Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 4 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 317
lek till det lilla lena, liniefattiga anlete, som
tittade upp mot hennes eget, där redan
lifvet ritat några djupare streck, outplånliga
märken af lycka och smärta? Är icke all-
tid äfven den vuxna människan för modren
ett litet barn, som hon måste värna om
och älska — trots allt! Trots hvad de
göra af ondt och af godt, trots allt som
det stora hundrahöfdade (och oansvariga!)
»man» säger om dem, äro de icke lika
fullt för mödrarna det värnlösa, oansvariga
väsen, hvars ankomst till den vanskliga
världen sker mot deras egen vilja, och som
därför hafva rätt till obegränsad, nästan
skuldfull ömhet? .. .
Jag kom att tänka på, hvad Caserios mor
sade, då man berättade, att hennes son var
en mördare: »Han var så snäll, när han
var liten — jag förlåter honom, säg honom
det! »
Och genom en oföljbar idéassociation
glider min tanke från denne själsunder-
målige grofarbetare till en af vår tids mest
genialiske tänkare — Friedrich Nietsche,
han, som nu, barn på nytt, jollrar i sin
gamla moders knä och med stapplande steg
träder vägen tillbaka till barndomens oan-
svariga land . ..
För min inre syn delar sig i detta ögon-
blick mänskligheten i endast två stora grup-
per: mödrarna och barnen — de som älska
och de som älskas.
Och för de förra har den sj;ore mystikerns
nya »förvandlingens lag» förlorat all giltig-
het. De gå genom lifvet med en syn på
tingen, som gör att för dem är ett hufvud
silkeslockigt och lugnt leende många och
långa år efter sedan silfverstrimmorna kom-
mit och de djupa fårorna, märkena efter
lyckans och sorgens fjät. Och det är deras
rätt och deras välsignelse.
–––❖–––
Som romanbilagan
i dagens nummer måst uteslutas, komma i
stället två romanark att åtfölja nästa veckas
nummer.
–––- *––––
Till Viktor Rydbergs minne.
»Från de stummas läger.»
Han eied Renheds hvide Adelsmärke,
Han eied Visdomsdybets unge Mod,
Hans store Mildhed var hos ham det Stärke,
Og selv hans Fjender sagde »Han er god.»
Helene Nyblom.
I den kör af beundran, vördnad, kärlek,
tacksamhet och saknad, som uppstämts till
Viktor Rydbergs minne, då han lämnade
sitt folk, som i honom förlorat sin kanske
värdigaste — åtminstone sin mest värde-
rade representant — i denna kör, som ägna-
des snillet, skalden, tänkaren, forskaren,
konstdomaren, sedeläraren och främst den
ädelsinnade mannen, hafva. Nordens mest
klingande röster instämt. Det är en nations
ära och hälsa att prisa sina stora män, det
bereder en andlig jordmån, mäktig att bära
nya skördar af ädel dådkraft. Den mång-
stämmiga drapan vid Rydbergs graf hedrar
ej blott honom, utan ock hans folk. Då
Upsalastudenterna med sorgflorsklädda fanor
ledsagade Viktor Rydberg på hans sista
färd, besvarade de med handling hans väd-
jan till ungdomen. Den kom. »I purpur-
skyar fläktade dess fanor.» Att de så följde
honom till grafven är en symbol af, att de
IDUN
på sitt sätt ämna fullfölja hans verk, hans
strid för ljuset.
Det finnes i Rydbergs rika och helgjutna
personlighet sidor, som oaktadt mängden
af nekrologer dock blifvit jämförelsevis
mindre framhållna, och som det främst till-
hör kvinnorna att uppskatta och prisa.
Viktor Rydberg förenade i sin storslagna
karaktär ej blott mannens, utan ock några
af kvinnans bästa egenskaper. Ett franskt
ordspråk säger: »il a les défauts de ses
qualités», men sâ var ej förhållandet med
Rydberg. Hos honom fanns en sällsynt
förening af egenskaper, som vanligtvis ute-
sluta hvarandra. Renhet och godhet hafva
alltid betraktats som kvinnoidealets mest
värderade dygder. Dessa karaktärsdrag voro
också framträdande hos Rydberg, men före-
nade med mannakraften och s mannaviljans
quantum satis». De ökade den tjuskraft,
med hvilken lians väldiga och älskliga per-
sonlighet hänförde och höjde samtiden och
den beundrande ungdomen.
En daggfrisk renhet utmärker Rydbergs
dikter. I dem finnas drag af Franzénska
sångmöns oskuld och innerlighet, adlade af
antikens stränga marmorskönhet. Stycken
sådana som »De badande barnen», »Elfvan
till flickan» och »Kyssen» utgöra några få
exempel härpå. Och knappt har väl någon
skald gifvit skönare uttryck åt kärlekens
och medlidandets solidaritetskänsla än han.
»Så skall det starka på sin skuldra taga
och bära genom farorna det svaga.»
Med samma värme skildrar han skaldens
uppgift att förhärliga människohjärtats äd-
laste känslor.
»Han sjunger makens kärlek till en maka,
en systers hulda ömhet för en bror
och hur den svagaste är gudastor,
när han har lärt att älska och försaka.»
Allmänt är kändt, hur svårt Viktor Ryd-
berg hade för att uttala det lilla ordet nej! —
ett ord som grusat så många förhoppningar.
Som för eget lidande skydde hans sympa-
tiska natur tillbaka för allt, som kunde
tillfoga andra någon smärta. Godhet parad
med kraft, renhet förbunden med fint este-
tiskt sinne, denna sällsynta karaktärens
sammansättning utgör en hufvudkälla till
Rydbergs välde öfver sin samtid.
Kvinnorna, arbetarne och de många be-
roende och svaga, som intaga de nedre ste-
gen på samhällstrappan, cl. v. s. nationens
flertal har särskildt orsak att älska och ära
Viktor Rydberg. Hans medlidande kärlek
och omutliga rättvisa hafva gjort honom
till en väldig kämpe att föra de betrycktes
talan. Ingen har såsom han i Den nya
Grottesången med ordets ljungeld träffat
samtidens mäktigaste tyrann: mammons-
dyrkan. Men det var i den medlidande
kärlekens äsja, som de glödande pilarna
tillspetsades.
Kanske är det först framtiden förbehållet
att hos den skönhetsälskande skalden rätt
uppskatta värdet af en renhet, fri från alla
grumlande tillsatser, från alla eggande ut-
tryck af dessa lidelser, som besudla det
personliga lifvets innersta kärna, och som
förgöra nationerna. Kvinnorna, som under
årtusenden offrats eller offrat sig för dessa
lidelser, som ofta förnedrats till redskap för
deras tillfredsställande, de hafva dubbel
anledning till tacksamhet mot en skald, som
ehuru estetiker till själ och hjärta, dock
aldrig med ett ord, en hänsyftning burit
bränsle till passionens vådeld, en skald som
målade skönheten så himmelsk, att jordisk
lusta vid dess åskådning förbyttes till ren
kärlek.
Också hade Viktor Rydberg fått på sin
lott den ovärderliga lyckan att bäras på
ädla kvinnors händer. Med vördnad och
kärlek talade han om sin tidigt bortgångna
moder, och under lifvets viktigaste stunder
tyckte han sig skönja hennes ledande hand.
Kvinnliga vänner ägde han många; och
den, som stod hans hjärta närmast, hans
hä-ngifna hustru, förenade hos sig en makas
och en moders ömhet. Kvinnlig kärlek har
ägnats honom i rikt mått. Ingen svensk
skald torde så länge som han lefva i tack-
samt minne hos Sveriges kvinnor.
Eva Fryxell.
–––- #–– –-
”Fru Misstänksam.”
S
i känna henne litet hvar — och det
vore en välsignelse, om hon också
lärde känna sig själf. Hon är en i många
afseenden förträfflig kvinna, en god maka
och moder, som sköter sitt hem exemplariskt;
ur dessa och många andra synpunkter finns
intet att anmärka mot henne — men . . .
Ty ett sådant finnes, som i åtskilliga het-
lefrades ögon gör henne till ett hår af en
viss potentat, men jag, som hör till de lug-
na, vill blott skissera innebörden af detta
men.
Fru M. hör icke till de öfverdrifvet nyfikna,
men då hon får veta något eller höra nå-
got, vet hon att taga vara på hvarenda
smul och så att säga läsa mellan orden.
Ja, hon är tankeläserska.
Det är tilläfventyrs de mest triviala saker,
frågan rör sig om, men fru M. låter icke
lura sig af den skenbart oskyldiga ytan.
Ett litet illparigt leende krusar hennes läp-
par, hon förstår nog, att det låg en hund
begrafven litet hvarstans under det där.
Hon märkte på blotta tonfallet, att kongl.
sektern menade ironiskt, då han talade om
sådana där personer, som arbetat sig upp
af egen kraft. Det var en pik åt ingen an-
nan än hennes egen man, och hon antyder
för en väninna, att den där kongl. sek-
tern, så hygglig han än förefaller, icke burit
sig riktigt korrekt åt, ty . . . etc., etc.
Under tiden går kongl. sektern så oskyl-
dig i det berörda hänseendet som det barn,
hvilket föddes i natt.
Men fru M. gräfver ännu ett litet grand
i minnet af hans samtal, och si, hennes
möda lönas med fyndet af ett halftjog för-
täckta anspelningar, som hon först ej lagt
märke till. Sade han inte så och så? Jo
visst gjorde han det, åh, nu förstod hon
alltför väl den försåtliga dubbelmeningen —
hå hå, ja ja, livad världen ändå är ond!
Kongl. sektern går kanske som bäst och
slår på stora trumman till fru M:s pris. Ja,
han tyckte verkligen, att hon var en liten
rar människa, så förekommande och uppmärk-
sam.
»Hon kan den charmanta konsten att
åhöra,» säger han belåten. »Såå, kongl.
sektern tyckte det, jojo!» låter det under
ett besynnerligt småleende från några da-
mer.
Kongl. sektern, som lägger märke till det
besynnerliga leendet, känner sig i en hast
olustig och frågar, hvad herrskapet egent-
ligen menar.
»Ah bevars, just ingenting ...» — hvil-
ket naturligtvis absolut bekräftar hans miss-
tanke, att något är på sned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
