert Ranfts ledning med
Gabriel Finnes enaktsskådespel »Ugglan» samt
Bisson och Carrés lustspel »Maskeraden».
Djurgårdsteatern. Som afslutning på en sommar-
repertoar, hvilken hufvudsakligen rört sig inom
lättare och mera folkliga konstarter: utstyrsel-
stycket, äfventyrsdramat, lustspelet, utgjorde
Frans Hedbergs sagolustspei »Hin och smålän-
dingen», som i lördags gick öfver direktör Ranfts
Djurgårdstiljor, ett ingalunda olämpligt grepp.
Väl verkar »deii gamla bekantingen» nu delvis
en smula antikverad, det må ej förnekas, och
en del modernisering i framtidsrevyn från 1945
i tredje akten tillhörde ej det mest lyckade eller
kvickt träffande, så äfven detta kunde gärna
hellre fått bli vid det gamla och hade nog ej
förlorat därpå. Nu fick man dock tillfälle att
hgr parera med en färsk dekoration af Grabow
— det nya millionriksdagshuset i all dess prakt,
som dock till sist snöpligen slukas af den för-
rädiska strömmen, ett skådespel som ej tycktes
sakna en intresserad publik. Den hederliga gamla
folkromantiken och det lika hederliga gamla troll-
tyget äro dock de, som fortfarande bäst bära
stycket hos radpubliken, och dennas nöje och
tillfredsställelse voro högst påtagliga.
Den käcke småländingen, »som fruktar hvarken
den lede eller trollen*, hade ock i hr J. Hagman
fått en riktigt förträfflig representant. Af de
många öfriga rollinnehafvarne önska vi särskildt
med erkännande nämna hr J. Sandberg som tor-
paren Ola Hansson, hr Adami som torpar-Per,
fröken Hamberg som Elna, fröken Magnusson
som Titta-Grå, finngumman, fröken Andersson
som den fagra brukspatronsdottern och hr Bosin
som prosten.
Arenateatern bjöd i lördags på nytt program, då
för första gången uppfördes Howards krigsskåde-
spel »Shenandoah». Stycket utgöres af några
löst hopfogade bilder från amerikanska inbördes-
kriget 1861—65 och är som dramatisk produkt
af ringa värde. Då det emellertid är präktigt
uppsatt och har att uppvisa flere effektfulla sce-
ner, förfelar det ej att göra intryck. Särskildt
torde tredje aktens stridsscen med flere fram-
stormande ryttare vara enastående bland det,
som hittills uppförts å svensk scen. Om utföran-
det är på det hela taget ej annat än godt att
säga. Särskildt vilja vi framhålla fröknarna
Sundell och Keen samt hrr Collin, Engelbrecht,
Linden, Limdberg och Malmgren. En debutant
förekom också, hr Hj. Arlberg, och han var verk-
ligen mycket komisk, men det föreföll nästan,
som om hans komik varit alldeles omedveten.
Uppsättningen är som sagdt mycket präktig och
förhöjes af hr Grabows ståtliga dekorationsmål-
ningar.
Far.
Skiss för Idun af
Elin Ameen.
(Forts.)
»I afton?» upprepade hon. Hon hade
tänkt sig det som något långt in i fram-
tiden. Men det var inte hans mening.
»Jag kominer i afton,» fortfor han, »för
att hämta min lyckas ja-ord af — dig!»
Hon ryckte till och gaf honom en skrämd
blick. De hade hunnit till stadens utkant,
där gatuläggningen började. Där stannade
hon.
»Gå inte längre med mig nu,» sade hon;
»jag vill vara ensam.»
Motvilligt lydde han, men först sedan
han frågat, om hon ej ville ge honom ett
litet ord. till hopp.
»I afton,» svarade hon blott med ett
sorgset tonfall i rösten, böjde sitt hufvud
till hälsning och vek in på en tvärgata.
Efter middagen var hon ensam på sitt
rum en timme. När hon sedan kom in till
fosterföräldrarne, hvilka sutto vid kaffebor-
det i förmaket framför den flammande bra-
san, bad hon, att de skulle vänta ännu en
stund med att tända lampan. Hon hade
något att berätta dem.
Hon tog en pall och satte sig vid moster
Hannas stol med hufvudet mot hennes knä.
Och så talade hon om det för dem.
De blefvo så glada, att de knappast kunde
få fram ett ord. Mosters glädjetårar föllo
ner på den unga flickans hufvud, och den
gamlas händer foro smekande öfver Ingrids
hår. Att en sådan lycka skulle komma
deras lilla flicka till del — det hade de
aldrig drömt om.
Målarmästarn snöt sig ljudligt gång på
gång, där han satt i skymningen vid fönst-
ret. Han harklade sig som för att hålla
ett längre tal, men fick endast fram :
»En bra karl — en tusan så fin karl!»
»Men moster och morbror, jag har inte
sagt ja till honom — det kan ju aldrig
bli.. . »
»Hur så — tycker du inte om honom?»
Moster Hanna fattade om hennes hufvud
och ville se henne in i ögonen.
»Jag tror, att jag håller af honom —
förfärligt mycket — mer än jag visste —
men ni kan ju förstå, att det aldrig kan
bli — för fars skull och allt det andra...»
Ja, de medgåfvo, att de ej tänkt på det
först — men visste han ingenting?
»Han vet ingenting om mig — inte mer
än om en vildt främmande fågel i skog ...»
Ingrid gömde ansiktet mot moster Hannas
knä och grät.
»Är han en bra karl, som jag förvisso
tror,» inföll morbror högtidligt, »så gör det
honom ingenting — det är med dig han
gifter sig, och du är utan fläck.»
»Men ni måste säga honom det,» sade
Ingrid och lyfte upp sitt ansikte, »säga ho-
nom allt — jag kan det inte. Berätta ho-
nom om far, mor, syskonen och min barn-
dom -— låt honom veta, hvilken släkt jag
har, så kanske han inte längre ber mig,
såsom han bad i dag ...» Hennes röst dog
bort i en snyftning.
När det ringde på tamburklockan var hon
uppe som en pil och flydde in i sitt rum.
De tände ej lampan i förmaket, utan vid
glöden från brasan i rummets halfmörker
berättade de honom allt.
Hennes föräldrar hade bott i en grann-
stad, då hon föddes, och hon var den yng-
sta af flere syskon. Modern hade varit illa
känd, med vildt sinnelag och tvetydigt lef-
nadssätt. Makarne hade lefvat olyckliga,
under ständiga tvister och gräl och till och
med slagsmål. Mannen hade vid den tiden
haft en liten handelsbutik, men hustruns
slarf och mannens tilltagande slöhet hade
kommit dem på allt större obestånd, till
dess där en dag blef konkurs och utmät-
ning. Då rymde hustrun till Amerika med
en urmakargesäll. Äldsta dottern, som var
fjorton år, fick plats på ett kafé. Det gick
henne illa, och hon lefde nu ett lif af synd
och skam i en af landets större städer.
Två gossar gingo till sjös och hade aldrig
sedan hörts af. En tioårig flicka hade tagits
som barnflicka i en handtverkarfamilj, där
hon ännu var kvar och hade bra tjänst.
Ingrid, som då var fyra år, togs af fadern
med till staden här, där han af barmhärtig-
het fick plats i en butik. Smått var det
för dem, men under några år hankade han
sig fram. Drack gjorde han nog, och gång
efter annan blef han körd från platsen, men
då han grät och tiggde — för barnets skull,
fick han vara kvar — för barnets skull.
Redan på den tiden ville Jonsons taga Ing-
rid i sitt hem, men fadern ville ej skiljas
från henne. Han höll af sin lilla flicka
med en afgudisk kärlek, och det var rörande
att se, hur han försakade för henne, på det
att hon ingenting skulle sakna. Så kom
den dag, när Ingrid var nio år, då fadern
stal i sin principals kassa och kom på fäst-
ning. Jonsons togo genast Ingrid till sig
och satte henne i stadens bästa skola, ty
de ville ge henne en god uppfostran -—
något annat arf kunde hon ej få, då de
hade egna barn, en son, . som öfvertagit
faderns verkstad och en dotter, giftAå annan
ort.
När Björk tjänat ut sitt straff, dök han.
åter upp där i staden. Han ville ha plats
igen, men naturligtvis ville ingen ge honom
någon. Genom Jonsons försorg kom han
slutligen till en bonde, en mil utanför sta-
den, där han mot husrum och föda skulle
utföra åtskilligt arbete. Som han var hän-
dig, brukade han tillverka träskedar, vispar,
kvastar och dylikt, som sedan såldes i sta-
den. Tyvärr drack han dock, när han kom
öfver brännvin, och bonden hade många gån-
ger kört af honom, men tagit honom till-
baka igen mot pengar, som först Jonsons
lämnat och sedan Ingrid, när hon gått och
läst och fått plats i gifldsmedsbutiken. Jon-
Extra fin Marsala
(Qualité Inghiltepra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplau.
Riks- och Allm telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
