Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 4 oktober 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 IDUN 1895
blickar bakåt på sitt ofullbordade mäster-
verk, som nu skoningslöst raseras af en
annan baby . . .
Jag sänker åter blicken ned i boken, och
småningom försvinna alla ljud utomkring
mig, jag hör ingenting annat än de hvi-
skande röster, som tala till mig ur bokens
blad, än tungsint allvarliga, än groteska, än
bedjande, än obevekligt hårda. Jag är
långt, långt ifrån Humlegården och dess
små barnaidyller, midt inne i en af det
mognade lifvets stora dramer, där barna-
skrattet förklingar ohördt som fågelkvitter
i stormen . . .
Med ens känner jag någonting lent och
mjukt som en fjäder vidröra mitt ansikte
och ser upp. En liten flicka i blå bahytt
står framför mig och ser på mig med stora,
leende bruna ögon, medan hon med en
liten knubbig hand försöker smeka min
kind. Hon är ensam, och hon har behof
af att meddela sig med någon. Och då
griper hon i brådmogen kvinnlig ömhet efter
det första lefvande väsen hon ser. Men
jag misstänker starkt, att om där hade
funnits en stor hund att tillgå, hade hon
först slösat sin ömhet på honom, ty mellan
hundar och barn existerar ett mycket gam-
malt och intimt frimureri.
Den lilla afbryter sina ömhetsbetygelser
och gör förtviflade bemödanden att krafla
sig upp till mig på bänken. Då det icke
vill lyckas hennes korta ben att äntra upp
på bänkens Chimborazzo, riktar hon på mig
en vädjande blick, som endast en jaguar
skulle kunnat emotstå. Jag faller till föga
och lyfter henne under furstliga hedersbe-
tygelser upp på bänken, där den lilla prin-
sessans första göra är att lägga ett litet
smutsigt finger i den uppslagna boken.
Hastigt räddar jag »lifvets stora dram»
och räcker i stället fram min käpp. Prin-
sessan fattar den, men låter den genast
falla ned på jorden. Detta är synbarligen
för henne ett synnerligen lyckadt skämt,
ty hon ger luft åt sin tillfredsställelse i ett
högljudt skratt.
Därpå börjar hon att berätta en besyn-
nerlig historia för mig med orden »toto»
och »tote» och andra kinesiska trollformler.
Jag förstår icke mycket kinesiska, men låt-
sar som jag gjorde det och lyckas syn-
barligen i mitt djärfva bedrägeri, ty hon
ser helt belåten ut och börjar en —• antag-
ligen ny — historia, med precis samma
ord. Till belöning för min kinesiska språk-
kunskap ger hon mig därpå en handfull
sten och grus, som hon hela tiden hållit
omsorgsfullt förvaradt och hoppressadt i sin
ena hand.
Men nu får hon syn på sin sköterska
och släpper sig handlöst ned från bänken.
Under sin språngmarsch faller hon tvänne
resor, men står åter upp — utan att skrika,
hvilket ännu mer styrker mig i min för-
modan, att hon är en liten stoisk kinesisk
prinsessa, upphöjd öfver all feg klagan.
* *
*
Min väg för mig längre fram på dagen
nedåt Skeppsbrokajen till. Icke spår af
idyll! Endast lifvets hårda och tunga
prosa! Merkurius, köpmännens gud, har
hopkallat sitt brokiga garde här: trygga
skeppare med röda ansikten, rastlösa,
nervösa agenter, matroser med snuggan i
mun och bokhållare med pennan bak örat,
sotiga kolbärare och spejande stadsbud, fli-
tigt brådskande schåare och lazzaronartade,
Juvelerare
K. ANDERSON
1 Jalcobstorg’ 1
halffulla schåare, pigor med paketer och
bönder med kalfhudar, rynkiga apelsin-
gummor och sött leende frälsningssoldater
— alla göra de geschäft — eller nöja sig,
helt anspråkslöst, med att se andra göra
det! Såsom rättvisans symbol midt i denna
vanskliga mängd och detta oroliga virrvarr
tronar, oåtkomligt lugn och lugnande, en
poliskonstapel af den ståtliga stockholms-
certen (för att tala sjöspråk vid hamnen!):
smärt, stark figur, tadelfria, blonda musta-
scher och officers-putsad uniform.
Hela sceneriet bär prosans prägel; visser-
ligen en vacker, nyansfull prosa, men af
idyll icke ett spår.
Dock jo! Gå blott några steg till, och
du är inne i en idyll!
Ett dussin säckar kol ha lagts upp på
en hög plankor, och på detta improviserade
kastell har en hel besättning af små magra
trasvargar från »Söder» tågat in. Barbenta,
smutsiga, knappt mer än halfklädda, med
de mest bisarra hufvudbonader — från den
lågkulliga »knallhatts»mössan till det ur-
blekta fragmentet af en slokig filthatt —;
men på samma gång också solbrända, glada
och skrikande af lekens jubel så, som en-
dast en liten barfota trasvarg kan skrika,
då han får rasa fritt med ett dussin herrar
kolleger.
Hvad deras lek heter, vet jag icke. De
springa fram och tillbaka, hoppa upp och
ned, rycka af hvarandra mössan — och
slåss! Ett par parflar stå och mörbulta
hvarandra ganska allvarsamt borta i ett
hörn. Men åsynen af en ängslig, vilse-
kommen katt rycker dem genast från slags-
målet, och med ett indiantjut sätta de alle-
sammans i väg efter det olycksaliga djuret,
som upphinnes i en krok. Trots sitt frä-
sande och klösande öfvermannas katten,
och en tom ansjovisburk fastbindes vid hans
svans; hvarpå det vettskrämda kreaturet
som en orkan rusar hemåt, hvarest — så-
som jag älskar att antaga — en gammal
mamsell med sorg och harm emottager sin
misshandlade och ärekränkta älskling med
kärleksfullt deltagande och söt mjölk . . .
Inga välklädda sköterskor öfvervaka de
små vildarne från »Söder» i deras vårdslösa
lekar. Det är dem obetaget falla ned och
att slå ihjäl sig, det står dem fritt att falla
»bums i kanalen». Som de små oskulderna
ingalunda sofva, tror jag icke att några
»änglar gå vakt-> omkring dem. Det ligger
helt enkelt i deras obändiga blod att straff-
löst kunna leka halsbrytande lekar på svik-
tande timmerhögar och yttersta kanten af
kajen. De äro barn ännu, men skola om
några år själfva gå med i de allvarlige ar-
betarnes mörka led — eller klättra i han-
delsskeppens sviktande rår under mörka och
stormiga höstnätter . . .
Men i dag är det endast sommarsol och
sommarglädje öfver deras lif. Deras skrik
klingar skärande i tonen, men är lika klart
som sparfvarnes i Humlegårdens lummiga
kronor, under hvilka de små rosenkindade
babys leka.
* *
Senare på dagen återigen i Humlegården.
Kvällen börjar falla på och sparfvarne
kvittra ursinnigt i lindarnes solgyllene top-
par. Jag har slagit mig ned på en annan
bänk än i förmiddags, helt nära gatan.
Från smågator och gränder höres ett svagt,
men ihållande sorl från lekande barn, som
kommer mig att tänka på de första ljusa
Kingar, Armband, Kedjor,
Broscher, Kedjearmband, Nålar,
. Bref besvaras omgående.
och svala vårkvällarne, då just larmet från
barnens lekar ute på gatan är ett osvikligt
vårtecken.
Dagens ljudfulla oro börjar annars att
mattas af; det är endast de sista tonerna
af arbetslifvets mäktiga orkester, som nu
höras. De stora, rasslande arbetsvagnarne
äro vid denna tid mera sällsynta; men
droskorna börja rulla fram litet flitigare,
förande folk utåt till Djurgården — eller
till förlustelselokaler — eller till festligheter
inom hus. Nöjet höjer sin spira, och arbe-
tet sänker sin.
De »riktiga» barnen hafva slutat leka
för dagen, men de vuxna bli nu som stora
barn, hvilka vilja roa sig med de lekar,
som anstå deras ålder: variété, punsch och
musik etc. En feberaktig ifver ligger
öfver de »stora barnens» gång, som är be-
stämd och rask: de gå till nöjet. ..
Men hvad är det för ett plötsligt stigande
oväsen, som höres från gatan? Jag blickar
dit. . . En folksamling... En ung man i
arbetskläder står där, blek och trotsig, fram-
för två poliser, som söka öfvertala honom
att godvilligt följa med dem.
»Han har stulit!» hör jag en kvinna säga
halfhögt till en liten nyfiken gumma, som
stannat med en mjölkkruka i ena handen
och en aftontidning i den andra.
Konstaplarne förlora nu tålamodet. De
rycka ett hårdt tag i den unge mannens
rock och söka släpa honom framåt. Men
han gör ett förtvifladt motstånd, stark som
han är.
Plötsligen uppstår en orolig, böljande
rörelse i hopen, som klyfves isär af någon
som bryter sig väg fram till hufvudperso-
nerna i det lilla gatudramat.
En medelålders kvinna med ett ångest-
fullt och blekt ansikte störtar fram till den
unge mannen och säger, högt och bråd-
skande, utan att bry sig om omgifningen,
som betraktar henne med obarmhärtig ny-
fikenhet: »Gå med dem, Karl, i Jesu namn
gå med dem, och gör dig inte olyckligare
än du är ... ! ! »
En plötslig förändring sker då med den
unge mannen: han blir alldeles röd i an-
siktet, sänker hufvudet och liksom slappnar
till i hela kroppen . . . Poliserna föra honom
med sig, viljelös, motståndslös, medan hopen
skingras och kvinnan går sin väg, skakande
på hufvudet och svepande den gråslitna
schalen tätare omkring sina magra skuldror,
som om hon frös . . .
»Det var visst hans mor,» säger den lilla
gumman med mjölkspannen och ser efter
henne med plötsligt allvar i sitt gamla, af
hvardagsbekymmer fårade ansikte.
Hvardagens bekymmer ... ! Hvad voro
de väl alla nu för den böjda kvinnan i grå-
slitna schalen, som nu höll på att försvinna
borta vid hörnet, allt mindre och mindre i
den mån hon aflägsnade sig, men allt större
och större i mina ögon, ju mer hon höll på
att försvinna?
I den korta, brådskande ton, hvarméd
hon hade talat till sin olycklige son, hade
där legat något af modern-sköterskans ömt
befallande tonfall, af henne, som barnet
alltid lyder, därför att det vet, att hon all-
tid har rätt. Han hade rodnat, sänkt sitt
hufvud och gått sin väg, lydig som ett
ertappadt barn . . .
Månne hon nu, just nu, såg hans ansikte
sådant det verkligen var, eller om hon icke
snarare såg det så, som det var, när han
var barn och hon tog makt öfver och kär-
Silfverartoeten, Modernast!
Bordsilfver. Solidast!
Billigast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0320.html
