Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 27 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lays
311
folk i allmänhet tillerkände henne epitetet täck.
Men, uttröttad och uttråkad som hon nu var af
att profva hattar, föreföll hon sig själf ordent-
ligt ful.
»Jenny,» hviskade hon, »jag är verkligen allt-
för ryslig i dag för att kunna profva ut en hatt,
somovi bli nöjda med.»
»Äh,» svarade Jenny, »om du bara ser någor-
lunda ut i den i dag, kommer den med all sä-
kerhet att kläda dig riktigt bra i morgon. Sätt
den på dig, skall jag säga hvad jag tycker!»
Några af fru Bests fina kunder befunno sig i
butiken, men det var ingen trängsel. Bell be-
skref med sin behagliga och välljudande röst den
svarta spetshatten. Därvid vände sig en ung
man om och sag på henne. Han satt i en stol
bredvid ett äldre fruntimmer, som var ifrigt upp-
tagen af att välja ut ett par mössor, och som
behöfde tid att bestämma sig. Hon besvärade
honom ej med att afgifva något omdöme, och
han satt och väntade tålmodigt.
»Jag förstår, hvilken af hattarne fröken me-
nar, och skall genast taga hit den,» sade det
kvinnliga biträdet artigt. »Den skall väl prof-
vas?»
Bell tog af sig den svarta sammetshatten, som
tjänat ut, och blottade ett hufvud, öfvertäckt af
små blonda, krusiga lockar. Hon skämdes för
dessa ostyriga lockar och försökte att med båda
händerna släta till dem, något som visade sig
alldeles resultatlöst. Denna rörelse måtte ha
roat den omförmälde unge mannen, ty han vred
på mustascherna, for att dölja ett leende.
»Ar det denna hatt, fröken menar?» frågade
biträdet.
Ja, just den var det. Det kritiska ögonblic-
ket var inne, och Jenny stod och betraktade sin
syster med riktig granskaremin och ej utan en
viss orolig spänning. Men i ett nu var all oro
borta. Hatten var öfver all förväntan klädsam.
Den satt sa väl på de blonda lockarna och för-
länade rent af ny fraîcheur åt det lilla trötta
ansiktet och glans åt ögonen.
»Den är som enkom beställd åt mig, Jenny,
och jag tager den,» sade Bell utan tvekan. »Jag
var från början säker på, att den skulle passa.»
»Det är den klädsammaste och sötaste hatt,
du någonsin haft, Bell!» utropade Jenny i upp-
riktig beundran.
Herrn med mustascherna iakttog under syn-
bart intresse den lilla scenen. Hans lifliga bruna
ögon spelade af munterhet, allt under det han
ifrigt snodde sina mustascher. De båda flickorna
voro så okonstlade och naiva och med lif och
själ upptagna^af sin sak. Ingen annan i buti-
ken gaf akt på dem, och den gamla damen var
ännu fördjupad i funderingar rörande sina mössor.
»Hatten passar fröken utomordentligt väl,»
sade biträdet artigt. Det var den ofta upprepade
frasen, som . uttalades under förutseende af att
en sa lätt tillfredsställd kund komme att föror-
saka bra litet besvär.
»Ja,» sade Bell, med en blick i spegeln, »den
gör det. Så jag bestämmer mig för den. Hvad
kostar den?»
»Trettiofem och femtio,» var det förbindliga
svaret.
Ett litet rop halkade ofrivilligt öfver Jennys
läppar. Bells förnöjda uttryck flydde ögonblick-
ligt sin kos. Men beslutsamt tog hon genast af
sig den så ifrigt åtrådda hatten och sade i be-
stämd ton:
»Jag kan ej gå högre än till tjugu. Yill ni
vara god och visa mig några billigare hattar.»
»Fröken kan icke få någon annan, som kläder
lika bra; visst ha vi äfven billigare, men —»
Bell satte en mycket beslutsam min på sin
lilla mun och vidhöll det pris, hon nämnt.
»Men det är verkligen skada, att du ej tar
den,» pläderade Jenny. »För en gång må du väl
kunna tillåta dig en liten extravagans, Bell! Det
är en sådan förtjusande hatt och så klädsam
se’n!»
Herrn med mustascherna gaf uppmärksamt akt
på Bell.
»Nej, Jenny,» sade hon med fasthet. »Jag har
ju Kate att tänka på. Det är icke värdt att
göra affär af småsaker. I alla händelser hade
hatten ju endast räckt öfver sommaren.»
Jenny drog en suck och teg. Denna tystnad
var vältaligare än ord. Tom lekte med katten,
som hoppat ned ur fönstret, och biträdet hade
gått efter billigare hattar.
»O, Bell, du kommer aldrig att se så bra ut i
någon annan hatt,» sade Jenny plötsligt. »Denna
är som ämnad dig af féerna. Man skall icke
vägra att mottaga deras gåfvor.»
»Kan du kalla hatten en gåfva, Jenny?» Bell
log litet missmodigt. »Den är dyr och kan icke
heller betalas
något att skafL
huru inskränkt.
»Jag kan icke
så dyr,» sade Je.
en bekymrad min
»Inte jag hellei
drig ana priset. $
ur hågen, och så
ken.»
Om fée rna haft
de ihå; kommit,
dligii : •»
*■ den s ’1 vara
ide ha med
Jag o ai-
dei des
sa-
Biträdet kom nu
och Bell gjorde sitt l
dem. Hon valde slut)
och fin. Hon tyckte o._.
sade hon. Fasonen var ä». . I
kunde tusenskönorna jämföias i,
förstås! Bell betalade hatten och , ..i,
och adress.
»Yar god skicka den så snart som möjligt,»
sade hon. »Miss Ormiston, St. Hugh’s Vicarage,
Clatter Lane.»
Herrn med mustascherna spratt till. En svag
rodnad öfverfor hans ansikte, då han såg de
unga flickorna och den lille pojken lämna buti-
ken. De gingo sin väg, utan att ens kasta en
blick åt det håll, där han satt. När de kommit
ut på gatan, reste han sig och gick fram till den
fröken, som skrifvit upp adressen.
Ett kort samtal följde, hvilket tycktes sluta
till hans fulla belåtenhet. Han kände i fickorna
och gick därpå tillbaka till den gamla damen.
»Moster,» sade han, »vill du vara god och låna
mig litet pengar; jag har inga på mig,»
»Mycket gärna,» sade hon och lämnade honom
den begärda summan. »Jag är nu strax färdig
att gå.»
»Tack, moster,» sade han och tog guldmynten,
hvarpå hon gaf order om sina mössor.
De gingo ut och satte sig i vagnen. Han var
tyst en stund, men så började han tala i ovan-
ligt liflig ton.
»Moster,» sade han, »jag är ett trögdjur.» —
Han gjorde denna själfbekännelse på fullaste
allvar. — »Jag har varit för lat att höra efter
mina vänner. En dag såg jag i tidningen, att
gamle Ormiston fått en eländig prästsyssla i City,
men därpå glömde jag alldeles bort honom.»
»Ormiston? Var icke han din lärare?» frågade
fru Beaufort. »En förträfflig man, vill jag min-
nas. Han gjorde sig förtjänt af att blifva ihåg-
kommen. »
»Visst gjorde han det! Och jag har totalt
glömt_ bort honom. Jag reste utomlands, som
du minns, moster; och så kom onkel James
plötsliga död och allt besväret med att sätta sig
in i alla nya plikter och förhållanden. Men nu
har jag beslutit att redan i morgon dag gå och
hälsa på gamle Ormiston.»
»Vet du då hvar han bor?» frågade fru Beau-
fort.
»Ja, han är vice pastor i St. Hugh, en ohygg-
lig kyrka i Clatter Lane. Han har familj, och
de bo i pastorsbostället, som förr varit sjukhus.
Underligt att de kunna lefva!»
»Kära min gosse, det var förskräckliga under-
rättelser du fått!» sade den gamla damen med
verklig fasa. »Stackars människor, jag hoppas
de vistas vid kusten om sommaren.»
De tre medlemmarne af Ormistonska familjen,
hvilka återvände med omnibusen till City, voro
i lycklig okunnighet om det medlidande, de väckt.
Om Bells hjärta sved vid tanken på den vackra
hatt, hon så tappert afstått ifrån, visade hon åt-
minstone i det yttre ingen sorg öfver sitt offer.
Det förkättrade pastorsbostället var ett smuts-
färgadt hus inkiladt mellan magasin och kontor,
men det var deras hem, och de älskade det. I
den skumma salen brann en eld i den öppna
spisen, och far och mor, Klara och Jack sutto
kring tébordet. Kate, den föräldralösa kusinen,
satt i en länstol vid elden och drack sitt té, in-
svept i en schal, ty hon var sjuklig.
»Nå barn,» sade fru Ormiston, »ha ni uträttat
allt hvad ni skulle i West End?»
»Ja, jag tror ej vi glömt något, mamma,» sva-
rade Jenny.
»Och fick du någon hatt, som passade, Bell?»
»Ja,» sade Bell och log, »en ganska nätt och
treflig».
»Men hon tog inte den, hon tyckte bäst om,»
sade Tom och slog sig ned bredvid Jack vid
bordet. »Hon var förtj^s’,. i en med violer, men
den var för dyr. Jenny ville, att hon skulle ta’
den, men —»
Bell sprang fram, men Jenny, som var när
mast lade handen på hans mun, som ville skvallra
om hemligheter. Fru Ormiston förstod genast,
att Tom skulle tystas, hvarför hon tillsade Klara
att gifva honom marmelad.
»Små gossar förstå sig ej på fruntimmerssa-
ker,» sade hon. »Och så borde de ej vara så in-
tagna af sin egen röst. Kära flickor, ni äro väl
rysligt hungriga? Nu slår jag i té.»
Pastor Ormiston, en man med vänliga blåa
ögon och grått hår, såg kärleksfullt på alla
de unga ansiktena omkring sig. Plötsligt på-
minde han sig ett annat ansikte, som var
brådmoget och sorgset, och vände sig till sin
systerdotter med några vänliga ord. Kate såg
tacksamt leende upp på honom. Kate var dot-
ter till en syster till pastor Ormiston, hvilken
blifvit änka och strax efteråt själf plötsligt in-
sjuknat och dött. Detta hem var det enda, där
den föräldralösa flickan kunde få ett skydd mot
världens stormar. Många hade de varit, som
beklagat den fattige prästmannen för den till-
ökning i bekymren, han genom detta barn fått,
men få de, som visste, huru gladt Ormistons
gjorde sitt tysta offer för den hjälpbehöfvande
släktingen.
Bell var den enda af familjens medlemmar,
som hade några egna penningar att förfoga öf
ver. Hennes gudmor hade testamenterat henne
tusen pund, och som detta lilla kapital blifvit
förmånligt placeradt, var räntan därpå till en
god hjälp i hemmet. När kusin Kate, sjuk och
klen, flyttade till dem, hade Bell beslutit att
göra hvad hon kunde för henne. Våren kom
med snabba steg. Kate behöfde en ny klädning
och behöfde äfven blifva muntrad och road. Bell
föresatte sig i tysthet att spara in på egna ut-
gifter för att kunna tillgodose Kate, och hon var
ej den, som lätteligen afstod från ett fattadt
beslut.
Aprilsolen smög sig på både möjliga och omöj-
liga vägar in i prästhuset. Ormistons voro ti-
digt uppe och välkomnade med tacksamt sinne
dess sneda strålar, liksom de öfver hufvud tack-
samt mottogo alla de små fördelar, dem mera
lyckligt lottade dödliga förbise. Bell hade burit in
en kopp chokolad till sin kusin och berättade
för henne, att det lofvade bli en härlig dag.
»Du måste ha en ny klädning, Kate,» sade
hon gladt. »Nej, skaka icke på hufvudet! Du
är alldeles för söt att gå i gamla fula kläder. Vi
skola laga, att du blir riktigt fin, bara du blir
stark nog att orka med profningarna.»
»Hvad ni alla äro snälla mot mig,» sade den
sjuka flickan tacksamt. »Hör du Bell, jag är
nyfiken att få se din nya hatt. Är den klädd
med blommor?»
»Ja, med tusenskönor,» sade Bell och under-
tryckte en liten suck.
»Tusenskönor?» sade Kate. »Du borde ha vio-
ler. De skulle bestämdt kläda dig bättre.»
Bell log och gick till fönstret för att släppa
in litet sol. Hon drog upp rullgardinen och såg
ut på en nedrökt mur och en hop skorstenar,
allt lätt kantadt med aprilmorgonens glada färgton.
»Ack,» sade hon, »nog tycker jag om gamla
välbekanta London förstås, men ofta har jag ön-
skat, att vi bodde på landet. Jag undrar, om
pappa någonsin skall få en liten hvitrappad lands-
kyrka, inbäddad bland grönska och omgifven af
kullar. Jag älskar kullar, blott de ej äro allt
för höga. Och tänk på ljudet af koskällan och
doften af backtimjan!»
Ett par minuter hängaf hon sig åt drömmerier
om landets behag. Men så ringde frukostklockan
och kallade henne ned. Hon nickade åt Kate
och sprang utför trappan.
»Den rara Bell,» sade hennes kusin sakta.
»Må Gud uppfylla hennes önskningar! De äro
oskyldiga, och det kan ej skada henne att få
dem förverkligade. Och må han löna henne tu-
senfaldt för hennes ömhet mot mig!»
Det är ljuft att ledsagas af en bön. Bells
hjärta var lätt, då hon sprang utför den mörka
gamla trappan; hon hade en förnimmelse af, att
det förestod henne någon oväntad glädje. Kan-
hända var svaret på Kates bön henne så nära,
att hon kände fläkten af den.
Mellan elfva och tolf kom hattasken. Den ställ-
des in i salen. Bell, som höll på att damma
inne i sin fars rum, ropades genast ut af Jenny
och Klara. Hon kom, tämligen likgiltig, med
damtrasan i handen, och tillsade Klara att lösa
upp snöret och öppna asken. Den yngsta af
flickorna efterkom mycket villigt denna tillsä-
gelse. Varsamt upplyfter hon en massa silkes-
papper.
»Du sade ju, att hatten var klädd med tusen-
skönor, Bell, men det är violer på den här.»
»Violer?» utropade Jenny.
»Ja, violer,» upprepade Klara och tog försik-
tigt fram hatten ur asken. »Och de äro visst
lefvande ! »
»Det är ett misstag begånget, Bell, » sade Jenny
Extra fin Marsala (Qualité Ing hilt eira) täislädes Jagiad sedan 1891.Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplan.
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
