Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 4 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 IDUN 1895
Och nu vill han veta sanningen, var’ så
go’, mina damer! Damerna titta på hvar-
andra . . . »Hvarför inte?»
»Ser kongl. sektern,» säger en af dem i
en blidt förebrående ton, »fru M. har visst
stött sig på vissa insinuationer, som ni i
ett samtal med henne låtit undfalla er —»
»Insinuationer?» Kongl. sektern står som
fallen från skyarne. Han beger sig på färsk
gärning till fru M. och affordrar henne med
rättfram höflighet en förklaring.
»Åh, för all del, det är ingenting —bara
prat!» Fru M. sveper sig i ett hölje af
fraser, och kongl. sektern kommer ingen
vart med henne, ehuru han nu är tvärsä-
ker på, att det varit »ugglor i mossen».
»Det var ju inga farliga insinuationer,
visst inte,» försäkrar fru M. med en liten
suck af kristlig fördragsamhet.
»Insinuationer — men hvilka insinuatio-
ner?» utbrister kongl. sektern något hetsigt.
»Jag säger ju, att det inte var några in-
sinuationer att tala om,» utbrister i sin
ordning fru M. med en liten hvass rodnad
på kinderna. »Jag behöfver inte stå till
svars inför kongl. sektern för allehanda löst
prat, som jag inte käns vid. Då kongl.
sektern själf inte vet med sig något ondt,
så är ju allt bra.»
Förargad går kongl. sektern sin väg, fru
M. triumferar i medvetandet att ha gifvit
den där herrn en ordentlig lexa, och vänin-
norna tro ännu i dag, att han på något
sätt förplumpat sig inför fru M. Ryktet
härom går kanske vidare, vederbörligen ut-
broderadt och stängande en och annan dörr
för den unge mannen.
Det märkliga är, ’att fru M. verkligen på
fullt allvar tror på sina ledsamma fynd.
Det är icke af elakhet, utan af pur inbill-
ningssjuka hon gör sina uträkningar af hvad
den och den kan ha menat med det och
det. Hennes fantasi är alltid i rörelse i
misstänksamhetens riktning och hon hänger
upp sig på det allra oskyldigaste lappri uti
ett samtal. Det är som en vurm hos hen-
ne att leta upp förargliga hänsyftningar och
ana försåtligt underförstådda meningar.
Därför, Gud nåde den, som t. ex. hugnats
med en bjudning till hennes hem och inte
i hvarje ögonblick är på sin vakt! — Ja,
det hjälper knappt att vara det.
Hennes gäst bemötes på det älskvärdaste,
aftonen förflyter angenämt, och då han går
sin väg, medför ’ han det trefligaste intryck,
nöjd både med familjen och sig själf.
Sangviniker! Om du bara från det där
tillfället kunde erinra dig ett och annat, in-
nan det litet längre fram på okända omvä-
gar och till oigenkänlighet utstyrdt slungas
tillbaka i ditt häpnande ansikte!
Minns du, hur du, skärande af en ostskif-
va, talade om, att ingen ost kunde jämfö-
ras med den från ett mejeri i din hem-
bygd — det skulle du aldrig gjort! Ty du
har därmed, när allt kommer till allt, på
ett mycket opassande sätt kritiserat fru M:s
hela mathållning — hennes hittills som
ypperligt ansedda bord. Åh, hon såg nog
det satiriska löjet i din mungipa, då du
skar af osten ... ! Och på tal om toalet-
ter, något som du naturligtvis för resten
inte begriper ett grand, upplyste’du, att du
inte tyckte om ljusblått till mörkt hår —
du borde vetat, att just frun i huset bru-
kade begagna en klädning af denna färg
till promenaddräkt och att detta — ty aha,
du hade nog sett henne i den! — måste
uppfattas som en ganska giftig pik . . .
Snart får du veta det där och mycket
mera till, men så väl maskeradt och oåt-
komligt, att det torde gå med dig som med
kongl. sektern, om du rusar. åstad och af-
fordrar en förklaring. ■
Sista gången jag träffade fru M., föll jag
i ohjälplig onåd. På uppmaning att be-
skrifva ett visst fruntimmes utseende gjor-
de jag detta sannfärdigt, tilläggande, att
hon såg nästan obehagligt lärd ut med
pince-nez’en på den spetsiga näsan. Jag
förutskickar genast den anmärkningen, att
jag aldrig sett eller ens hört talas om fru
M:s äldsta dotter. Men tro mig eller icke
— efteråt fick jag af några personer veta,
att jag enligt fru M:s mening med full af-
sikt på det gemenaste kritiserat hennes
Leontine’s utseende! Hon tror det nog
fortfarande och har lyckats att i åtskilligt
godt folks tankar göra mig till ett slags
spyfluga.
Fru M. kan icke afhålla sig från att tätt
och ofta göra sina undersökningar och slut-
ledningar äfven för andras räkning. Det är
en hjälpsamhet, som kommer rätt stora obe-
hagligheter åstad, så välment den tvifvels-
utan är.
Hon har åhört ett samtal mellan fru X.
och fru Y. När den senare gått, vänder
hon sig till fru X.
»Vet ni, min lilla vän, jag kan inte un-
derlåta att göra er uppmärktam på ett visst
yttrande, som fru Y hade ...»
»Hvad då?» frågar fru X förvånad.
»Det kanske kan tyckas ogrannlaga af
mig . . . men inte skulle jag, om jag vore
i ert ställe, tåla dylikt ...»
»Men hvad i all världen var det då för
ett yttrande?»
»Hon talade med ett sådant förakt om
plankstrykare — hon vet dock, att er far-
bror var artist ...»
»Åh, det var väl aldrig hennes mening! »
utbrister lilla fru X med rodnande kinder.
»Omöjligt!» Men misstankens ogräsfrö är
nu en gång inkastadt i hennes själ, och det
gror måhända till en skörd af bittert miss-
förstånd och fiendskap mellan de förut go-
da vännerna.
— — Fru M. finnes här och hvar, i den
stora och den lilla världen, hon är ingen
vanlig, simpel bakdanterska, som med vett
och vilja gör ondt, tvärtom hon är själf-
rättfärdigheten i egen hög person, som tror
sig göra mycket godt i sanningens tjänst
och alltså ha en ädel mission att fylla.
Det är att hoppas, att hon verkligen till
sist fyller en mission: att blifva genomskå-
dad och inför både sig själf och alla andra
reducerad till sin rätta valör, så att äfven
denna typ af frätsvamp på umgängeslifvet
så småningom må oskadliggöras. Erny.
––––&––––
Fredrika-Bremer-förbundets
sjukkassa.
401 å Fredrika-Bremer-förbundet för snart 11
or år sedan stiftades, stod redan på dess
program bildandet af en sjukkassa. Nyttan
af själfhjälp i dess olika former hade allt
mer och mer gjort sig gällande inom alla
områden, men ännu saknades dock tillfälle
för den bildade kvinnan, som arbetar för
sitt eller de sinas uppehälle, att försäkra
sig om hjälp under sjukdomens dagar. För
att afhjälpa denna brist, bildades år 1887
förbundets sjukkassa, sedan det bestämda
antalet medlemmar antecknats, och har kas-
san alltsedan varit i oafbruten verksamhet
och framåtskridande.
Sjukkassans ändamål är att lämna pen-
ningunderstöd åt de delägare, som af sjuk-
dom äro oförmögna till arbete. Denna sjuk-
hjälp utgår med 1:50 om dagen. Årsaf-
giften växlar mellan 12—17 kr., beroende
af åldern vid inträdet. Tillträde till kassan
äga lärarinnor och de kvinnor, hvilkas lef-
nadsställning med afseende på sjuklighets-
förhållanden ej är ogynnsammare än lära-
rinnans. Medlemsantalet utgjorde vid 1894
års slut 238. Under de 8 år sjukkassan
varit i verksamhet, har vid 400 tillfällen
sjukbjälp lämnats till 186 medlemmar för
sammanlagdt 12,150 dagar, med ett belopp
af ungefär 17,300 kronor. I synnerhet un-
der influensaepidemierna har kassans hjälp
i hög grad anlitats. Af flere välvilliga gif-
vare ha vid olika tillfällen större och mindre
gåfvor emottagits, och särskildt i år har
kassan kommit i åtanke, då fru Benedicks
testamenterat densamma 5,000 kr.
Genom de många, som fått åtnjuta un-
derstöd från kassan, har man erfarit dess
stora nytta och välsignelse, och för mer än
en af dessa har den erhållna sjukhjälpen
utgjort den enda inkomsten under sjuk-
domens bekymmersamma dagar. Yisst är
ock, att det för hvarje bildad kvinna, som
är beroende af sitt arbete, bör vara både
en plikt och ett behof att bereda sig hjälp
vid inträffande sjukdomsfall. I hälsans da-
gar kan ej bättre besparing göras än att
ordna för de dagar, då man beröfvas för-
mågan att lörtjäna och i stället får vid-
kännas dryga utgifter. Skulle det fast otro-
liga inträffa, att man aldrig behöfver anlita
kassan, må man då gärna offra sin tack-
samhetsgärd för åtpjuten hälsa till förmån
för dem, som ej äro lika lyckligt lottade.
Ty det är ju det stora i sammanslutningens
idé, att på samma gång som man hjälper
sig själf, hjälper man äfven andra.
Upplysningar om sjukkassan erhållas å
Fredrika-Bremer-förbundets byrå, Stockholm,
där alla förfrågningar om densamma bered-
villigt besvaras.
–––––*–––––
Från Iduns läsekrets.
Ett ord om platser mot »fritt vivre».
I Idun har ofta klandrats, att unga flickor få
nöja sig utan lön, då de först komma ut i värl-
den. Det är många, som anse detta för mycket
orätt, men jag tror att saken bör skärskådas
bättre, innan denna dom fälles.
En ung flicka, som nyss slutat sin skolgång,
är ej i allmänhet duglig att fylla en plats som
lärarinna. Det första året hon har sådan plats,
blir för henne ett ganska vigtigt läroår. Hon
måste lära sig, huru hon skall lära andra, och
ofta är detta bra mycket svårare, än hon tänkt
sig det. Därför borde hon vara nöjd att få komma
mot »fritt vivre» första året, ty hon borde inse,
att hon ej kan fylla sin plats, så att lön kan
fordras. När undervisningsvana förvärfvats, blir
det en annan sak, då, men först då, kan lön be-
gäras. Det kostar ej så litet att inackordera sig,
och bör väl vara en god sak att betala inackor-
deringen med undervisning. Min åsikt är, att
lön ej bör begäras för det första året, en ung
flicka försöker sig som lärarinna.
Om man tänker efter, huru på alla banor äfven
andra läroår fordras än skolåren, innan lön kan
erhållas, så hoppas jag alla skola medge, att en
ung, opröfvad lärarinna är tillräckligt betald med
»fritt vivre».
Tänk på de unge män, som studerat i många
år och ändå ofta få vara i tjänst lång tid, både
utan lön och »fritt vivre».
Ingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
