Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 11 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 I DU N 1895
0
Bättre är den blida tärnan, Än en egensinnig fröken,
Klädd i kjol af simpelt linne, Klädd i dyrbar sidenklädning.
Finsk runa.
Anders Andersson från Måsebo, näst yngste
son till en ansedd gammaldags bonde, som ej
ville låta sina söner lära sig skrifva, på det
de icke skulle kunna skrifva skuldsedlar. An-
ders far hade köpt en gård i Hårstorp, en by
några km. öster om Ingelstorpslund, och hans
söner brukade den som utgård till det 3/4 mil
nordväst därom belägna Måsebo. Anders var
tystlåten och arbetsam, rökte aldrig och spe-
lade aldrig kort. Han fick 1845 öfvertaga går-
den i Hårstorp. Där fanns då bränneri, som
han själf skötte, men han hade aldrig bränn-
vin i sin mun, utan afprofvade det endast
med lukten. Själf hade han lärt sig att skrifva
och räkna.
Detta äktenskap blef lyckligt som få. Ingen
har någonsin hört ett ovänligt ord mellan de
båda makarne. Hon styrde inne och han ute ;
men aldrig företogs något af vikt utan sam-
fäld rådplägning, och om alla affärer visste
båda lika bra besked. Hon hade allt i minnet;
han antecknade allt (han uppfann till och
med ett för gårdens behof afpassadt dubbelt
bokhålleri). Den arbetsdrift, hon röjt i fäderne-
hemmet, blef ingalunda mindre, sedan hon
kommit i eget bo. Här fanns så mycket att
styra och ordna och en framtid att skapa.
Hennes svärfar kom en dag för att se, hur
de nygifta skötte sig: han hade gett sig af
så tidigt, att han var i Hårstorp redan kl. 4
på morgonen, men då stod hon redan och ba-
kade. Snart nog ombyggdes hela gården och
inreddes efter makarnes samfälda tycke, en
stor trädgård anlades, nyodlingar och jordför-
bättringar företogos, och dagligrummet genljöd
sent och tida af rastlöst arbete. Kl. 4 på
vintermorgnarne var mannen med tre drängar
ute på logen, och samtidigt började inne i sa-
len under hustruns ledning spinnrockarnes surr
och väfstolarnes gång. Visor, sägner, berät-
telser och ordspråk frän matmoderns mun höllo
alla vakna och läto arbetet gå raskare undan.
Och efter skymningens inbrott rådde samma
lif ett godt stycke ut på kvällen. Detta var
på 1850- och 1860-talen. Då ålderns rätt bör-
jade göra sig gällande, och då för öfrigt en
mängd af de forna hushållsalstren lätt och bil-
ligt kunde ersättas med fabriksalster, blef för-
hållandet ändradt: »ty», sade hon ofta, »hem-
slöjd betalar sig ej, om ej husmodern själf
orkar taga del i arbetet.»
I alla husliga sysslor ansågs hon ovanligt
erfaren, och många voro de, som frågade hen-
ne till råds, huru de skulle ställa det i sina hem.
Och sina döttrar inöfvade hon i allt hvad till
hushållet hörde. Om sättet att uppfostra barn
hade hon sin egen mening, som hon utan nå-
got undantag tillämpade i fullt samförstånd
med sin man: hon ville ej veta af kroppsaga.
»En skall tala dem till rätta,» sade hon; och
med ett allvarligt ord åstadkom hon alltid rät-
telse, med ett uppmuntrande väckte hon vil-
lighet och ambition, och genom sin omutliga
rättvisa, sin stora mildhet och vänlighet samt
sin billighet i anspråk blef hon hjärtligt äl-
skad ej blott af sina närmaste, utan ock af
sina underlydande.
Ett sådant sätt att sköta huset måste helt
naturligt leda till dess förkofran. Också in-
köpte makarne först återstoden af det hemman,
hvaraf deras gård var en del, och sedan, efter
svärfaderns död, hustruns fädernegård. Och
1871 inköptes det bredvid Hårstorp belägna
Linnerhjelmska godset Ebbetorp åt äldste sonen
för 150.000 kronor. Möjligheten häraf berodde
till stor del af det orubbliga anseende för red-
barhet och noggrannhet i affärer, som makarne
vunnit, och som gjorde, att många kringboende
hellre ville lämna dem sina besparingar att
förvalta, till och med utan skuldsedel, än in-
sätta dem i en bank.
Mot slutet af 1870-talet var Karolina Anders-
son under en lång tid af en svår magsjukdom
bunden vid sjuksängen, och ingen vågade hop-
pas, att hon skulle öfverlefva sin kraftige, res-
lige make. Då angreps denne plötsligt (våren
1879) af hjärninflammation och dog inom några
dagar. Men makan repade sig småningom och
ville ej tänka på att slå sig till ro, utan skötte
fortfarande sin gård med hjälp af en rättare.
Under de första åren delade döttrarna med
henne hushållsbestyren, men efter hand kommo
de från hemmet, och hon måste själf förestå
det hela. Jordbruket förstod hon i grund och
för dess utveckling hade hon en vaken blick.
De senare åren riktade hon sitt ordnings- och
skönhetssinne med förkärlek på förskönande af
det hem, där hon med sin make tillbragt öfver
30 lyckliga år, och som alltjämt förblef äfven
barnens hem, så ofta tillfälle gafs dem att
återvända dit. Hela husets inredning gjordes
efter hand ej blott finare och trefligare, utan
ock allt mera praktisk, och trädgården under-
gick ständig försköning. Och då det för en
ekonomisk skötsel af gården var förmånligt att
arrendera ett bredvid liggande kronoboställe,
så tvekade hon ej att göra det, oaktadt hon
närmade sig 70-talet. Också var hennes barns
enda oro, att hon skulle öfveranstränga sig,
glömma att hon åldrats och att krafterna ej
längre voro som i yngre dagar.
Endast yngre sonen, nuvarande professor J.
A. Lundell, kom att besöka någon lärd skola.
Men genom honom fördes bokligt vetande af
mångfaldig art till hemmet, hos hvars alla
medlemmar det fann tacksam jordmån. Det
händer så lätt, att barn, som få samla större
mått af vetande, växa sina föräldrar öfver huf-
vudet ej blott i bildning, utan ock i omdöme
och förstånd. Men Karolina Anderssons be-
gåfning satte henne fullt i stånd att följa med
sina barns utveckling i lifvets praktiska ange-
lägenheter, och aldrig föll det något af dem
in att inom kretsen af deras gemensamma in-
tressen tycka sig vara klokare än hon eller
lämna hennes mening å sido.
Hennes utmärkta minne gjorde det ej blott
lätt för henne att reda sig med alla i ett
landthushåll förekommande räknefrågor, dem
hon nästan alltid löste i hufvudet, utan satte
henne ock i stånd att diktamensvis rädda en
stor del af i hennes ungdom gängse sagor och
sägner, ordspråk och visor från glömskan samt
att berättelsevis lämna ganska fullständiga skil-
dringar af folkets lcfnads- och tänkesätt för
50 à 60 år sedan. En del häraf är under ti-
tel af »Eolkminnen» offentliggjord i den af
sonen utgifna landsmålstidskriften i Upsala.
Karolina Andersson var ej mycket borta
från hemmet: detta var hennes egentliga och
käraste värld. Först i sept. 1893, då hennes
son promoverades till hedersdoktor i Upsala,
gjorde hon någon längre resa och stannade då
några dagar hos en gift dotter i Stockholm.
Hennes äldste son är riksdagsmannen P. O.
Lundell å Ebbetorp. Af hennes döttrar är den
äldsta gift med litteratören J. P. Velander i
Stockholm, som i 11 år var föreståndare för
Södra Kalmar läns till Ebbetorp förlagda folk-
högskola, och den yngsta gift med lektor E.
A. Zetterqvist i Vexiö. Den mellersta, liksom
modern en ovanligt begåfvad kvinna, afled
ogift på Teneriffa, där hon sökte bot för ett
långvarigt bröstlidande.
En förkylning i midten af september fram-
kallade en lungkatarr, som bröt Karolina An-
derssons verksamma lif. Lugnt och stilla slock-
nade glöden i hennes lifliga, vackra ögon. Hon
var vacker ännu på gamla dagar, och ingen
kunde tro, att hon var nära 75 år.
% #
Sådan är hennes enkla lefnadssaga. De,
som stått henne nära, veta, att hon svårligen
kunnat bättre än hon gjort använda sina gåf-
vor. Som maka, som moder och uppfostra-
rinna, som husmoder och föredöme för sitt
husfolk —• i allt var hon en sällsynt helgju-
ten personlighet. Och troligen finnes det in-
gen, som lärt känna henne, utan att på samma
gång högakta och värdera henne.
F.
–––- *––––––
Då sista lindlöfvet föll...
T kylig oktobermorgon
Då sista lindlöfvet föll,
Vid kyrkogårdsgrindens galler
De fattiges likvagn höll.
Två karlar buro en kista
Af simplaste svarta sort
Med vissnade blommor — de sista —
Och så körde kusken bort.
Når vagnen om hörnet svängde,
Jag skälfde, ty då jag såg,
Vid sidan af kistan den stora
En liten barnkista låg.
En blomma prydde ej locket —
Hår slocknat två blomlösa lif.
Tre, fyra gatpojkar följde
Till grafven som tidsfördrif.
Och höstens himmel var mulen,
Och duggregnet sakta föll;
Vid handen min egen gosse,
Mitt älskade barn, jag höl.1.
Jag vet ej, men hjärtat krympte
Af ordlöst, frätande ve —
För skymmande, heta tårar
Jag kunde ej längre se.
Jag lyfte mitt barn i famnen,
Jag kysste dess röda kind —•
Alen luften var våt som af tårar,
Och iskall var höstens vind . . .
Nonny Lundberg.
—–––––– ÿ––––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
