Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 27 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 309
KvartaIsprenumeranter
erinras om nödvändigheten att nu omedelbart
förnya prenumerationen för oktoberkvartalet,
som begynner med nästa nummer, hvilket bland
annat medför det synnerligen eleganta jul-
numret med den intresseväckande artikeln
“Hemmet i konungaborgen“.
Pris för sista kvartalet af Idun 2 kr. För
sista halfåret endast 2 kr. 50 öre.
Äfven kvartalsprenumeranter på Iduns mode-
tidning, Barngarderoben och Kamraten erinras
om kvartalsskiftet.
jm*
Österländska skönhetstyper.
Några anteckningar för Idun
af Axel En.
(Forts. o. slut fr. n:r 35).
Äfven kvinnorna i Birma-landet äga tal-
rika representanter för skönhet och kvinn-
liga behag. Men det är här, som gränsen
för de sneda ögonen börjar, och den som ej
tycker om att se sneda ögon, hör därför ej
följa mina anteckningar längre.
Birmanskorna äro till lynnet glada och
otvungna. Många af dem äro knappast
mindre förtjusande än japanesiskorna, om
hvilka de föröfrigt i mycket annat starkt
påminna. Detta är så mycket egendomligare,
som de ursprungligen insupit hinduernas så-
väl religiösa som borgerliga vanor. I mot-
sats till österns kvinnor i allmänhet äga
birmanskorna nära nog lika stor personlig
frihet som deras europeiska systrar. I själf-
va verket är birmanskan mera en evidence
än männen därstädes, som icke alls göra
någon invändning mot, att deras kvinnor
deltaga i, ja, ofta ensamma utföra manliga
sysslor. Alltså ett litet Europa i smått.
Det finns många olika raser i Birmalandet,
men den mongoliska typen är förhärskande.
Kroppslängden blir här mindre än europeer-
nas normallängd äro och kindknotorna mera
utstående, liksom näsan kortare och bredare
som på kinesiskorna. Hyn öfvergår här från
den vackra djupa bronstonen till en mera
gulblek nyans. Deras tänder få allt mer
utseende af små, bländhvita pärlor, me-
dan håret antar en glänsande sotsvart
färg. Hvad de sneda ögonen beträffar, ut-
göra dessa ännu icke något starkt känne-
märke på typen, och ej heller hafva de ännu
krupit ihop till den kinesiska litenheten.
För en tjugu år sedan fanns det vid,
konungens af Öfre-Birmas hof en »drottning»,
som beskrifves sålunda af en resande ame-
rikan: »En så vacker varelse tror jag mig
förr aldrig förr hafva sett och torde nog
aldrig få se hennes like i världen. Hon var,
skulle man med skäl kunna säga, en af
paradisets »Houris», en orientalsk pärla af
sällsynt skönhet och öfverjordisk glans.»
Det säges och ej utan tillförlitlighet, att
birmanernas kaukasiska typlikhet kan bero
på den starka invasion af israelitiska ele-
ment, som landet haft att mottaga sedan
långliga tider. Detta gäller särskildt den
Kareniska stammen, i hvilken man dock
egendomligt nog äfven påträffar kvinnor och
män med brunt hår och bruna, ja, blå ögon.
En mycket egendomlig dräkt bäres af de
s. k. »röda karenskorna». En stor röd tur-
ban, stundom svart, hvilar på hufvdet. Från
högra skuldran nedfaller ett slags röd,
romersk toga, som ordnas i smakfulla veck.
Den vänstra armen är merendels bar. Ett
slags schal lindas vidare om midjan och
får sedan med e hopfästning
tjäna som benbekl ga strumpor
och tofflor fullän denna .egendomliga
kostym, som kan g : A mycket dyr-
bar som ytterst billig
Yi komma så till a.isko w, som
äfven äro värda ett skonhetsstuc _mn. En
siamesiska af börd och ug är märklig ej
mindre för godt sätt att vara än för ett
behagligt ansikte. Men man kan enligt eu-
ropeiska begrepp icke dölja att dessa kvin-
nor te sig litet egendomliga med deras kort-
klippta, rätt uppstående hår, deras sidenhalf-
byxor och silkesstrumpor och det öfver högra
axeln kastade breda skärpet. Det ligger
något emanciperadt öfver det hela. Ja, man
skulle nästan kunna säga något af bicyclist.
Yid den siamesiska, fashionabla badorten
»Ko-si-chang» kan man äfven få se många
andra bisarra kostymer, mera utmärkande
sig för få plagg, ja nästan otillräckligt med
dylika, än för vidare smakfullhet i anordnin-
gen. Två draperade korta schalar, se där
allt! Håret kortklippt, uppstruket.
Siamesiskorna ha beskrifvits såsom en
småväxt, men välproportionerlig typ. I en
beskrifning på ett siamesiskt bröllop har jag
läst, att bruden påminde åtskilligt om en
»lefnadsglad, prunkande fjäril» (!). (I Eu-
ropa ä’ de’ ju herrarne, som kallas fjärilar?).
En annan resebeskrifvare säger: »Det är
sällsynt, att man å gatorna i Bangkok och Ko-
si-chang får se vackra kvinnoansikten, men
som småflickor se de ej så oäfna ut. Åt-
minstone ha de som sådana ännu ej kom-
mit på den gräsliga idén att svärta sina —■
tänder.» Om de siamesiska skådespelerskor-
na skrifver samme skildrare:
»De uppträda i lysande, tygknappa kosty-
mer, med det rika, svarta håret hopfästadt
i nacken med granna band och nålar; röra
graciöst sina armar och fötter, sjunga med
dämpad röst sina rôler och uppträda icke
så sällan som —- änglar.»
Sålunda stå de, beträffande det änglali-
ka, ju inte alls efter europeiskorna, eller
hur?
Cochin-Kinas kvinnor lära se bättre ut
än siamesiskorna.
I Cambodja finnas de vackraste »saffrans-
färgade» skönheterna alltid »på lager» vid
konungens hof, säger en engelsk författare
och fortsätter: »De hafva tjocka läppar,
starka okben samt små kinesiska sneda ögon
samt tilltala vid första åsynen icke alls en
europés skönhetsbegrepp om kvinnan, fastän
det säges, att man snart blir mer intresserad
af denna typ, än man först skulle tro.» Äf-
ven här gäller som regel, att de unga flic-
korna äro vackrast, men att deras skönhet
hastigt flyr sin kos. Kvinnora frå Soochow
betraktas af kineserna som verkliga skön-
hetstyper. Men det måste för en europé
alltid vara en pinsam syn att se dessa ki-
nesiska halfkrymplingar strutta omkring på
fötter, som snarare böra kallas missbildade
än — vackra. »Deras coiffure är fruktans-
värdt underlig, upptornad som den är med
pinnar likt ett slags — bålverk, inknådadt
med glänsande kåda. Andra ha sitt hår
utslaget som en påfågestjärt, och åter igen
andra tudela håret till väldiga vingar, som
stå ut från sidorna på ett löjeväckande vis.»
Det torde vara allmänt bekant, att dessa
fasta »hårklädslar» icke tillåta sina egarin-
nor att vid sofvandet hvila hufvudet annat
än på så vis, att de hänga hufvudet öfver
en träklabb med urhålkning för halsen. Men
hvad gör man icke för att kunna se bra
ut? De förmögnare kinesiskorna bruka
stundom träda en stor låda öfver sin hår-
prydnad, då de gå till sängs. Men icke
heller detta torde vara synnerligen bekvämt.
Kinesiskorna sminka sig vanligtvis väl myc-
ket — för att få en röd teint på den fula
hudbotten, och deras dräkt (som ju är
väl bekant för oss) anses af en sann kines
såsom höjden af smakfullhet på grund af
att den så väl — döljer kroppslinierna. Men
i den åsikten torde de nog, kineserna näm-
ligen, få vara absolut utan medhållare.
Man har beklagat, att japanesiskorna haf-
va väl stor brådska med att adoptera
västerns vanor och bruk ej minst i bekläd-
nadsväg.
Emellertid har under de senaste par åren en
märkbar reaktion inträdt i dessa förhållan-
den. Detta bör snarare vara glädjande än
motsatsen, om man besinnar, huru verkligt
klädsam den nationella kostymen är för
hvarje japanesiska, under det att europeiska
kvinnomoder passa henne rätt illa.
Det finns ett japanesiskt ordspråk, som i
öfversättning lyder: »Kärleken varar så
länge som den röda kjorteln.» Detta för-
klaras däraf att i den japanska kvinnodräk-
ten begagnas ett slags liten röd underkjor-
tel, som kvinnorna ej vidare begagna, så
snart som de gifta sig. Men vi hoppas, att
ordspråket är bara förtal, och att kärleken
icke flyr med äktenskapets början. -— Så
är det då inte hos oss, har jag hört.
Hvad beträffar deras öfriga dräkt, torde
den vara läsarinnorna bekant förut.
I den japanska landsorten finnas liksom
här pittoreska nationaldräkter, men med
hvilkas beskrifning nu måste anstå. Så
mycket kan dock sägas, att öfver hela Ja-
pan brukas samma slags plagg året om med
den enda skilnad att dessa äro vadderade
under vintermånaderna.
Om »håret är kvinnans vackraste pryd-
nad», då ha Japans döttrar ingen brist där-
på. Och hon känner detta sitt värde och
vårdar sitt hår som en verklig skatt och är
mycket mångkunnig i att arrangera sina
rika, svarta hårmassor på konstnärligaste vis.
När en japanska skulle gifta sig, var det
fordom brukligt att hon rakade af sig ögon-
brynen och — svärtade sina tänder. I
stället för att svärta tänderna lät man stun-
dom — förgylla dem. Detta sätt att fram-
hålla sitt äkta stånd har dess bättre för
skönhetsbegreppen nu kommit ur mod. Icke
torde de japanska äkta männen förlorat så
synnerligen därpå, om också det ursprung-
liga motivet därtill var aldrig så vackert.
Japans kvinnor åtnjuta en mycket hög
social frihet, som gör det japanska hemlif-
vet all heder. Och de veta att med sin
naturliga grace, sin intelligens och sitt lifliga
sinne hålla full räkning med vederbörande
för all den frihet, som är henne lämnad.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
