Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 11 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 IDUN 1895
luft för människosjälen .. . Men jag predikar
ju riktigt...»
»Ni vidgar ramen ... nu tycks det sanner-
ligen inte vara fråga bara om att ta bort
fräknar och ...»
»Det har det aldrig varit; ni har visst
inte mycket uppmärksamt hört på hvad jag
haft att säga.»
»Jo, fröken, det har jag, fast jag inte
kan låta bli att raljera litet. Jag har hört
på, och jag tror, att ni har alldeles rätt.
Jag tror som ni, att det skall komma en
tid, då människorna skola erkänna sin för-
pliktelse att utbreda skönhetens välde öfver
världen. Men jag tror . också — i motsats
till er — att den tiden är långt aflägsen.
Den nuvarande utvecklingen går i alldeles
motsatt riktning. Ned med allt som inte
är business! Skulle ni börja på att predika
ideala skyldigheter, skulle man skratta ut
er grundligt.»
»Jag tror så med. Och jag aktar mig
nog. För resten är hvarje vackert ansikte
en predikan för mina åsikter. Mitt eget
med. Och själf skall jag aldrig imderlåta
att göra, hvad jag räknar till mina plikter.
Kan ni gissa, hvarför jag i dag valt den
här solfjädern?»
»Neej?»
»Den går i lilas, ser ni ju.»
»Nåå?»
»Se på min klädning!»
»Jaa?»
»Ni herrar äro då ohjälpliga. Det är väl
för er, att edra toaletter inte fordra något
färgsinne. »
Efraim Rosenius.
––– *–––
Från Iduns läsekrets.
Från en småskolelärarinna
ba vi mottagit följande skrifvelse, bvilken vi ej
vilja förmena en plats:
Herr Redaktör!
Förlåt att jag vägar upptaga eder dyrbara tid,
men som Idun är en af landets förnämsta tid-
skrifter och just hör hemma i de kretsar, dit
jag så innerligen önskade, att ekot af vårt nöd-
rop skulle tränga, har jag tagit mod därtill. Det
kan ju endast ske, ifall Ni vill lämna plats åt
mitt välmenta försök — ifall det duger att trycka
förstås. Det är naturligtvis förmätet af en så
blygsam rimsmidare att vilja blanda sig i dylika
saker, men om blott en enda af de »vise männen»
finge ögonen öppna för orättvisorna i småskole-
lärarinnornas lott — hvem vet, hvad som kunde
hända? Ofta välter en liten tufva det största
lass. Ha därför den stora godheten ge en liten
vrå i Idun åt följande rader om
Småskolelärarinnan.
I unga år hon valde då
Att leda skolans ystra små
De första svåra stegen.
Då var hon hurtig, frisk och röd,
Men van vid slit och torftigt bröd,
Och tyckte nu blef ingen nöd,
Ty hon blef ju sin egen.
Dock fann hon snart, hon räknat fel,
Ty hon fick jämt sin dryga del
Af råd, så goda, långa.
På herrar fanns visst ingen brist,
Att tjäna två man vet är trist
Och slutar aldrig väl till sist,
Hon, stackaren, fick många.
Dock hennes värld var barnens ring,
Där ständigt knoppas rundt omkring
Den friska fagra våren.
Gaf ödet än ibland ett slag,
Så tog hon hurtigt nya tag
Och log i glad som mulen dag —
De första femton åren.
Men se’n tog tiden ut sin rätt,
Det gick, som förr, ej mer så lätt,
Ty kraften ville svika.
Af ros på kind fanns mer ej spår,
Kanhända en och annan tår
Har sköljt den bort i mödans år,
Då hälsan ock gett vika.
En del af denna skolan tog,
En annan ängslan öfvernog
För ålderdomens dagar.
Nog har hon sparat först och sist.
Men gömda skärfven fort är mist,
Och hennes bergning ock förvisst
Är byggd på lösa lagar.
Om tjugu år dock hoppet 1er,
I)et sägs, att staten sänkt sig ner,
En slant åt »kåren» delat.
Då ljusna åter dystra drag.
På glädjen följer dock ett slag,
Ty tretti år når mödans dag,
De »store» så ha velat.
ligt, att man var rädd för att vid hälsning
trycka en hand, som måhända gjort så ohe-
ligt bruk af sina fingrar!
Underligt nog tycks ingen tänka på, hvilken
förlust det egentligen är att, när man har
två tjänare, endast låta den ena arbeta.
Och om den, som man med förbigående
af den andra, lika berättigade och lika dug-
liga, företrädesvis anlitar, om denne nu råkar
bli otjänstbar, så står man där! Och om
man ej så envist tillhölle barnen att endast
använda högra handen, skulle de utan tvif-
vel gärna låta den vänstra tjänstgöra minst
lika mycket. Eller är inte hos de flesta
barn, när de skola hälsa, lika ofta första
impulsen att framräcka vänstra handen
som att bjuda den högra? Hvem har inte
hundratals gånger hört påminnelsen : »högra
handen, barn!»
Skall tio år hon »orka» än,
Hon grubblar om och om igen
Den långa mörka natten.
Om tio år blef ingen nöd,
Ty statens magra understöd,
Det räckte nog till salt och bröd,
Och fritt fick hon väl — vatten.
Dock långt är dit med sorg hon ser.
Gestalten böjes mer och mer
I strid mot mörka öden.
Kanhända före tio år
Ett mera tryggadt mål hon når,
Där intet slit, ej ängslan rår:
Den gröna kullen — döden.
Nella.
–––––––*S*–––––––
En försummad tjänare.
nda sedan spädaste barndomen in-
plantas hos nästan alla barn, af alla
nationer, utom kanske den franska,
att högra handen är den enda som skall
och kan öfvas till hvarjehanda sysslor och
förpliktelser. Med ett visst förakt talas om
den som är »vänsterhändt», och är någon
särskildt otymplig vid handarbeten och göro-
mål, säges rätt ofta, att han »bär sig vän-
sterhändt åt». Hvarför den vänstra handen
skall vara så eftersatt, synes till en början
oförklarligt, men när man tänker närmare
på saken, torde det till en del hafva sin
grund i vidskepelse, nu bortglömd, men
dock kvarlefvande i sedvänjan. Man på-
minner sig blott uttrycket, då barn skola
hälsa och i sin oskuld gärna räcka vänstra
handen: »nej, räck vackra handen!» Skall
barnet äta, heter det: »håll i skeden med
vackra handen.» Hunden lär sig, att vid
befallningen: »vacker tass!» räcka fram
högra tassen — den vänstra ogillas alltid.
Forna tiders vidskepelse ansåg vänstra sidan
såsom olycklig och såsom trollens och »den
ondes» favoritsida. Sprang en ekorre öfver
vägen från vänstra sidan, där man färdades
fram, skulle resan eller vandringen gå illa
eller medföra förtret. Näsblod upphörde,
om man lindade något hårdt om vänstra
lillfingret. Steg man ur sängen först med
vänstra foten, skulle ovillkorligen den dagen
blifva en olycksdag. Troligen var det ock-
så olycksbringande att vid hälsning fram-
räcka^vänstra handen, eftersom i alla tider
så strängt hållits på den högra härtill.
Den som »förtrodde sig till den onde»,
ingick något förbund med denna kinkiga
potentat, skulle underskrifva kontraktet med
blod ur vänstra pekfingret — icke under-
Blir nu denna mycket anlitade högra hand
skadad och den. vänstra måste fram, är
denna stackars försummade tjänare så ytter-
ligt drumlig och okunnig, att han med rätta
gör sin herre och husbonde förtviflad. Men
hvems är felet? Icke tjänarens. Felet lig-
ger hos dem, som försummat öfva tjänaren
i de göromål man af honom nu fordrar.
I Frankrike ser man ofta personer, som
äro lika skickliga i båda händerna —— eller
ungefär lika skickliga, och det är ovillkor-
ligen en fördom att ej räkna detta som en
fördel.
Men fördomar äro ofta så inrotade, att
det nästan är som att föreslå att bryta en
arm eller ett ben, om man vågar ens nämna
nödvändigheten att bryta en fördom eller
fäderneärfd sedvänja, som ofta är likbety-
dande med en fördom. Eljes skulle också
kunna anföras, att detta försummande af
vänstra handens tjänst äfven torde vara
menligt för hälsan. Den* större uppöfning
af krafter och förmåga, som kommer högra
handen till del, sträcker sig nog också till
den öfriga kroppen. Högra sidan blir be-
tydligt mera utvecklad och stärkt än den
vänstra. Detta bevisas tydligt och klart
först därigenom att den högra handen van-
ligen är större än den vänstra, och sedan
genom att högra handen och armen äro kraf-
tigare, starkare än den vänstra. Detta för-
hållande måste bero på högra sidans kraf-
tigare utveckling. Vänstra sidan försum-
mas och blir efter i alla afseenden. Det
torde ej vara oantagligt att månget så kal-
lade hjärtfel har sin grund i bristande ut-
veckling af vänstra sidan, hvaraf följer bri-
stande utrymme för åtskilliga organer, bri-
stande öfnirig för desamma, för muskler
och nerver, hvarmed vänstra sidan är ut-
rustad likaväl som den högra. Vänstra
sidan har lika mycket behof af och lika stor
rätt till utveckling som den högra, och
detta behof och denna rätt kan man aldrig
tillgodose, så länge den vänstra handen skall
vara styfbarn. Vill man göra sina barn
en tjänst, bör man helst tillhålla dem att
äfven begagna den vänstra handen, eller i
alla fall tillåta dem bruka den, när de själfva
därtill hafva lust. Det finns exempel på
att personer, som skadat högra handen, se-
dermera lärt sig skrifva, rita, sy o. s. v.
med den vänstra ; men med hvilken oerhörd
möda, som kunde varit dem besparad, om
de från barndomen hade fått lära att an-
vända båda de förträffliga tjänare, naturen
gifvit oss i våra händer.
––––– *–––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
