Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 27 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
308
gandet, att den bekanta skaldinnan fru Ju-
lia Nyberg, född Svärdström, hvilken, som
man vet, skref under denna signatur, varit
författarinna till visan i fråga.
Så var det imellertid ieke: — författa-
rinnan till »Jag vet nog hvad jag ville vara»
var icke gamla fru Euphrosyne, utan en
ung fröken . . . riktig fröken! . . . Euphro-
syne.
Nu är nog visan glömd, utom kanske af
några åldriga, bland hvilkas ungdomsminnen
de enkla, känsliga orden däri till den enkla,
känsliga melodien af »Söderländskan i Nor-
den» ibland tona fram.
Måhända intresserar det »sena tiders barn»
att läsa denna visa, och den följer här
nedan. Vi funno just häromdagen, att den
allra första gången stod tryckt för nu jämnt
60 år sedan eller i tidningen Skånska Corre-
spondenten 1885.
Hvad, hvar, hur?
TM * * *
Jag vet nog, hvad jag ville vara:
en liten blå förgät-ej-mig.
Fast stum, jag skulle doek förklara,
hur innerligt jag älskar dig.
Och kanske göt du, för min kärleks skull,
en gång en tår på lilla blommans mull.
Nog vet jag, hvar jag ville vara:
ack! i ditt hjärta, i din famn.
Där skulle jag till himlen fara
i saligheter utan namn.
Glad dog jag där för härjarvingens fläkt,
om ock jag aldrig hlef till lifvet väckt.
Nog vet jag, hur det borde vara:
du skulle blott tillhöra mig
och på mitt hjärtas fråga svara:
»jag evigt, evigt älskar dig.»
Ö, dessa enkla, dessa ljufva ord
mig skänkte himlen re’n på denna jord.
Förutom denna visa offentliggjorde Euphro-
syne, E—g — hvilken icke finnes nämnd i
Leijonhufvud & Brithellis bok om Kvinnan
inom svenska litteraturen — i nämnda tid-
ning samma år tre andra poem.
Två af dem äro obetydliga, men det
tredje, det här nedan meddelade, torde man
finna skulle ha hedrat äfven vida större
och mer bekanta skalder.
Vesuvius.
Du Ætnas jättebroder! ha då åreiy
ej mäktat lugna barmens vilda strider?
jtrr det vid minnen som det inre lider?
Har du ej än lagt hjärtats hopp på båren?
Din dystra panna här ju troget spåren
af sorger sedan längst försvunna tider,
och då din blick mot Ischias stränder skrider,
din suck förbränner blommorna och våren.
Dig och din brud åtskiljde hafvets vågor,
som sig mot hennes barm melodiskt bryta
och hviska till den sköna ömma frågor.
Ibland hon genom natten hör dig ryta
och gläds och hoppas då, att dina lågor
väl skola innan kort ert fängsel bryta.
Om henne, ur hvars tjuguåriga hjärta
dessa vackra sånger spirade fram för att
sjungas, glädja och — glömmas, veta vi
intet mer än att hon hette Euphrosyne Ehren-
borg, var född den 7 september 1815,
dotter af majoren Salomon Ehrenborg och
hans maka Elisabeth Ehrenborg, bief i Van-
kifva kyrka 1842 gift med d. v. kornetten
vid Skånska husarerna Karl Kuylenstjerna
samt dog den 21 oktober 1861 å Susegår-
den i mellersta Halland.
Birger Schöldström.
––––*––––
IDUN
’’Om jag gjorde rätt...”
» ljÉJ)m jl-g gjorde sä skulle Lillan
få’ smäll nu.» »Nu borde du med
rätta ha en ordentlig aga.» »Om jag nu
gjorde rätt, så skulle du få sitta inne hela
dagen.» Se där välbekanta uttryck, häm-
tade från ett visst slags uppfostringsmetod.
I synnerhet de föräldrar, som lyckliggöra
sina små med förbud och befallningar i
oändlighet, måste esomoftast ta sin tillflykt
till sådana där villkorliga uttalanden. Öfver-
trädelser skola naturligtvis vara belagda
med straff, det ha föräldrarne klart för sig.
Men när nu barn oupphörligen stöta på ett
»du får inte», så är det oundvikligt, att
de, i synnerhet sådana som äro begåfvade
med ett lifligt lynne, ganska ofta öfverträda
förbudet samt glömma att iakttaga gifna
befallningar. Och hur går det da i allmän-
het med bestraffningarna? Jo, dels blifva
föräldrarne trötta och slappa vid detta ide-
liga straffutdelande, dels hindras de af åt-
skilliga andra omständigheter att hålla pa
därmed, och barnen — slippa gång på gång
undan. Men förbuden upprätthållas i alla
fall: föräldrarespekten får kännbara stötar,
och barnens rättskänsla allvarliga knuffar.
Emellertid gäller det för föräldrarne att reti-
rera med bibehållen krigsära och i någon
mån fredadt samvete. Och det är då som
detta: »Om jag gjorde rätt» tillgripes — det
offret lägger man på rättvisans altare, och
så känner man sig belåten.
Hur orätt gör man emellertid icke både sig
själf och barnen med ett dylikt handlings-
sätt! För dessa senare lägger man ju rent
af ut snaror att försöka vara olydiga än en
gång. Och i fall man denna nästa gang
tar steget ut och straffar förseelsen, så blir
detta straff i barnets ögon, ej ett utslag af
rättvisa, utan af godtycklighet och beroende
af faderns eller moderns lynne för stunden.
Detta tillvägagående, att låta barnen en-
dast höra, hvilket straff de gjort sig skyldi-
ga till, har onekligen en tragikomisk sida.
Denna belyses, tyckes det mig, på ett ut-
märkt sätt af slutrepliken i följande lilla
verklighetsskildring.
En liten flicka hade en god vän på nå-
gra dagars besök hos sig. En gång under
leken råkade barnen smutsa ned sina för-
kläden. När den hemmavarande flickans
moder fick se detta, sade hon: »Om jag
nu gjorde rätt, så läte jag er gå med de
där förklädena hela dagen. » Den främman-
de lilla tösen såg mäkta bekymrad ut —
hon var van vid, att rättvisan skulle ha sin
gång — men kamraten tröstade henne med
följande ord: »Det är inte så farligt ; mam-
ma säger bara så där; hon brukar just aldrig
göra rätt.» (!)
Villigt erkännes, att det kan vara både
tröttsamt och tidsödande att genomföra den
bestraffande delen af uppfostran, och att det
således kan ligga en frestelse till att komma
ifrån den genom att låta barnen åtminstone
höra, hvilket straff de med rätta borde un-
dergå. Vi nämnde i början, att för denna
frestelse falla i synnerhet de föräldrar, som
genom massor af förbud locka sina barn
till olydnad. De däremot, som ej kringgär-
da det uppväxande släktets naturliga frihet
mer än som är absolut nödvändigt, som
icke af rent godtycke uppställa en mängd
fordringar, dem de hvarken ha makt eller
tid att upprätthålla, de ha i mycket högre
grad förmåga och tillfälle att låta straffet
orubbligt träffa den brottslige. Och när de
någon gång, på väl grundade skäl, som då
böra anges för barnen, efterskänka ett straff,
så veta dessa mer än väl, att föräldrarnes
vilja och förmåga att upprätthålla det ifrå-
gavarande förbudet ej på minsta vis rub-
bats.
Inga andra allmänna förbud borde gifvas
barnen än sådana, som ha moraliska, natur-
liga och praktiska skäl för sig; godtycket
borde aldrig få råda i denna för deras ka-
raktärsutveckling så väsentliga sak.
Förbud af det rätta slaget äro i allmän-
het ganska lätta att upprätthålla; flertalet
af dem ha nämligen inom sig en lefvande
kraft att upprätthålla sig själfva, på så sätt
att öfverträdelsen af dem med orubblig kon-
sekvens medför sitt gifna bestämda straff.
Ställ upp för barnen så få förbud som
möjligt, men håll strängt på dessa; låt dem
lida de naturliga straffen för sina öfverträ-
delser, och låt dem ej tidt och ofta få röna,
att far och mor ej göra rätt vid deras upp-
fostran, och att de till på köpet äro fullt
medvetna om denna sin uraktlåtenhet.
V—na
Från Iduns läsekrets.
Ett barbariskt mod.
Modet att begagna uppstoppade fåglar såsom
prydnader å damtoaletter kan med rätta kallas
barbariskt. Ordföranden i Hessiska djurskydds-
föreningen rektor G. W. Peter benämner det ock:
»Det skändligaste bland moder». Den från 1894
års djurskyddskongress i Bern kände teologen
d:r Carl Landsteiner kallar det: »Det grymmaste
bland moder». I Tyskland finnes en förening,
som har till uteslutande syfte att motarbeta detta
mod, och från sistnämnda land har till Sverige
ingått en enträgen uppmaning om medverkan
till stäfjande af den småfåglarnas ödeläggelse, som
genom ifrågavarande mod åstadkommes. Mot
bruket att bära uppstoppade fåglar har ock förut
en rätt liflig agitation här ägt rum. Sv. allm.
kvinnoföreningen till djurens skydd utsände ar
1887 ett upprop till Sveriges kvinnor, med en
varm bön att de måtte afstå från dylika^ pryd-
nader. Anteckningslistor cirkulerade, och å dem
tecknade sig omkring 1,000 kvinnor med förbin-
delse att söka motverka ifrågavarande mod.
Främst bland de tecknade stod den numera hä-
dangångna ädla furstinnan, prinsessan Eugénie.
Allt detta oaktadt offras ännu alltjämt millio-
ner små älskliga varelser för att tillfredsställa
ett dåraktigt mod, hvilket dessutom är för hälsan
skadligt, enär för fåglarnas konservering gift
måste användas. Ett formligt utrotningskrig föres
mot fåglarna, hvarigenom jämvikten i naturens
stora hushållning på vida sträckor af jorden rub-
bas och skade-insekter och larver få obehindradt
grassera.
Yi veta mer än väl, att modet är allsmäktigt,
att det är en tyrann, för hvilken de flesta böja
sig; men vi vilja dock gärna hoppas, att hvarje
ädel kvinna, som behjärtar hvad vi ofvan yttrat,
skall med nöje afstå från en i allt fall tvifvel-
aktig prydnad och jämväl i sin mån försöka för-
må andra därtill. Först när dessa prydnader icke
finna afnämare, komma de nämligen att försvinna
ur handeln.
Anteckningslistor för dem, som vilja medverka
härtill, finnas utlagda hos hrr Looström & C:o,
Bazaren å Norrbro; C. E. Fritze, Gustaf Adolfs
torg, samt H. Sandberg, Sturegatan 8, där äfven
list-blanketter tillhandahållas för dem, som vilja
medverka till samlande af ett stort antal namn-
underskrifter.
Stockholm i september 1895.
Styrelsen
för Svenska allmänna kvinnoföreningen
till djurens skydd.
&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
