Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 20 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 IDUN 1895
pryda sitt hem med saker, som kanske först
efter flere år — om ens någonsin — kun-
na blifva • gäldade.
Den verliga bildningen är ingen rotlös
blomma, för stunden bruten till kortvarig
dekoration; den är ett lif i sanning, sådan
som den i all sin ädla skönhet förklarar
sig genom ett lefvande personligt gudsför-
hållande.
Men hvarje hög och helig sak får sin
vrångbild. Vi minnas ju alla den nyss för-
flutna tid, då ett lif eller en verksamhet i
sanningens tjänst var liktydigt med ett ny-
fiket stirrande in i samhällets mörkaste natt-
sidor och i ett cyniskt blottande af laster
och styggelser. Allt detta hettes ske san-
ningen till ära och skulle lända samhället
till stor fromma. Röster höjde sig däremot
och nedtystades, men om verkligen någon
enda normal själ föreställt sig, att ett sam-
hälle blir rent genom att öfverspolas med
smuts och dy, så vederlägger den närvaran-
de tiden på ett bedröfligt sätt en sådan tro.
Den cyniska litteraturen är visserligen
nu — omodern, men ännu finnes här mer
än nog af moraliskt smittstoff i vissa af
pressens alster, och äfven här måste vi kvin-
nor energiskt ingripa för att få sådana smitt-
ämnen bortskaffade. Tidningar, som utför-
ligt recensera lättfärdiga böcker, i detalj ut-
breda sig öfver begångna brott af alla slag
eller kittla en osund nyfikenhet genom
brottmålsreferat, måste vi utan skonsam-
het portforbjuda, äro de än aldrig så
»piffiga».
Men icke nog med detta: Icke ens med
våra allra närmaste må vi välja något slags
begånget brott till samtalsämne, och vi måste
sträfva för, att konversationen äfven i säll-
skapskretsarne skyr som pest alla sådana
ämnen. Det är med en osund smak för
ohyggligheter som med annan last, när de
förderfliga näringsmedlen undandragas och
sundare andlig föda bjudes, försvinner dis-
positionen för moralisk sjuklighet; sensa-
tionsnotiserna, brottmålsromanerna och dylikt
falla i kurs, och de smittämnen, som nu
dagligen strös ut öfver land och stad, af-
stängas inom domstolarnes dörrar, och en
renare atmosfär skapas i hem och samhälle.
Det ligger en djup psykologi i den apo-
stoliska uppmaningen: — »all orenhet låter
icke ibland eder ens nämnas.» Ty hvad som
i hemlighet föröfvas, är äfven skamligt att
tala om.
Ett bevingadt sorgligt ord : »Hvar är kvin-
nan?» känna vi ju alla, och om än icke
bakom hvarje brottslig man står en brottslig
kvinna, är det dock hög tid att vi se till,
att vi icke, vare sig genom verklig eller
låtsad okunnighet, tanklöshet, fåfänga eller
hvad driffjädern än må heta, föra mannen
på fall. I stället måste vi med oförvillad
blick och aldrig slappnande viljekraft taga
initiativet till reformer, hvilka, de må nu
vara större eller skenbart små, syfta mot
en förbättring i många af de förhållanden,
som ligga inom vår verkningskrets, och ur
hvilka man till en del måste söka orsakerna
till mycket af det onda, som nu vidlåder
Sveriges folk. Aue.
Uppmana edra bekanta att oförtöfvadt prenumerera
på Idun för senaste halfåret, då de härigenom erhålla
det intressanta och rikt illustrerade julnumret gratis.
I frestelse.
Af Johanna van Woude.
För Idun fr. holländskan af Elin Soh-y.
» lag kan hälsa dig från herr Vorenkamp,»
•s sade han och såg upp från tidningen för
att taga emot en kopp té af sin unga fru.
Hon blickade tankfullt ut i trädgården, där af-
tonen strödde sitt guld öfver blommorna.
»Ja, han bor ju här i staden?»
»Han har bott här länge, fastän i en annan
stadsdel. Hans tid är mycket upptagen. Härom
dagen talade jag några ord med honom på klub-
ben och fick strax veta, att han också är från
Friesland, och att han känner dig.»
»Ja, hans far var präst i en af grannsocknarna.
Är han gift nu?»
»Nej, det är han inte. Han är ännu ganska
ung, men har redan kommit mycket långt. Man
påstår att han snart blir professor.»
»Han var två år äldre än jag och bör således
vara 32 år nu,» sade hon tankfullt.
»Ja, det händer nog det. Farväl, jag måste gå
nu, älsklingen min!»
»Jag måste gå», — ledsamma ord för många
gifta kvinnor! Men hon har nu redan hunnit
vänja sig vid dem. Hon söker icke mer hålla
honom hemma; hon gråter icke mer öfver hans
likgiltighet; hon gör sig icke mer några ogrun-
dade förebråelser och grubblar icke mer öfver,
hur hon skall kunna återvinna hans kärlek, ty
nu vet hon, att han aldrig älskat henne . .. Ack!
äfven vid den bittraste hjärtesorg vänjer man sig
så småningom!
Medan hon ordnar några små barnkläder, dröjer
det tankfulla uttrycket kvar och vittnar om, att
hennes tankar äro långt borta. Hon tänker till-
baka på den glada, lyckliga ungdomstiden, då den
nu så allmänt aktade och ärade herr Robert Vo-
renkamp helt enkelt kallades »Rob» och var en
tafatt yngling, som outtröttligt gjorde henne sin
kur. Han var verkligen outtröttlig! Hur mycket
hade hon icke skrattat åt sin klumpige tillbedjare,
som ofta blef så häftig, som var så otymplig och
så envis! Ingen af hennes väninnor — stads-
barn liksom hon själf — hade funnit något till-
dragande hos honom; och ehuru hon trifdes gan-
ska bra i hans sällskap, skulle hon dock aldrig
velat erkänna honom som sin fästman.
Han fortfor att ägna henne sin beundran, men
hon lät dock ej beveka sig.
Sedan reste han till universitetsstaden, och
hans far kallades till en annan plats. Hennes lif
hade blott varit en oafbruten kedja af nöjen, då.
hon vid 20 års ålder gifte sig. Liksom de flesta
kvinnor hade äfven hon en tid före och efter
bröllopsdagen varit insöfd i ljufva drömmar och
sedan vaknat upp och yrvaken börjat se sig om-
kring, undrande hvart ödet fört henne, på hvilken
höjd i samhället hon blifvit ställd genom sitt
giftermål, och hurudan den fader är, som hon
skänkt sina barn. Tio år hade hon nu redan
varit gift! Tio år hade hon dolt sitt bittra lidan-
de under glada leenden; tio år törstat efter ett
älskande hjärtas varma, lifgifvande kärlek!.
Hon tänkte tillbaka på den tid, då hon var
tillsammans med Rob, tänkte på sitt kära hem-
land, där hon nu icke varit på så länge, och dit
hon så ofta längtade ; på alla de kära små stigar-
ne och de breda skuggrika alléerna, där han bru-
kade gå vid hennes sida, då hon var ute med
sina väninnor. Hon såg så tydligt dammen, där
de hvita näckrosorna gungade, de gröna ängarna,
där han brukade jaga bort koma ur hennes väg;
hagen, där han plockade björnbär åt henne ; den
spegelblanka sjön, där de brukade åka skridsko
tillsammans, då han alltid var redo att skydda
henne mot den skarpa vinden. O! du hjärte-
gode Rob!
Hur väl hon mindes hans djupa sorgsna blick,
som så tydligt talade om hopplös kärlek! Då
skrattade hon åt honom, men nu tänkte hon med
vemod tillbaka på den blicken. Hur ofta hade
hon icke under alla dessa år gjort sig den frå-
gan, om det icke varit bättre, att hon gifvit ho
nom sin hand. Stundom hade den plågsamma
tanken uppstått i hennes hjärta: kanske sökte
han blott mina pengar! .... Nej — nej icke han ...
Men hon har icke tid att drömma längre. Tre
små glada barn leka omkring henne, de skola
nu klädas af och föras till sängs. Hon är en
god, plikttrogen moder.
Nu tänker hon icke mer på flydda tider, utan
deltar med glädjestrålande ögon i barnens muntra
lek; de små slingra sina armar kring hennes
hals och hölja henne med kyssar. Detta är hen-
nes lycka.
Det är vinter.
Gladt strålar solljuset öfver de snöbetäckta
gatorna i den stora staden. Bjällrorna klinga
muntert från de förbiilande ekipagen med
livréklädda betjänter och från de långsamt
framskridande arbetsslädarne. Hvilket skratt och
prat bland de promenerande ! Hvilka friska an-
sikten och präktiga toaletter!
I bokhandelsfönstren prunka en mängd böcker
i färgrika band, och juvelbutikerna skimra af
guld, silfver och kristall. Det är kort före jul
och öfverallt råder glädje och lif.
Hon är ute och går med sin man. Många äro
de män, som med beundran låta blicken hvila på
den unga, smärta kvinnan med den friska, blom-
strande hyn och det vackra, blonda håret, och
det är icke blott hennes höga samhällsställning,
som framkallar de många vördnadsfulla hälsnin-
garna.
De ha varit ute på visiter och äro nu på väg
hem.
»Har du något emot, att jag lämnar dig nu?»
frågar han,» jag måste utträtta några affärer här
i grannskapet.»
»Det får du gärna göra.»
Hon betraktar mängden, som böljar emot dem,
och blicken stannar ofrivilligt vid ett vackert,
manligt ansikte med ljust skägg. Nästa ögon-
blick ser hon likgiltigt åt ett annat håll, liksom
alla vackra, behagsjuka kvinnor pläga göra. Först
då den okände kommer näimare, och hon ser,
att han hälsar på henne, ger hon honom ännu
ett ögonkast. Hans blick tränger till hennes
hjärta, det är samma sorgsna blick, som hon så
väl kommer i håg från ungdomstiden, den vackre,
reslige mannen, som går förbi henne, är Robert
Yorenkamp.
Nu spåras icke mer någon tafatthet i hans sätt.
Hennes hjärta klappar häftigt. En hög rodnad
färgar hennes kinder vid tanken på den blick,
full af glöd, som så tydligt vittnade om, att hen-
nes blotta åsyn varit nog för] att den gamla kär-
leken åter skulle flamma upp i hans själ, ehuru
så många år nu lågo mellan det närvarande och
det förflutna.
»Det var Vorenkamp,» säger hennes man.
»Ja».
»Jag läste i tidningen i morgse, att han nu är
kallad till Amsterdam.»
»Jaså är han det.»
»Farväl nu!»
De skiljas med en flyktig, kall hälsning; hon
går vidare som i en dröm, och de välkända dra-
gen stå alltjämt så tydligt för hennes blick. Hon
förnimmer ingenting af det rörliga lif, som bru-
sar omkring henne, och försjunker alltmer i tan-
kar. Hon känner, hur häftigt hjärtat slår, och
undrande frågar hon sig om orsaken därtill. Tyckte
hon då verkligen så bra om honom? . . . Eller
är det kanske hans manliga skönhet, som så
mycket behagar henne?
Hur gärna skulle hon icke vilja se honom en
gång till och tala med honom om flydda tider,
om sitt hem och om gemensamma minnen! O,
det händer ju så sällan, att hon råkar någon
gammal bekant! . . .
Men då hon är nära hemmet, får hon plötsligt
höra en välkänd röst.
Hon ser upp, och åter flammar rodnaden på
hennes kinder och gör henne skönare.
»Se god dag, Rob!» hon kunde icke kalla ho-
nom annat än Rob.
De trycka hjärtligt hvarandras händer.. Hur
väl hon känner igen den banden!
»Får jag säga Ulrika som förr i tiden?»
»Ja visst! . . .» svarar hon litet förlägen, utan
att se på honom.
■ »Så underligt, vi ha bott mer än ett år i sam-
ma stad och icke råkats förrän nu!» säger han
och döljer liksom hon sin sinnesrörelse under
ett leende.
»Ja, nog är det bra egendomligt. Men ni har
haft er verksamhet i västra delen af staden, och
jag däremot har bott i den östra. O, Rob, så
roligt att få se en gammal bekant från Friesland!»
utropar hon plötsligt med ett innerligt tonfall.
»Ja, jag kan nog också tala friesiska ännu,»
säger han skämtande.
Hon skrattar och tror, att hon uppför sig myc-
ket naturligt och obesväradt, men han känner tyd-
ligt, hur hennes hand darrar, och märker, att
den eljes så klara rösten nu låter en smula osä-
ker. Hon känner det, som om han ännu vore
samma yngling, som förr bjöd henne sin kärlek,
och en aldrig förut anad sällhet genomströmmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
