Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 27 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 IDUN 1895
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, Det är en skörd, som undan honom bärgas,
Hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, Ty den hör evighetens rike till.
Viktor Rydberg.
serna för att med dessas arma invånare
vänligen tala om sin tro — och hon lofva-
de det.
En natt såg hon en syn, så lefvande, att
hon icke med bestämdhet kan säga, om
denna syn var en verklighet, ett inbillnings-
foster eller en dröm. En fånge stod i sina
tunga järn vid rummets dörr, närmade sig
under bojornas skrämmande rassel med ljud-
lösa steg, stannade alldeles invid bädden
och betraktade henne med en ångestfull,
stum och bönfallande blick, så ångestfull,
som om den ville uttala det bottenlösa
elände, en människosjäl kan hysa, och så
trugande som en döendes sista bön om till-
gift. Den gråa fångdräkten syntes tydligt
i månskenet, bojornas rassel hördes åter,
då mannen vände sig mot dörren och lång-
samt lämnade rummet.
Denna händelse gjorde ett bestående in-
tryck på Matilda Wredes känsliga sinne.
Hon tvekade visserligen ännu, hon tviflade
på sin egen förmåga, på att hon, så ung
och oerfaren som hon var, skulle kunna ut-
föra ett så stort arbete. Hon vakade och
bad . . . Vägen syntes henne tydligt utsta-
kad, hon behöfde icke fara till det aflägsna
Afrika och Kina för att söka sig ett arbets-
fält; barn af hennes eget folk, finska brö-
der och systrar voro i behof af hennes
hjälp. Och hon fattade sitt beslut.
I tolf år har hon nu arbetat, lindrat
fångarnas tunga dagar, tröstat, uppmuntrat,
uppväckt tro och hopp i hopplösa sinnen,
tändt ljus och frid i mörka och förhärdade
hjärtan. Alltid i rörelse, från den tidiga
morgonen till den sena kvällen, går hon
under sin vistelse i Helsingfors från fängelse
till fängelse i det hopp, att något frö, som
hon sår, måtte gro, växa och skänka en
ljusare och renare framtid hos den, i hvil-
kens hjärta det fallit.
På statens järnvägar har hon fribiljett
och kan sålunda färdas från öster till väster,
från norr till söder till alla Finlands fängel-
ser, när helst hon från dessa eller i sitt
eget hjärta hör den kallande rösten.
Mycket har hon utan tvifvel verkat. Ge-
nom hennes inflytande hafva de mest för-
härdade brottslingar bekänt sina illgärningar ;
och man kan väl föreställa sig, huru smärt-
samt det måtte hafva berört henne, då
man någon gång förnummit, huru den bätt-
ring, som i dem försiggått, var blott en
öfvergående sådan, och huru de sedermera
åter fallit. Men hennes älskande hjärta är
dock genast färdigt att förlåta och att ila
till deras sida, visst därom, att också för
dem ännu dagen gryr.
Ett bevis på den samvetsgrannhet, hvil-
ken hon ådagalägger i sitt arbete, är föl-
jande händelse:
Hon hade en gång lofvat medtaga väg-
kost och en bibel åt en fånge, som skulle
flyttas till Åbo länsfängelse. Men huru det
var, fick hon, när hon kl. 9 kom till statio-
nen, höra, att fången redan med 8-tåget
var afsänd till Riihimäki station. Med sorg
tänkte hon på, huru besviken fången skulle
känna sig, då han ej hade fått af henne
denna sista hälsning, som hon så säkert
hade lofvat honom. Hvad var att göra?
Hon skyndade, utan att betänka sig, på det
just afgående tåget och fann äfven sin fängs-
lade vän på Riihimäki station.
Utan att tänka på sin möda, har hon
alltid varit färdig att skynda till dessa sam-
hällets olycksbarn, ty hon vet, att hon be-
reder dem glädje, att hon med sin milda
hand kan från deras hjärta skingra hatets
och bitterhetens moln.
Och detta är en tillräcklig belöning.
–––- *––––-
En ung moder.
fyfyoittren sakta, fåglar alla,
^ susen varligt, sommarßäktar,
låten daggens droppar falla
tyst i blomsterkalkens nektar!
Stån på riddareakt kring huset,
träd med fruktbehängda grenar!
Värld, som larmar, dämpa bruset
här eid dessa tröskelstenar!
Ty i rummets solskensfloder,
trött af lycka, trött af smärta,
hoilar, blek, en fager moder
med sitt barn invid sitt hjärta.
Helga tystnad, friden vakta,
att hon slummerns balsam äger!
Ljusa drömmar, gliden sakta
kring den unga moderns läger!
Tusen tankar genomfara
hennes själ i dvalans stunder,
söka fåfängt att förklara
detta stora, Ijufva under:
lif af hennes lif, som andas,
blick, som 1er i stum förtjusning
och för hvilken dagen randas
i en praktfull morgonljusning.
Medan hennes händer följa
hårets blonda silkesvågor,
som den lilles hjässa hölja,
gör hon tusen skilda frågor,
låter svaga ögat spana
hän mot än ej röjda kosor
för att se, om piltens bana
strös med törnen eller rosor.
Ack, där böljar endast dimman,
hvilken ingen skiftning äger!
Men uti den sälla timman
hennes hjärtas instinkt säger,
hvar den fagra stigen grönskar
mellan lyckans gyllne stöder;
allt hon hoppas, allt hon önskar,
eljes vore hon oj moder.
Är hans öde omildt skrifcet,
bida kval i alla skiften,
vill hon gärna offra lifvet
för att plåna ut den skriften.
Skänkas honom guld och lycka
och åt henne endast smulor,
vill hans hand hon ödmjukt trycka,
kyssa spåren af hans sulor. —
Stora kärlek, ädelt sprungen
fram ur kvinnans rika hjärta,
blir du sargad eller stungen,
stärks du blott af denna smärta!
Klarast flammar offerlågan,
när du, tyngd af kval, ses digna.
Blott en rnör har den förmågan:
älska, lida och välsigna.
Ernst Högman.
...........
”Storskola” eller ”vinkel-
skola”?
et har blifvit ganska vanligt, att för-
äldrar för att undandraga sina barn,
i synnerhet flickorna, »storskolans många
fördärfliga inflytelser» låta dem, åtminstone
några läsår, gå på s. k. »små kurser».
Om själfva de motiv, som leda föräldrar
att ej sätta in sina barn i de kasernlika
storskolorna, torde i allmänhet ej vara an-
nat än godt att säga. Det har talats och
skrifvits oändligt mycket om svårigheterna,
för att ej säga omöjligheten af att i ett
läroverk, där hvarje klass räknar 25 à 30
elever, på ett fullt tillfredsställande sätt till-
godose barnens andliga utveckling. Och jag
är ej nog förmäten att ett ögonblick tro,
det jag skulle kunna ställa upp några nya
synpunkter i denna så omständligt dryftade
fråga. Vi veta mer än väl, att det fordras
präktiga lokaler, idealiska lärarekrafter och
— utmärkta barn, för att i en skola med
massklasser lärjungarna skola sättas i till-
fälle att, så som sig bör och utan att taga
skada till sin hälsa, tillägna sig den andli-
ga föda, som där bjudes dem. Verklig
hänsyn till hvarje barns begåfning och in-
dividualitet kan ändock aldrig tagas i en
dylik skola. Kamratlifvet på ett ställe, där
så många olika element äro sammanförda,
måste ju, äfven det, gifva anledning till
oro och farhågor.
Allt det där har nu flertalet föräldrar
klart för sig; men när det gäller att välja
sätt att förskona sina älsklingar från de fa-
ror af olika slag, för hvilka de skulle blif-
va utsatta i en stor skola, kasta många af
dem sina barn ur askan i elden. Vanligen
går det så till att några familjer slå sig
tillsammans och bilda en liten kurs för sina
i skolåldern varande barn. Men hur anord-
nas i allmänhet dylika kurser? Jo, till lära-
rinna tages en ung flicka, hvars hela un-
derbyggnad för det ansvarsfulla kallet be-
står i en mer eller mindre väl afslutad skol-
kurs och som fullständigt saknar pedagogisk
utbildning. Denna lärarinna läser nu åtskil-
liga, ja, om kursen är liten, alla ämnen
med skolans elever. »Att lära små barn
läsa, skrifva och räkna samt litet historia,
geografi etc. måtte väl ej vara någon konst, »
har jag många, många gånger hört i öfrigt
kloka föräldrar yttra. Behöfver den unga
lärarinnan hjälp vid skötandet af skolan,
så tages därtill ofta en person, lika oerfa-
ren som hon själf.
Något särskildt skolrum anskaffas icke,
för att nu ej tala om pulpeter, gymnastik-
redskap och åskådningsmaterial af allehan-
da slag. Ett vanligt bord och stolar, en
större karta, t. ex. öfver Afrika, några bläck-
horn och i allra bästa fall en »svart tafla»
— se där utrustningen! (Man får vid åsy-
nen af dylika skolor en osökt påminnelse
om beskrifningen på hur det för ett tiotal
af år sedan gick till att sätta upp turist-
hotell i Norge. Ägaren af en bondgård be-
höfde blott hänga upp en stor skylt, sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
