Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 27 september 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 1895
Up notisboken.
t
Viktor Rydberg.
Oväntadt kom i lördags budskapet, att den
store skalden ocli tänkaren Yiktor Rydberg
samma dag på middagen kl. 1,15 aflidit å
Djursholm. Med honom har den svenska ve-
tenskapen och den svenska vitterheten förlorat
en af sina ädlaste och störste.
Han var född i Jönköping den 18 december
1828 och sålunda vid sin död nära 67 år. Från
1855 var han bosatt i G-öteborg, där han id-
kade publicistisk verksamhet i Göteborgs Han-
dels- och Sjöfartstidning. Efter att i 21 år
hafva varit fast medarbetare i nämnda tidning,
erhöll han af styrelsen för Göteborgs stads
undervisningsfond uppdrag att hålla föreläsnin-
gar i filosofi och kulturhistoria därstädes. Un-
der sin Göteborgstid utgaf han sina mest be-
kanta verk »Den siste athenaren» samt den
uppseendeväckande skriften »Bibelns lära om
Kristus». År ’ 1877 invaldes han till medlem
af Svenska akademien. År 1884 flyttade han
till Stockholm, dit han af styrelsen för Hög-
skolan kallats till professor i kulturhistoria.
Denna befattning behöll han till sin död.
Hans föreläsningar vid högskolan skulle för
några dagar sedan hafva tagit sin början för
terminen, men blefvo inställda på grund af hans
sjukdom, en svårartad tarmkatarr.
Till sin person var Rydberg den blidaste
och anspråkslösaste, man gärna kan tänka sig.
Han var i lika hög grad en ädel människa
att älska, som ett snille att beundra. I sitt
hem — under de senaste åren den vackra vil-
lan Ekeliden på Djursholm — njöt han också
den renaste lycka. 1 en omgifning, som fullt
» tillfredsställde hans fint utvecklade känsliga
skönhetssinue, omhuldades han där af den öm-
maste makas outtröttliga omsorger. Han hade
år 1878 trädt i äktenskap med Susen Hassel-
blad, af en känd Göteborgssläkt.
Som den närmast sörjande vid den öppnade
griften står nu denna hängifna maka, men
hennes sorg delas i alla svenska hem, som
lärt älska den hädangångnes storsinnade diktning.
Drottningens välgörenhet vid Uok. Or-
tens fattige förlorade vid drottningens afresa från
Hok en uppoffrande välgörarinna. Redan strax
efter hennes ankomst dit började hon närma sig
de i skilda afseenden nödställda och på allt
sätt hjälpa, och sedan blef det bruk att gå till
Hok och omtala sin nöd och sina behof. Drott-
ningen syntes ej besvärad af dessa besök. Fast-
mer berättas, att hon själf rätt ofta uppsökt eller
låtit uppsöka sådana fattige, hvilka ej vågat vän-
da sig till henne.
Till förebyggande af missbruk hafva de besö-
kande fått förete prästbevis, utvisande arten och
graden af deras nödställdhet, och efter dettas in-
nehåll hafva alla fått hjälp, antingen penningar
eller matvaror.
Drottningen har vunnit allas hjärtan, och sär-
skildt i de lägsta kojorna och vid sjuklägren hör
man henne prisas af alla, från det lilla barnet
till åldringen.
*
Dödsfall. I lördags afled härstädes i den
höga åldern af 93 2/s år änkefru Sophie Emilie
Nordström, änka efter den på sin tid bekante
riksdagsmannen i prästeståndet, kyrkoherden i
Gefie, teologie doktorn Abraham Nordström. Den
vördade gamla sörjes närmast af barn och barn
barn. Bland de förra är kanslisekreteraren i
ecklesiastik-departementet, filos, doktor Simon
Nordström.
De båda författarinnorna, fru Soße Elkan
(känd under pseudonymen Rust Roest) och frö-
ken Selma Lagerlöf begifva sig i början af nästa
månad till Italien för att stanna där öfver vintern.
m*
IDUN
Teater och musik.
Kungl. operan har tvänne gånger under den se-
nast förflutna veckan uppfört »Trollflöjten», båda
gångerna för fullsatt salong. Det oaktadt har
direktionen redan iiödgats nedlägga den klassiska
operan, enär dess vackra, men skrymmande de:
korationer lade hinder i vägen för den öfriga
repertoaren. — Hvad den första föreställningen
beträffar, hvilken vi bevistade, togs priset här
naturligtvis af fru Östberg som nattens drottning;
och dock föreföll den framstående sångerskan
denna afton ej fullt disponerad. Fröken Kragballe
återgaf för första gången Paminas parti. Hon
tj^cktes emellertid ej rätt lämpa sig härför Rösten
är nog ganska vacker och nätt, men föredraget
tämligen ytligt och stundom slarfvigt. Den ge-
nuint danska dialekten måste gifvetvis bortarbe-
tas. Den yttre apparitionen är det bästa. Hr
Lundmark hade en särdeles lycklig afton som
Tamino, och hr Settergrens Sarastro är sedan före-
gående repriser lika välkänd som hr Lundqvists
talare. Fröken Sparrman, hr Lejdström och hr
Johanson hade öfvertagit Papagenas, Papagenos
och Monostatos’ roller, åt hvilka de gåfvo ett. er-
kännansvärd tutförande. Tärnornas och geniernas
ej oviktiga partier hade likaledes erhållit goda
representanter i fröknarna Karlsohn, Frödin och
fru Almati-Rundberg samt fru Lindström, frök-
narna Lindegren och Olsen.
»Oarmen» gafs åter i måndags inför till sista
plats fullsatt salong. Denna föreställning gjorde
ej samma goda intryck som den näst föregående.
Största intresset samlade sig naturligtvis äfven
nu kring hr Morello (don José), hvilken ock på
grund af sitt förträffliga spel blef föremål för
publikens lifliga hyllning. Fru Almati-Rundbergs
framställning af Carmen lämnade åtskilligt öfrigt
att önska. Fröken Karlsohn föreföll ej heller väl
disponerad. I stället för hr Söderman, som blifvit
hes, fick man i toreadorens parti höra och se hr
Lejdström, hvars krafter i intet hänseende räckte
till för detta fordrande parti.
K. Dramatiska teatern förde i lördags fram sitt
första nya program för spelåret. Vi våga dock
lifligt hoppas, att arten af denna olyckliga in-
ledningsföreställning ej på något vis måtte bli
kännetecknande för hvad teatern hädanefter äm-
nar bjuda af konstnärligt allvar eller för den
värdighet och urskilning vid valet af repertoar,
man måste ha rätt att fordra af en scen med
Dramatiska teaterns ställning.
Inledningsstycket utgjordes af ett litet enakts
svenskt original, ett dramatiskt debutarbete af
Fredrik Nycander, benämndt »Sonen». Mot det-
tas antagande må mindre invändas, då en allvar-
ligt sträfvande talang väl kan förtjäna och hafva
nytta af en dylik uppmuntran, äfven om visser-
ligen af detta oklara och famlande försök fram-
gick, att den unge författaren ännu har ett stycke
väg kvar till full mognad och behärskning.
Det lilla stycket inrymde likväl erkännansvärda
ansatser, om också dessa snarare af lyrisk än
dramatisk art. Det är ju äfven som lyrisk skald
hr Nycander hitintills gjort sig förmånligast be-
märkt. De uppträdande gjorde förvisso sitt bästa
att fylla ut den ojämna diktväfnaden ; det var
ock krafter sådana som hr Hillberg och fruarna
Fahlman och Sandell, som gingo i elden för hr
N:s sak.
Angående hvad sedan följde, anse vi oss så
mycket hellre kunna fatta oss kort, som Meilhac
och Halevys »Lilla markisinnan» — långt innan
detta läses — väl för alltid försvunnit från Dra-
matiska teaterns scen. En viss fond af kvick-
het kan man icke frånkänna denna parisiska
»sedekomedi», men dess ohöljda frivolitet ver-
kade så pinsamt, att själfva denna trogna, tål-
modiga, nog så härdade stockholmska premiere-
publik förmåddes till ljudliga och allvarsamt
menade protester. Må de nu ock allvarsamt upp-
tagas och lända till varaktig förbättring.
Vasateatern har nu, i stället för »Ugglan» af
Finne, som förpjäs till den fortfarande lifskraf-
tiga komedien »Maskeraden» upptagit den lilla
franska interiören »En omvändelse» af Charles
de Courey.
Den täcka lilla pjäsen utmärker sig genom
elegans i tekniken och fö; sig om den skäligen
enkla psykologiska utveeklingeu hos en ung hu-
stru från frestelsen för små snedsprång till plikt-
känslans af en varrn kärlek underlättade seger.
Den har förut gifvits på Dramatiska teatern med
hr Fredrikson och fru Fahlman i Raoul de Briches
och Regine de Champolines roller. Dessa in-
nehas på Vasateatern af hr Svennberg och fru
Håkansson, som gjorde detta stycke själshistoria
synnerligen njutbart.
Stycket i sin helhet och i synnerhet finalen
med hr Svennbergs ypperliga stumma spel, väckte
på premieren den talrika publikens lifligaste er-
kännande.
Filharmoniska sällskapet höll i lördags en talrikt
besökt ordinarie valsammankomst. Då sällska-
pets nitiske och skicklige dirigent, kapellmästaren
A. Hallén, af sin verksamhet vid k. operan var för-
hindrad att vidare kvarstå i denna egenskap,
valde sällskapet till sin dirigent enhälligt director
musices vid Upsala universitet hr I. E. Heden-
blad. Till ledamöter i sällskapets styrelse om-
valdes kammarherren A. Burén (ordförande),
assessorn friherre E. von Otter (v. ordförande),
ingeniören Erik N. Jonsson (kassaförvaltare) och
notarien E. Fahlstedt (sekreterare) samt nyvaldes
fru Iris Lundquist, född Hoflund, och fru Emilie
d’Ailly, född Uggla. Till suppleanter i styrelsen
omvaldes fru Amelie Carlström, född Amilon, och
e. o. biblioteksamanuensen filos, doktor M. Bohe-
man.
Såsom ordinarie repetitionsdag bestämdes mån-
dagen. Första repetitionen under nya arbetsåret
hålles måndagen d. 7 oktober.
The Fisk Jubilee Singers ha nu hållit afskeds-
konserter hvarenda dag i denna vecka och
hafva förunderligt nog ständigt haft att glädja
sig åt fulla hus. En enastående framgång!
Aulinska kvartetten begynner sina kammarmusik-
soaréer den 15 oktober. Abonnemangsbiljetter
finnas redan tillgängliga hos hrr musikhandlare.
Den 21 oktober anträder kvartetten en tourné
till Norrland, hvarunder 10 konserter komma att
gifvas.
Undervisning i pianospelning meddelas fortfarande
i hr Richard Anderssons berömda pianoskola,
äfvensom af hr Knut Bäck och fröken Hedvig
Svenson, till livilkas annonser vi hänvisa.
Bells hatt.
Från engelskan
af
Ellen Bergström.
Ändtligen fann hon i en ansedd modehandel
på Oxford street, hvad hon sökte. Butiken låg
i ett hörn, och Bells hatt satt i det åt sidogatan
vettande fönstret, där i allmänhet de enklare hat-
tarne hade sin plats. När man sett sig trött på
alla de bedårande hufvudbonader, med hvilka
det skyltades i bodens förnämsta fönster, vände
man om hörnet för att äfven taga i skärskådande
mer alldagliga hattar, som här helt anspråkslöst
presenterade sig för betraktaren.
En svart katt med ett violett sammetsband om
halsen satt i fönstret som pendant till Bells hatt,
hvilken var en smakfull sammansättning af svarta
spetsar, stenkolsaigretter och violer. Blommorna
sågo så naturliga och lefvande ut samt voro så
ledigt ordnade, att man nära nog måste undra
på, huru de kommit dit, och vore färdig att an- ■
taga, att hatten blifvit kvarglömd i skogen och
återfunnen följande morgon, öfvervuxen med
violer.
»Just den där,» ropade Bell gladt; »den vill
jag ha.»
»Det är icke något pris utsatt på den,» sade
Jenny fundersamt.
»Nej, men det är icke möjligt, att den kan
kosta öfver tjugu. En sådan där liten luftig
tingest af spetsar,» svarade Bell.
»Men man får allt betala rätt dyrt för sådana
där små luftiga tingestar, när det är fråga om
att sätta dem på sig,» invände Jenny förnum-
stigt.
De båda systrarna skrattade, och bror.Tom
gjorde den anmärkningen, att han skulle vilja
köpa katten, hvarpå alla tre gingo in i boden.
Bell berättade efteråt för sin mamma, att in-
genting gör en flicka fulare än att profva hattar.
När den första och andra blifvit utan framgång
profvade, kan man vara öfvertygad om att se
ännu sämre ut i den tredje. Efter den sjätte
förlorar man helt och hållet all omdömesförmåga,
och vid den åttonde får man afsky. Bell hade’
profvat en mängd hattar, innan hon kom till fru
Best, och vid sitt inträde i butiken blef hon med,
nedslagenhet varse sitt ansikte i spegeln. Hon
hade aldrig varit ansedd som någon skönhet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0314.html
