Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 11 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 323
Rosor och törnen.
■
n ung flicka ilade sjungande uppför
gångstigen till kullens topp. Däruppe
stod en vild rosenbuske, öfverhöljd af blom-
mor.
»O, hvilka förtjusande blommor!» utro-
pade hon. »Jag måste plocka dem och
binda en krans att sätta på mitt hufvud.»
Medan hon plockade blommorna, stack
hon sig på törntaggarne, så att ett finger
började blöda.
»Ack,» klagade hon, »hvilken skada, att
bland så vackra blommor sitta så stygga
törnen ! »
Mycket missnöjd sprang hon ned igen
och kastade bort de blommor hon plockat.
Från andra sidan gick en hramin upp-
för kullen och såg också den blommande
busken.
»Så vackra och så doftande rosor!» sade
han och bröt några blommor till en
bukett. Och medan han plockade dem, såg
han upp mot himlen och sade:
»Välsignad vare du, o Buddha, som bland
törnena låter så härliga rosor växa och
dofta! »
Och med hjärtat uppfyldt af tacksamhet
gick han tillbaka ned.
Den täcka indiska sagan kunde allt gifva
oss, västerländska kulturmänniskor, åtskilligt
att tänka på. Ty få äro helt visst de bland
oss, som med tacksamhet erkänna, att mel-
lan lifvets törnen växa också härliga blom-
mor. De flesta klaga öfver, att törnena stin-
ga, utan att tänka på rosorna, eller betrakta
dessa blott som sin rättfångna egendom
och törnena som intrång i denna ägande-
rätt. Ett gammalt ordspråk säger, att vid
jämförelser mellan sitt och andras öde skall
man se nedåt och icke uppåt — godt om
man så gjorde, om man vore tacksam för
de blomster, som växa mellan törnen. Men
det underliga är, att just där för andras
ögon blomstren öfverflöda, där uppleta vi
mången gång törnen att klaga öfver, och
om några taggar ibland rispa oss, göra vi
de små risporna till djupa sår och anse de
många blommorna som ingenting värda,
därför att en och annan törntagg döljer sig
bland dem. Och dock är det så ofta vårt
eget fel, att dessa törnen såra oss — kan-
ske icke första gången, men mången, mån-
gen gång sedan!
Det är oftast så, att några särskilda blom-
mor locka och fresta oss mer än andra.
Vi tycka nästan, att vi ej kunna lefva utan
dem, eller åtminstone att lifvet är föga värdt
utan dem. Vi berusas af deras doft och
skynda att bryta dem. Men just där sit-
ter kanske det hvassaste törnet doldt, det
som stinger djupast och svider mest. Borde
vi då ej vända oss bort från dessa blom-
mor och söka en väg, där blomstren växa
sparsammare, men där törnet är lättare att
undvika? Det tyckes så, men huru många af
oss hämta denna lärdom af erfarenheten? Vi
klaga blott öfver, att det skall finnas törnen
bland blommorna, så att njutningen icke kan
vara oblandad. Som om detta sista vore vår
rättighet! Det skulle icke ens vara vår
lycka, om lifvet vore en oafbruten blomster-
kedja — huru skulle vi då ens förstå att
det vore lycka? Och hurudant skulle det
hjärta blifva, som aldrig undergått sorgens
reningsprocess, hurudan den karaktär, som
aldrig blifvit pröfvad i lidandets och mot-
gångens degel?
Bättre är att, som braminen, taga törne-
na som lifvets bottenplanta och rosorna som
gåfvor att mildra mödorna och förljufva
törnestigen, vida bättre än att fordra idel
rosor och harmas öfver törnena. Det torde
icke vara förmätet att framkasta den åsik-
ten, att det myckna missnöje, den lifsleda,
som förspörjes, har sin rot i att alla och
enhvar nu fordra för mycket af lifvet. Den,
som har litet, fordrar mycket; den som har
mycket, fordrar mer. Det kan ej gärna fort-
gå så, icke fortgå med oupphörligt stegra-
de fordringar öfverallt. En gräns måste
sättas och kan sättas, och den heter: till-
gångar. Vill blott hvar och en hålla sig
inom sina tillgångar, skall han säkert finna,
att om äfven blommorna på hans väg icke
slå ut i så rika klasar, som han skulle vilja,
blifva också törnena färre. Och har han
då lärt att såsom braminen vara tacksam
till och med blott för att blommor finnas
till bland lifvets törnen, skall han säkert
också snart finna, att dessa törnen stinga
mindre djupt, än han fruktade. Föresatsen
att först och främst se den goda sidan af
allt är en sköld, som afvänder många af
lifvets små bekymmer och hjälper till att
bära de stora.
Mathilda Langlet.
–––– *––––-
Skaldens syster.
Ett ungdosminne,
berättadt af
François Coppée.
(Öfvers. för Idun af Philibert.)
f
ag var tjugufem år gammal, — hvad det
redan är länge sedan, gode Gud ! — och
på den tiden hyste jag vördnad och akt-
ning för hvar och en, som kunde hoplänka
två rim. Jag hade en rik fond af öfver-
seende godhet för den minsta lilla rimsmi-
dare, som hedrade mig med förtroendet att
uppläsa någon af honom författad sonnett,
och ännu i dag är jag nog naiv att bli
smärtsamt öfverraskad, då jag hos en skald
icke finner öfverensstämmelse mellan hans
talang och karaktär.
Jag brann af denna xmgdomliga eld, då
en kamrat föreslog, att jag skulle stifta be-
kantskap med Albert Merlin, en ung skald,
som redan var berömd i alla kaféer på
vänstra Seine-stranden. Albert Merlin, som
var anarkist och ateist, var redaktör för den
lilla boulevardtidningen Le Coléoptère, i
hvilken han publicerat rätt vackra verser,
som dock buro prägel af ett visst ungdom-
ligt öfvermod. Hans poem hade den skryt-
samma titeln: Contes d’estoc et de taille.
Författaren behandlade i dem de högsta
ting med öfverlägsen nonchalans, hånade
samhällsordningen och beklagade sig bittert
öfver en kvinna vid namn Rosette.
Betänk, att jag på denna tid var en stac-
kars underordnad tjänsteman vid krigsmi-
nisteriet, den där hvarje morgon gick till
sin ämbetsbyrå med en smörgås i fickan, en
oskyldig ung man, som bodde hemma hos
sin mor, och som vid hvarje månads slut
hemförde sina besparingar, en försagd stac-
kare, som omsorgsfullt dolde sina verser,
liksom det varit ett brott att visa dem;
och ni skall förstå min rörelse vid tanken
på att sammanträffa med en berömd man,
med en man, som aldrig gick förbi Tuille-
rierna — detta var på andra kejsardömets
tid — utan att hotande knyta näfven, och
hvars uppträdande på Bulliers baler väckte
formlig sensation.
Jag kände den store mannen till utseen-
det. Jag hade mött honom på Boulevard
Saint-Michel samma dag som han blifvit
porträtterad i Le Coléoptère. Han var här
afbildad med stort hufvud på en liten kropp.
Jag igenkände originalet till denna karrika-
tyr i denne storväxte, brunlette, djärft blic-
kande man, som gick där insvept i en vid
paletå och med en väldig Rubenshatt på
hufvudet; i handen bar han en vidunderlig
käpp, nästan lika tjock som en af de pe-
lare, som uppbära påfvens tronhimmel. Han
skred framåt, uppfyllande den breda trot-
toaren med sin värdighet, och smålog på
långt håll åt sin egen karrikatyr, som alla
tidningsförsäljare upphängt till påseende.
Tidningsläsarne, som sutto framför kaféer-
na, pekade på honom, då han gick förbi, i
det de talade helt lågt med vördnadsfull
min. Jag begrep vid hans åsyn, hvad namn-
kunnighet vill säga.
Den kamrat, som önskade presentera mig
för denne man, förde mig en decemberaf-
ton under ett ohyggligt töväder till det lilla
Brasserie de VAvenir, beläget vid nedre
delen af Rue Monsieur-le-Prince, där Albert
Merlin brukade hålla till. Då vi inträdde
— jag minns nu, att mitt hjärta klappade hör-
bart, jag försäkrar det! — höll jag på att
bli kväfd af den luft, som slog oss till mö-
tes — en atmosfär af tobak och surkål.
Midt i ett rökmoln satt Albert Merlin fram-
för ett af träborden i skänkrummet och höll
på att intaga sin aftonmåltid tillsammans
med ställets värd. Den uppassande flickan,
en stackars af bleksot lidande varelse, hade
nyss satt framför dem åtskilliga rätter
mat.
Albert Merlin hälsade på oss, utan att
stiga upp, men med den välvilja, som pry-
der öfverlägsna män. »Catherine, två sejd-
lar öl åt dessa herrar!» Han förklarade,
att han var mycket förtjust öfver att se
mig, sade att han läst verser, som jag för-
fattat, berömde dem och erbjöd mig att
skrifva i Le Coléoptère samt blef till slut
mycket hjärtlig, ehuru han bibehöll en lätt
beskyddarton. Mycket upprörd, framstam-
made jag några komplimenter, i det jag
knappt vågade lyfta ögonen upp mot den
store mannen. Då han åter såg ned i sin
tallrik, började jag granska det ställe han
hedrade med sin närvaro; vördnadsfullt be-
traktade jag efter hvartannat hyllan, där
rökpiporna stodo uppställda, öltappnings-
apparaten och den väldiga skaldehatten,
som var upphängd på en gammal sparbössa.
De målare, som brukade besöka Brasserie
de VAvenir, hade dekorerat väggarna med
karrikatyrer och utkast, som talade om upp-
ror och mord.
Midt i detta museum nedlät sig Albert
Merlin till att förklara för mig sina sociala,
artistiska och religiösa teorier. Jag satt och
hörde på med en beundran, blandad med
förskräckelse, ty med några vältaliga fraser
hade han nyss dekreterat den romersk-katol-
ska religionens undergång, — då dörren till
skänkrumet öppnades, och en ung kvinna,
en vacker, tämligen välklädd brunett, in-
trädde. Hon gick och satte sig vid skal-
dens sida, och sade helt högt:
» Gif mig hundra sous till hyrvagnen . . .
Jag skall till Valentins med Henriette.»
Skalden log åt det bortskämda barnets poc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
