Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 4 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18S)5 I DU N 315
så vi hviska! — och så vi klaga,
att den lyktat, hans ljusa saga.
Ack, hvad skall icke du då känna,
som en gång han i kärlek fäst!
Du, som var i hans hjärta bofast,
du, som stått vid hans sida trofast
under alla de gångna åren,
vån och värmande, ljus och blid,
du, som helt under sorg och gamman
hade vuxit med honom samman,
alltse’n dess han en gång dig funnit
uti solfager ungdomstid!
Du, som vittnat hans andes strider
under tyngande, mörka tider,
du, som sett hvad som ingen, ingen
utomstående nà’nsin såg —
du, som skådat de öde slätter,
där han vandrat i långa nätter
fram i sökande kam.p och undran,
fram med längtande själ och håg!
Du, som sett dessa ljusa lunder,
dår han diktat i stilla stunder,
dår i aningsfull, tyst förbidan
blidt i drömmar han satt försänkt,
där han härligt på harpan lekte
toner fram, hvilka örat smekte,
dår ’han biktat i helig tjusning,
hvad hans hugstore ande tänkt!
Du, som varit hans ro, hans trefnad
i hans växlande, långa lefnad —
ack, hvad har du i dessa dagar
— lämnad ensam hår kvar — ej känt!
Dock — dår hån öfver Ekeliden
skimrar blidt i den mörka tiden
klart ett sken från de ljusa rymder,
hvartill porten nyss stod på glänt.
Du ej sörjer, som dessa plåga,
hvilka ljusnande hopp ej äga,
ty du vet, att din väg skall enas
sist med hans uti evig vår —
och du vet, att hans vackra minne
gömmes hår uti hcarje sinne —
göms i kärlek och tro, så länge
ån ett skälfvande hjärta slår —• —
En suensh kvinna.
–––- *–––-
Högre bildning oeh kvinnlighet.
Af
Hanna Kamke.
«
et är en ganska vanlig iakttagelse, att
den kvinnliga ungdomen nu för tiden
saknar det behag och den finhet i seder
och skick, som utmärkte deras mödrar och
mormödrar. Om detta gäller, i allmänhet,
så gäller det dock tyvärr ofta äfven om
de flickor, af hvilka man pä grund af deras
högre bildning kunnat vänta något helt
annat.
Undantag finnas ju, men det är förun-
derligt, att intelligensens utbildning, hos
kvinnan åtminstone, så ofta sker på skön-
hetssinnets bekostnad. Vi vilja här ej alls
tala om de lyckligtvis nu mera ej ofta
förekommande kvinnliga karrikatyrer, som
mena sig böra visa sin högre andliga stånd-
punkt genom en misslyckad efterhärmning
af manlig klädedräkt och manligt sätt samt
därvid glömma, att kvinnosakens målsmän
ej afse att förvandla kvinnor till män, utan
att höja kvinnan, så att hon, trogen sin
egen natur, står jämsides med mannen.
Nej, det är om de många unga, eljes
präktiga flickor, som oaktadt sin högre upp-
fostran visa en förvånansvärd simpelhet i
åthäfvor och uttryck. Det ser ofta nästan
ut, som om de menade, att deras intelli-
gens och kunskaper inte skulle bli rätt
uppskattade, om de ej i sitt yttre hade
något visst utmanande och själfsvåldigt.
Det är inte den glada uppsluppenheten vi
fördöma, den må gärna ungdomen ha, dess
öfverdrifter ge sig med åren, men ett sim-
pelt, oskönt språk och sätt är fördömligt
och måste utrotas, eljes blir den fula vanan
natur.
Man kan inte gärna föreställa sig en obe-
hagligare företeelse än en ung flicka, som
kommer med långa, karlaktiga steg, slän-
gande armar, själfsvåldigt kastar sig ned
på en stol, så att det knakar, lägger upp
armarna på bordet och börjar en konversa-
tion, kryddad af kraftord och ofina uttryck,
oftast hämtade ur det s. k. »pojkspråket».
Ehuru flickan förvärfvar samma bokliga bild-
ning som gossen, så behöfver hon väl ändå
ej tillägna sig hans olater, utan bör väl
snarare föregå honom med godt exempel.
Det är ju kvinnan, som skall förfina och
förädla umgängeslifvet, antingen detta nu
rör sig i trängre eller vidare kretsar, men
visar hon i sitt eget uppförande, att hon ej
tar det så noga med goda tonens fordringar,
då har hon ej rätt att förvånas, om yng-
lingen i hennes närvaro försmår att beflita
sig om ett städadt språk och ett bildadt
sätt. Just detta, att den manliga ungdo-
men genom den verkligt bildade kvinnans
fina, måttfulla uppträdande helt naturligt
uppfordras att iakttaga finhet och måtta,
gör, att de unga männen omedvetet lära
sig att ställa större fordringar både på sig
själfva och andra.
När den högre intellektuela uppfostran
en gång lyckats att bibringa, ej blott kun-
skaper, nu ofta mer eller mindre ofruktbara,
utan ock den sinnets förädling, som in-
stinktmässigt ryggar tillbaka för allt rått
och oskönt, då har hon gått ett stort steg
framåt, ty där verklig kunskap finnes
i förbund med en lefvande håg för det
goda, där saknas ej heller kärlek till det
sköna. Och det är ju dit uppfostran yt-
terst skall syfta, att dana helgjutna karak-
tärer, personligheter, som äro allsidigt ut-
bildade och mäktiga att göra en god insats
i lifvet, hvilket ej är möjligt, om intelli-
gensen utvecklas på de öfriga krafternas
bekostnad.
Det kan ju tyckas, som om det yttre skic-
kets samt språkets ans och förfining blott
vore en oväsentlig del af uppfostran, och som
om man ej hade rätt att fästa sådan vikt
vid och döma så strängt om yttre ting,
men då det yttre återspeglar och ger en
bild af det inre, så ban man ju af sedernas
bristande finhet med tämligen stor säkerhet
sluta sig till en viss inre råhet. Det vare dock
fjärran från oss att vilja påstå, att det ej
också kan finnas en yttre finhet, som blott
är täckmanteln för sinnets naturliga brister,
men då afkastas detta hölje också, när en
sådan person tror sig saklöst kunna göra
det. Det är ej en ytlig bildnings fernissa
vi fordra, utan den förfining i seder, som
är det naturliga uttrycket för den inre har-
monien.
–––––––
Barn.
För Idun af Axel Wallengren.
•SSjolljuset, som silar varmt och ymnigt
ned mellan de lummiga grenarne i
Humlegårdens buskager, bildar små dall-
rande solfläckar här och hvar på den kort-
klippta gräsmattan eller den gråa mullen.
Det är vid middagstiden, arbetarne gå hem-
åt, tyst samtalande med hvarandra, ännu
trötta efter förmiddagens släp och slit i den
mörka verkstaden, längtande hemåt, till mat
och hvila.
En enstaka gammal herre går då och då
förbi mig, där jag sitter på bänken med
min bok. Han går sakta, stöder sig tungt
på sin käpp och betraktar med en främ-
mande, liksom oförstående och frånvarande
blick de små barnen, som leka i grushögen
vid rundeln under buskarne. Både deras
ålder och deras sysselsättning tyckes vara
honom allt för fjärran. Han har synbar-
ligen gjort upp sin räkning med lifvets fröj-
der och sorger för längesedan . . . Jag ser,
hur han försiktigt och långsamt sätter sig
ned på en bänk längre borta. Han vecklar
omständligt upp en tidning, läser ett par
minuter, lägger den därpå ifrån sig och
sjunker med halfslutna ögon in i en slags
vegetativ, halfdrömmande tillvaro, ur hvil-
ken de förbigående endast för ett kort ögon-
blick förmå upprycka honom . . .
De små barnen, som leka i grushögen,
äro mestadels flickor — såväl »sämre» som
»bättre mans barn», såsom det vackra och
inhemska kastskillnadsordet lyder! Men
här i hufvudstaden förmärkes denna hög-
viktiga skillnad åtminstone icke på deras
hufvudbonader : ingen af de små flickorna
bär »schalett» eller »kläde», detta osköna
och formlösa tygstycke, som aldrig kan sitta
rätt, utan alltid glider oordentligt åt sidan.
Alla ha hatt, från den lilla, rosenröda baby-
hatten med skära, hängande sidenband, till
den likkistsvarta och fula hattskrållan af
billiga stråflätor.
Medan barnens vårdarinnor sitta i för-
troligt samspråk på bänkarne rundt omkring,
gräfva de små i sanden med en allvarlig
min, som om det gällde att öfverträffa Va-
bergets befästningskonst. Ett litet trindt,
ettårigt klädesbylte, ur hvilket man endast
ser ett par stora blå ögon titta fram, gräf-
ver med en träpinne, nästan lika stor som
hon själf, ett hål rakt ned i grushögen, med
en förfärlig ifver, som om det gällde att
fortast möjligt komma till jordens medel-
punkt. Plötsligen ryckes hon från sitt Her-
kulesarbete af sköterskan, som tycker att
det är tid gå hem. Den lilla släpas bort,
allt under det hon uppger ett skärande tjut
af hjärtesorg och ideligen kastar förtviflade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
