Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 4 oktober 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 319
I D U N
Up notisboken.
De kvinnliga telegrafisternas pensione-
ring har särskildt varit på tal vid nu pågående
möte af fullmäktige i telegrafverkets pensions-
kassa. Fullmäktige erkänna att rättvisan kräfver
en förbättring af de kvinnliga telegrafisternas
ställning inom pensionsinrättningen, men ha under
nuvarande förhållanden endast ansett sig kunna
tillstyrka den förbättring, att, på grund af sjuk-
dom, fyllnadspension må kunna inträda fem år
tidigare än hvad som är stadgadt (95 samman-
lagda lefnads- och tjänsteår).
I sammanhang därmed beslöto fullmäktige att
ingå med framställning, att telegrafstyrelsen måtte
söka utverka fyllnadspension jämväl för de ti-
digare afgående telegrafisterna.
*
Tjugu år vid nålen. Fröken Augusta Lun-
din, den kända stora stockholmsmodisten, hade i
måndags afton bjudning i sitt hem för sina ar-
beterskor. Anledningen var, att förestånderskan
fru Maria Werelius arbetat i affären i 20 år. Frö-
ken Lundin öfverlämnade till fru Werelius en
penninggåfva, hvarförutom festföremålet fick mot-
taga åtskilliga presenter af sina kamrater. Den
enkla högtidligheten har i allo prägel af hjärt-
lighet och gemyt.
Ellen Jolin, den talangfulla akvarellisten, be-
finner sig för närvarande på en studieresa i
Spanien, där hon flitigt sysselsätter sig med att
måla de intressanta arkitekturföremål, på hvilka
detta land är så rikt.
*
»Solen i Karlstads. Helt visst bör det roa
våra läsarinnor att erfara, hur det bekanta ord-
språket: vacker som solen i Karlstad, fått sin
upprinnelse. För längesedan bodde i Karlstad en
mamsell Eva Lovisa Holtz, född 1739 och död
1818, i lång tid gästgifverska därstädes, med nam-
net Holtza. Om henne berättas, att hon i yngre
år varit en ovanlig skönhet och vacker som en
dag, som man säger, hvadan hon ock fått, så
länge hon lefde och ännu, det allmänna, ej just
förolämpande, vedernamnet Sohla i Karlstad.
En kvinnlig Afrikaforskare. Till Liver-
pool ha kommit underrättelser om en éngelska,
miss M. Ii. Kingsleys forskningar i västra Afrika.
Miss Kingsley, som är brorsdotter till den be-
römde romanförfattaren Charles Kingsley, begaf
sig 1893 från England till S:t Paul-de-Loanda för
att studera botanik och entomologi i denna trakt
af Västafrika. Efter att hafva tillbragt någon
tid i Old Calabar, begaf hon sig till Gabon och
därifrån till Lambarene, där hon stannade i flere
veckor vid den protestantiska missionsanstalten.
tion for sedan till N’Djole och vidare till Jala-
guga. I N’Djole höll hon på att drunkna i vat-
tenfallen, där hennes båt tre gånger kantrade.
Doktor Massan lånade henne i Gaban sin slup
»Lafayette», med hvilken miss Kingsley utfor-
skade Coriscoön. Hon torde snart komma till
Kamerun, där hon ämnar fortsätta sina studier,
*
Omfröken Consuela Vanderbilt,hviYkenny-
ligen blifvit förlofvadmed hertigen af Marlborough,
berätta engelska tidningar att hon är 25 år gam-
mal, högväxt, mörk och blyg till sitt sätt. Hen-
nes hals är lång, och smickrare jämföra henne
med prinsessan af Wales. »För det halsband,
hon här om sin ’hals, skulle Kleopatra ha sålt
sin odödliga själ.»
Giftermålet skall äga rum i denna månad i
New-york. Hertigen har från England erhållit
en mängd lyckönskningstelegram, bl. a. från prin-
sin af Wales och lord Lansdowne. Efter bröl-
lopet skola hertigen och hans unga gemål före-
taga en resa genom Europa, på hvilken brudens
moder, fru Vanderbilt, skall beledsaga dem.
Som det säges, får fröken Consuela, likt alla
döttrar af Vanderbiltska familjen, 10 millioner
dollars i hemgift, en summa, öfver hvilken hon
under sin lifstid äger att uteslutande förfoga.
Hertigen får 3 millioner dollars.
*
Meddelande. Vi hafva ombedts meddela,
att författarinnan till den nyligen utkomna boken
»Tysta djup» ej är den fröken Anna Koos, som
är ordförande i K. F. U. K.
–––––*–––––
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog i måndags Massenets
opera »Navarresiskan». Titelrollen, som under
förra säsongen utfördes af fröken Holmstrand,
hade nu öfvertagits af fru Linden, hvars fram-
ställning alltigenom präglades af dramatiskt lif
och glöd. Särskildt gjordes slutscenen i andra
akten, då Anita blir vansinnig, med gripande
sanning. I vokalt hänseende ligger partiet ock
bra för fru L:s stämma, hvars varma och sköna
djuptoner här äro af synnerlig effekt. Framställ-
ningen följdes ock med spändt intresse af pu-
bliken, hvilken både för öppen ridå och natur-
ligtvis ännu mera efter andra aktens slut i blom
mor och applåder hembar den omtyckta och
framstående konstnärinnan en hyllning, som inne-
bar åtskilligt mer än ett bifall för aftonen. Ut-
bytet af hr Ödmann mot hr Bratbost i Araquils
parti var föga lyckligt, hvaremot hr Nygrens
Remigio ingalunda kom oss att sakna hr Hansen.
Kören i refrängen till Bustamentes soldatvisa
bör gå hurtigare. De vackra belysningseffekterna
i början af andra akten gingo delvis förlorade.
I öfrigt gick operan på det hela taget ganska bra.
Södra teatern skulle som i går (torsdag) begynna
sin säsong med uppförandet af tvänne nya styc-
ken, nämligen »I skymningen», svenskt original,
samt »Fruarna Shackleton», fars i 3 akter, öfvers.
från engelskan. Under inöfning att gifvas är
operetten »Stor Mogul».
––––– *–––––-
”Min kompanjon.”
Af Olga Wohlbrück.
Öfvers. för Idun af J. Nordling.
* ( J hur skönt, hur härligt är ändå inte lifvet ! >
’ utropar den lilla frun jublande och kastar
sig om sin herres och mans hals.
»Mycket skönt,» medger mannen, »mycket skönt
och härligt... en smula dyrt bara.»
»Fy, så futtigt att tänka på pengar, då du inte
borde tänka på något annat än mig och åter
mig,» bannar hon och hotar med sitt ringprydda
lilla finger.
Och i nästa ögonblick griper hon ånyo tid-
ningen, som hon nyss lagt ifrån sig, och läser
än en gång med af tillfredsställelse darrande
stämma:
»... Ett verkligt uppseende väckte på börs-
balen bankir Tandrups unga och sköna fru; den
dyrbara toaletten lär förskrifva sig från en stor
Pariserfirma...»
»Gör det dig inte stolt, Andreas, säg?»
»Då det nu gläder dig så synnerligen, min
älskling, så ...»
»Ja, och uppmuntrande är en sådan där tid-
ningsnotis ... rysligt eggande. Jag har redan de
allra praktfullaste idéer för mina nya toaletter.
Till min kusins bal t. ex. tänker jag ...»
»Men, Alice, hvem kan då bara tänka på så-
dant där lappri...»
»Lappri... säger du lappri?»
»Bli nu inte genast förgrymmad, lilla vän .. .
det menar jag ju inte, men ser du, vi äro unga
ännu och med allt vårt välstånd dock inga millio-
närer, därför måste vi inrätta oss en smula där-
efter; jag talar inte om inskränkningar... Och
sedan .. . när .. . ja, när vi inte längre äro en-
samma, då ha vi plikter och ansvar, då. . .»
Alice rodnar lätt och 1er för sig själf. Så lyf-
ter hon sina vackra, bruna ögon, strålande af
fuktig glans, och smyger sig intill mannens arm.
»Ack, ja, Andreas ... det blir en säll tid ...
jag tänker också därpå. Då jag går förbi Baby-
basaren, blir jag alltid stående utanför skylt-
fönsterna och beundrar de små utstyrslarna.
Hvilka saker de ha där. .. jag har redan gjort
mitt val. Naturligtvis måste alltsammans vara af
fin battist med spetsar...»
Förstämd låter Andreas sin arm sjunka.
»Vi ha också andra plikter än att välja ut-
styrsel ...»
»O ja, det vet jag nog... Jag vet mycket väl
hvad som passar sig, och jag kommer inte att
älska mitt barn mindre, för att det hvilar i battist
i stället för i groft linne.»
Härtill ges intet att invända, och Andreas går
sin väg med ett kort, men vänligt: »Adjö, nu
måste jag gå på kontoret.»
Han 1er, medan han ger sina ordres och mot-
tar sin korrespondens, och kan knappast gifva
sig till tåls, förrän han åter är hemma. Där
väntar honom en liten öfverraskning. På hans
skrifbord står en förtjusande bronsstatyett af
Barbedienne.
»Den var så vacker — jag kunde omöjligt slita
mig ifrån den,» sade Alice leende, »och då for
jag direkt hem, rafsade ihop alla mina hushålls-
pengar, for tillbaka och köpte statyetten .. . inte
för min egen räkning, nej, åt dig, förstår du, åt
dig! Nå, hvad säger man nu?»
Hon räcker honom med en smeksamt graciös
rörelse handen till kyss och förvånas, att han
bistert rynkar ögonbrynen.
»Har jag nu åter gjort en förskräcklig dum-
het?» frågar hon sakta.
Och då mannen icke svarar henne, smyger
hon, som ett bannadt barn, med sänkt hufvud
till bordet och öser för soppan. Ej ett ord blir
sagdt. En ängsligt högtidlig tystnad råder. Efter
middagen reser sig den förgrymmade mannen
och försvinner i sitt rum, så går han ut, utan
att ta afsked af Alice. Det har hon nu, för att
hon ville göra honom en glädje! En sådan små-
sak! De där par hundra kronorna kunna väl
inte ruinera honom. Hon är nästan upprörd I
Nå, hon skall nog ersätta honom summan, tion
far till sin far. Det är sent, och hon kommer
en smula olägligt. Han är i soarétoalett, och
det doftar starkt af parfym om honom.
»Hvad står på, min stumpa?» frågar han, och
då han märker de rödgråtna ögonen, tillägger
han godmodigt: »Hvad har han förbrutit?»
I flygande fart berättar Alice om sitt inköp
och om hur illa mannen upptagit detsamma.
»Vet du, pappa, det är outhärdligt! Du måste
ge mig de där tvåhundra kronorna, ja, det gör
du ju, lilla, rara pappa?»
Hon smeker hans pussiga, vissna kinder och
ser helt bedjande på honom med sina vackra
ögon. Pion vet, att han nu kommer att sticka
handen i sin vänstra bröstficka,, ta fram sin plån-
bok och halft leende, halft bannande ge henne
de blå sedlarne. Men nej, intet af allt detta
sker. Han vänder sig bort én smula trumpen
och brummar :
»Gör mig ledsen, kära barn, men för ögon-
blicket är jag själf inte vid kassa. Fyrtio, femtio
kronor kan jag väl alltid ge dig — se här ! Men
gå nu, barn, gå ... man väntar på mig. Och så :
din man har rätt. Att så där alldeles ösa ut
pengar behöfs inte. Man hittar dem inte på
gatan, må du tro. Man får anstränga sig ganska
grundligt för att förtjäna dem, ganska grund-
ligt . . . förstår , du?»
Alice står som förstenad; hon ser på sin far,
som om plötsligt en främmande man stode inför
henne. Mekaniskt stoppar hon guldmynten i sin
lilla sköldpaddsbörs, mekaniskt ger hon honom
den sedvanliga afskedskyssen och skyndar så
hem, så fort hon kan. Ja, hon föresätter sig det
nu, hon skall spara, spara alldeles förskräck-
ligt ... Hon skall gå förbi alla butiksfönster med
slutna ögon, hon skall alltid åka för att inte duka
under för frestelserna att bli stående utanför
fönsterexpositionerna.
Några år förgå. Alice Tandrup är en öfver-
lycklig mor; hennes lilla dotter hvilar, som hon,
drömt sig det, i en sky af battist och bär en
underbar liten kappa af hvit ottomane med fjäder-
garnityr... korteligen, allt är som Alice önskat
sig det. Men sparsamhet har hon icke lärt un-
der tiden. Föresatser därtill fattas henne icke,;
men då hennes far åter synes ha glömt sin långa,
en gång hållna moralpredikan och alltid bered- ,
villigt ger efter för den unga fruns små och
stora önskningar, så kommer det just aldrig längre
än till föresatserna. Då drabbas Alice med ens
af ett hårdt slag : hennes far dör. Hans död är
så plötslig, så oväntad, ått den lilla frun ej kan,
värja sig för en uppskakande känsla af rysning,:
så mycket mer som hon hört, att fadern på sista.
tiden gjort olyckliga spekulationer. Tillfälligtvis
får hon läsa i en tidning — densamma, som för ;
några år sedan meddelat hennes triumf på börs- <
balen — att hennes far intet lämnat efter sig:
annat än ett glänsande möblemang, hvars för-
säljning väl finge täcka begrafningskostnaderna, j
om ej den bortgångne ägt nära anförvanter.
Tandrup öfverraskar sin unga fru, just som
hon med tårsköljda kinder läser tidningsnotisen.
Han är mycket blek och rycker tidningen ur
hennes hand, men hon slår bägge armarne om
hans hals och snyftar öfverljudt.
»Den stackars pappa! Och jag som alltid trodde; i
att han var rik!»
»Han förtjänade mycket, men det är inte
detsamma...»
Han vill tillägga ännu något mer, men den
unga kvinnan gör honom så ondt med sin smärta,
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid K. A. Nydahl & C:o
undersökning af harv. handelskemist befunnen enl. analys sioeuiioJm, 8 stnrepiau.
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos Siks- och AUm telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0323.html
