Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 11 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 325
Skyldigheten att vara vaeker.
Dialog.
»Ni ser på 111ig. Hvad tänker ni?»
»Ack, fröken, jag ser på er som på ett
konstverk, jag bara beundrar, och jag skulle
vilja tacka er, för att ni är så vacker.»
»Tacka mig? För att jag gör min skyl-
dighet?»
»Hvad? Ni menar, att ni har en speciel
mission att gå omkring och vara vacker?
Ja, nog fyller ni den utmärkt.»
»Jag gör annat än går omkring och är
vacker, det vet ni kanske inte, men det är
så. Jag arbetar. Men jag vidhåller hvad
jag Ijar sagt: det är min skyldighet att vara
vacker. Det är er också. Det är allas skyl-
dighet, hvad säger ni om det?»
»Jaså allas skyldighet att vara vackra.
Och min också. Då måste ni anse mig i
högsta grad pliktförgäten. »
»Åh — jag vet inte ...»
»Ni drar på det! Ni är lika älskvärd
som ni är gudomligt...»
»Det kan vara nog med komplimanger,
jag vill resonnera. Ni har sagt mig, att
ni tycker jag är vacker, det visste jag förut,
och nu vet jag det således ännu bättre.
Men hvad säger ni om min tes: det är
hvarje människas skyldighetattvaravacker?»
»Skall jag ta den på allvar?»
»På allvar!
»Är det också en ful människas skyldig-
het att vara vacker?»
»Alldeles! Efter råd och lägenhet natur-
ligtvis. Så vacker hon kan, med andra ord.
Jag skall säga er, hur jag har tänkt mig
den här saken. Att vara god, det erkänner
ni vara en allas skyldighet mot alla. Eller
hur?»
»Jo, på det viset uttryckt, skulle jag
kunna vara med på’t. Egentligen är det
väl så, att man gör det goda därför att
man däraf har inre tillfredsställelse och
erfarenheten hunnit lära en, att den inre
tillfredsställelsen är det enda, som är någon-
ting bevändt med. För öfrigt antar jag,
att gemensamhetskänslan, känslan af gemen-
samhet med de många, härvidlag spelar en
stor roll. Det är svårare att bestämma sig
för en handling, som man själf anser god,
men vet att hela världen fördömer, än att
göra något, som världen gillar, men man
själf har sina dubier om. Emellertid ska’
vi inte tvista om den psykologiska förkla-
ringen af ett faktum, som vi bägge erkänna.
Alltså: skyldigheten att vara god kan jag
gå med på.»
»Äfven för de onda?»
»Naturligtvis. Man får inte begära fikon
af tistel och drufvor af törnbuskar, det är
en sak för sig. Af den som är utrustad
med goda anlag och åtnjutit en god upp-
fostran har man rätt att begära mer än af
brottslingens afkomma, som både genom
ärftlighet och dåliga föredömen har undfått
mindre förmåga att firllgöra den allmänna
skyldigheten att vara god.»
»Nå, då förstå vi hvarandra. En ond
människas skyldighet att vara god och en
ful människas att vara vacker äro lika litet
eller mycket orimliga bägge två. Man gör
så godt man kan. Men mellan skönheten,
som har stora förpliktelser, och den anskräm-
ligt fula, som har nästan inga, finns ju en
oändlig mängd af gradationer. Tänk så
mycket vackert folk, både herrar och damer,
vi skulle se på gatorna, om bara skyldig-
heten att vara så vacker, så behaglig, så
angenäm man kan, stode klar för alla. För
ser ni, där inte naturen har varit en allt
för obevågen, har man medel i sin hand...»
»Såå?»
»Ha ha ha! Hvad ni ser lustig ut! Ni
granskar mitt hår, som om ni misstänkte ...»
»Ah, fröken!»
»Jo, neka inte! Jag talade om, att man
har medel i sin hand att förhöja och be-
vara skönheten, och ni tänkte genast på
dentisten och perukmakaren. Ni föreställer
er, att jag begagnar orientalisk liljemjölk
och smörjer in mig med cold cream för att
sedan låta massera bort mina förtidiga
rynkor. »
»Jag ber er .. .»
»Ni är utmärkt!»
»Jag försäkrar ...»
»Ni behöfver ingenting försäkra alls.
För vore jag konsekvent, skulle jag natur-
ligtvis, efter hvad jag sagt, försvara både
liljemjölken och allt det andra, och hvad
mera är, jag skulle använda dessa medel.
Men nu är jag inte konsekvent, kanske
därför att jag inte behöfver vara det. I
en framtid händer det nog, att jag kommer
att använda både det ena och det andra,
men ännu så länge går det bra utan den
sortens skönhetsmedel. Ni finner mig vac-
ker, och det är jag också, jag ser det själf.
Och ändå är mitt ansikte oregelbundet.. .
Nej, vet ni, det är då egentligen ett be-
synnerligt samtal mellan en ung herre och
en ung dam. Men ni förefaller mig, när
jag talar med er, som en kusin eller äldre
bror ... Vill ni veta några af mina skön-
hetsmedel? Alla mina små hemligheter kan
jag naturligtvis inte inviga er i. Jo, först
och främst har jag alltid skött min hälsa
och gör det fortfarande med stor omsorg ...»
»Ni äter järn och går på gymnastiken?»
»Pytt! Så illa är det inte fatt med mig.
Jag har dansat mycket måttligt, skall jag
säga er. Nej, men jag arbetar duktigt, äter
duktigt och tar duktigt med motion, obe-
räknadt allt annat som hör till en god hälso-
vård, badar, roar mig, tänker...»
»Jaså, det räknar ni till hälsovård?»
»Att bada sig ja!»
»Nej, förstå mig rätt!»
»Nå, att roa sig då?»
»Det fattar jag också, men ...»
»Att tänka! Ja, det räknar jag inte
heller till hälsovården, de starkaste hälsorna
tänka inte ett dugg. Tänkandet hör till
skönhetsmedlen. »
»Briljant! »
»Nå, det var roligt, att ni förstår mig.
En frisk kropp är en god sak. Har man
den, så är det ens skyldighet att söka be-
hålla den, och har man den inte, måste
man försöka förskaffa sig den. Men Gud
bevare oss för våra sportherrar? Dessa,
som ådra’ sig ägghvitssjuka för att slå ett
rekord på velociped, som ofira ett lif för
en sekund, som sätta äran i så futtiga mål
och — som jag tror —• i regeln inte ha
några andra intressen. Man är väl själ i
främsta rummet, och — man måste vara
vacker ! »
»Ni tänker således!»
»Om ni inte såge så ironisk ut, skulle
jag kunna säga er mycket mer.»
»Fröken Agnes!»
»Nå, nu ser ni hygglig ut igen. Då skall
jag också säga — men det blir i förtroende
oss emellan ■—•»
»Säg ut!»
»Jag känner också. Ni vet, hur lifvet är,
alltjämt stöter man på ledsamheter, som
vilja stjäla bort ens glädje, fulheter, som
vilja kyla af ens entusiasm, dåligheter, som
vilja få en kall och hård och likgiltig. Men
jag gör motstånd mot allt, jag resonnerar
bort, hvad jag inte kan uthärda, jag låter
inte förkrossa mig eller förslöa mig, jag
håller mig ung och varm och frisk och fri-
modig — för jag vill vara vacker, och det
är ändå själsuttrycket »til syvende og sidst»
som bestämmer, om man är ful eller —
skön. Har jag rätt?»
»Ni är mer än skön, fröken Agnes!»
»Se så!»
»Förlåt mig! Jag tiger.»
»Ja, gör det, men se inte så löjlig ut för
det! Jag tänkte förtro er ännu en sak,
eftersom vi nu en gång skulle tala upprik-
tigt. Det är . . . på sätt och vis ... en svag-
het jag vill bekänna. Har ni haft någon
gammal tant eller faster eller moster, som
ni inte har tyckt om?»
»Tusen! Det vill säga, inte fastrar pre-
cis, och inte tusen heller, men en hel del
äldre damer, som jag inte kunnat med.
Nåå?»
»Ni har fäst er vid vissa drag i deras
ansikten, vissa fina rynkor på näsan invid
ögonen, talande om småsinthet, vissa snörp-
ningar på munnen, tydande på försåtlighet,
vissa skarpa veck öfver ögonen och vid
mungiporna, som elaka tankar ha format. . .
Kanske vi ha misstagit oss. Men redan
som barn tänkte jag — ty redan då ville
jag vara vacker: — »Är jag elak och små-
aktig och stygg som tant Den och Den, så
blir jag också ful som hon.» Sedan dess
har jag, ni må tro mig eller inte, men det
är sanning, fast det är fasligt dumt att jag
talar om det, — jag har verkligen arbetat
på att få bort ur min själ åtminstone de
dåligheter, som hade satt märken på några
af mina gamla tanters ansikten. Tror ni
inte, att ett sådant bemödande under upp-
växttiden och för resten allt framgent också
kan räknas till skönhetsmedlen?»
»Ursäkta mig, fröken! Allt hvad ni nu
har sagt är mycket bra och odisputabelt,
ehuru jag inte kan neka till, att ni beredde
mig en missräkning, då ni började tala om
era skönhetsmedel — jag hade, uppriktigt
sagdt, bespetsat mig på något helt annat
— men säg mig nu: öfverdrifver ni inte
ändå betydelsen utaf det där att gå om-
kring och vara vacker?»
»Hvarför sa’ ni nyss, att ni ville tacka
mig för att jag var så vacker?»
»Ni! Det blir en helt annan sak. Men
att vi männniskor i allmänhet...»
»Nå ja, ni herrar göra då inte mycket
för det. Vid några och tjugu år se ni
ännu rätt skapliga ut. Men se’n kommer
punschdieten. Kinderna bli blekaochslappa,
ni få dubbla hakor och blicken blir dåsig
— usch! Och nu säger ni, att jag öfver-
drifver. »
»Ack, visst inte! När jag har er för
ögonen...»
»Ja, ser ni nu! Är det inte en njutning
att se vackra människor? Om vi kunde
fördubbla mängden af skönhet och behag i
världen, tror ni inte, att vi därmed gjorde
människorna en alldeles oskattbar välgär-
ning? De törsta alla efter skönhet, var
säker på det, fastän de knappast förstå sig
själfva och inte ana, hur djupt rotad deras
åtrå är. Glädje och skönhet äro sol och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
