Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 27 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I D 1
en flaska engelsk pickles i fönstret samt
skaffa sig blanketter till räkningar, och så
var hotellet färdigt.) Jag har reda på ett
par vinkelskolor, där läsrummet är genom-
gångsrum till den öfriga våningen; en sådan
anordning måste ju ha till följd, att barnen
allt emellanåt distraheras. Besökande kom-
ma, som visserligen »inte för allt i världen
vilja störa lektionen», men naturligtvis må-
ste de få hälsa på lärarinnan, d. v. s. prata
minst fem minuter. Det ligger i sakens
natur, att disciplinen i en sådan skola ej
blir den bästa.
Resultaten af den undervisning och den
uppfostran, som lämnas i dylika vinkelsko-
lor, falla ohjälpligt igenom vid jämförelse
med dem, som åstadkommas i storskolorna,
där undervisningen skötes af i sina ämnen
fullt hemmastadda, pedagogiskt utbildade
lärare och lärarinnor och där sträng disci-
plin är rådande.
Men man står ju då här emellan ett
Scylla och ett Charybdis! Ja, visserligen.
Och det vore önskligt, att denna lilla upp-
sats gåfve anledning till yttrande i ämnet
af däruti kunniga personer. Min mening
är den, att ett visst slags storskolor och
ett visst slags vinkelskolor i väsentlig mån
uppfylla alla de rimliga fordringar, som i
våra dagar ställas på barnaundervisnings-
anstalter. Jag syftar på sådana storskolor,
där antalet elever inom hvarje klass är be-
gränsadt till 10 à 12, och där parallelklas-
ser inrättas, då detta af behofvet påkallas.
I Stockholm finnas redan ett par dylika
skolor; antalet klasser i den ena af dessa
är, om jag ej missminner mig, 30. Yid
sådana läroverk åtnjuta eleverna alla de
fördelar en väl organiserad storskola ovill-
korligen erbjuder, men befrias till stor del,
därigenom att elevantalet är begränsadt,
från den mest betydande af de olägenheter
— individualitetsdödandet —, som storsko-
lorna under vanliga förhållanden äro behäf-
tade med. — Skall en vinkelskola med för-
del ta upp striden med en på små klasser
fördelad och i öfrigt väl anordnad storsko-
la, så bör den förses med goda, fullt kom-
petenta lärarekrafter, ett eller om så behöf-
ves flere stora, sunda och ljusa skolrum
samt tidsenlig och riklig skolmaterial. En
på så sätt inrättad skola, som framför de
större läroverken har den fördelen att ele-
verna till densamma utväljas, är kanske den
bästa skolform man hittills kunnat uppvisa.
Men den är dyr att underhålla och kan så-
ledes bestås endast de barn, hvilkas föräldrar
lefva i mycket goda ekonomiska omständig-
heter och tillika inse, att de ej kunna an-
vända sina penningar bättre än att bereda
sina barn tillfälle till den bästa möjliga
kroppsliga och andliga utveckling. Erk.
I ateliern.
En äktenskapsscen
af
Max Hirschfeld.
(Han sitter framför ett bord, på hvilket lig-
ger en skissbok, tuggar på en blyertspenna och
sneglar på sin fru, som sitter vid fönstret, sys-
selsatt med ett broderi.)
Han: Du kunde så bra hjälpa mig, Lucy!
Hon: Du vet, att jag ogärna sitter mo-
dell, men jag kan ju inte hindra dig, om
du vill rita af mig.
Han: Det är inte - eklig’ in
du måste ta på dig : : iktig1 -m
liksom om — — —
Hon (ironiskt): Hu mycket alar
då pr timme?
Han: Du vill inte!
Hon: Nej, nej, nej
Han (efter en paus, 1
hustrur, som äro sin
du ■— hm! hm! Om u 0
för ett år sedan —
Hon : Så hade du inte gift dig, eller hur?
Han: Just det, ja!
Hon (häftigt stucken): Det skall väl ändå
bara vara skämt! Hvem var det, som inte
gaf sig någon lefvande ro, förrän hans bö-
ner blefvo hörda? Var det jag kanske?
Han: Så farligt var det väl ändå inte.
Visserligen var jag blind nog att lägga mig
ut för dig, fastän jag bara behöfde sträcka
ut handen för att få fröken von Schnitzel.
Hon (skjuter broderiet åt sidan och reser sig):
Den gamla afskyvärda koketten!
Han: Inte så värst gammal och inte så
värst afskyvärd, men rik, mycket rik.
Hon: Fy, Hans, det är taktlöst, i högsta
grad taktlöst. Du förebrår mig indirekt
min obetydliga hemgift. Det skulle vi min-
sann alls inte märka, om du förtjänade
mer — —
Han: Nu är det du, som är taktlös.
Hon: Naturligtvis, om jag säger sannin-
gen, som du inte tål höra, så är det takt-
löst, men rätt har jag i alla fall. Det går
knappt till här i huset, mycket knappt.
Han: Det är inte mitt fel, min förtjänst
är ganska tillräcklig. Jag arbetar för de
förnämsta illustrerade tidskrifter, och mina
teckningar bli öfverallt gärna mottagna. Men
när man inte har den minsta aning om
sparsamhet, som du, när man försummar
hushållet och bara har sinne för flärd och
nöjen — —
Hon: Och det säger du mig? (Hon sjun-
ker snyftande ned på stolen och pressar näsdu-
ken för sitt ansikte.)
Han (blir orolig, kastar en mycket ömblick
till henne och vänder sig bort, så fort hon tar
näsduken från ansiktet).
Hon (torkar hastigt sina tårar och springer
upp): Jag skulle inte ha någon aning om
hushållning? Har du inte alltid berömt
mig, för att jag så bra håller samman det
hela? Flärd och nöjen? Ända sedan vi
gifte oss, har jag bara köpt mig en enda
ny klädning och —- — (I samma ton fort-
sätter hon att försvara sig. De blixtar, som ljun-
ga ur hennes ögon, skulle formligen förkrossa
hennes man, om denne icke föredroge att syssel-
sätta sig med sin teckning och endast då och då
kasta en forskande blick på sin fru. Hon hotar
att gå »till mamma» och aldrig mer komma åter.
Redan lägger hon handen på dörrvredet, då man-
nen vänder sig om och säger med mild stämma:
»Lucy!»)
Hon: Hvad är det?
Ilan: Det var inte så illa menadt!
Hon: Äh, därmed kan du inte godtgöra
dina stygga ord.
Han: Det var orätt af mig, jag ber dig
om förlåtelse.
Hon (kallt): Nej, det är bättre, att jag
går och lämnar plats — åt fröken von
Schnitzel.
Han: Tala inte om den där fågelskräm-
man. Man bör väl ändå förstå sig på skämt.
Hon: Var allt det andra också skämt?
Ban: Oöfverlagdt åtminstone. Du vet,
att i den första hettan säger jag mycket,
som jag sedan inte vill stå för. (Ehuru hon
är motsträfvig, omfamnar han henne och trycker
en kyss på hennes kind.)
307
Hon: Lofvar du mig —
Han : Allt.
Hon: Att sådana scener aldrig mer få
’örekomma?
Han: Aldrig mer.
Hon (håller fram sin hand, som han ifrigt
- csser).
Han: Och visa mig nu igen ditt gamla
nliga ansikte.
Hon (visserligen allvarsam, men ej längre ond):
j^diigre fram. (Hon sätter sig på nytt vid fönst-
ret och återtar sitt arbete.)
Han (tar upp en hundra kronesedel ur
fickan ocli viftar med den): Se bara!
Hon (gladt): Ack, Hans!
Han: Ja, den fick jag i morse för ett
arbete, som jag lämnade för flere veckor
sedan. Därför skola vi i dag fira vår bröl-
lopsdag.
Hon: Vår bröllopsdag är ju först i nästa
månad, den 29 oktober.
Han: Och i dag är. det den 29 septem-
ber, alltså fira vi vårt elfvamånaders jubi-
leum. Vi gå och äta middag på en treflig
restaurant —
Ilon: Och så på kaffekonserten —
Han: Och i kväll på teatern, på operan !
Hon: Det är ändå ett par småsaker till,
jag skulle önska mig —
Han: Säg bara, jag går in på allt.
Hon: Jag behöfver sedan länge en
ny hatt; i fönstret hos Kronas ligger en
så förtjusande — rosa och svart — (Hon
uppräknar med strålande ansikte utförligt alla
sina önskningar, medan han åter sysselsätter sig
med sin teckning och endast då och då ser upp
och nickar. Slutligen reser han sig, tar två skis-
ser från bordet och räcker henne dem.)
Hon (förbluffad): Det — är det — jag —
Han: Bägge gångerna. Den ena gången
som »huskors», den andra gången som
»hemmets ängel». Det är pendanter.
Hon: Den scen, som du spelade med
mig, var alltså bara — —
Han: Komedi, min ängel, komedi! På
allvar skulle jag inte haft hjärta att såbe-
dröfva dig. Men ett par så ypperliga mo-
deller kunde jag inte ha letat upp i hela
världen.
Hon (en smula förtrytsamt): Det var inte
snällt af dig, Hans.
Han (trycker sedeln i hennes hand): Nu ge
vi oss i väg.
Hon (något blidkad): Nå ja, gärna för
mig !
En liten visa,
hvilken allmänt sjöngs i vårt land, då far-
mor och mormor voro unga, då guitarren
var det dominerande instrumentet, då man
vare sig i familjkretsarna eller i en svär-
misk ensamhet, »när månen vandra’ på him-
len blå och titta’ in genom rutan», stämde
upp de smått sentimentala, men melodiösa
och lättfattliga melodierna af Mathilda Mont-
gomery, Emilie Holmberg eller Petter Cron-
hamn, började så här:
Nog vet jag hvad jag ville vara...
Bevis för att visan på 1830- och 40-talen
var populär äfven i ordets vidsträcktare
mening är att densamma då ofta upplades
i så kalladt skillingstryck och med vis-
gubbar och andra dylika vandrande truba-
durer kringspreds på landsbygden. Den
under satta signaturen Euphrosyne har ledt
flere bland hrr litteraturhistorici till anta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
