Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 18 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
1895
Yâr rumsbelysuing sker nu allmänneligen
med fotogen, som helt visst är ändamåls-
enlig och hygienisk; men i barnkammaren
måste lampan noga tillses, ty explosioner i
barnkammaren förekomma ej sällan. . Man
har visserligen konstruerat säkerhetslampor,
som, om de störtas omkull, släckas af sig
själtva, men denna nyhet har icke vunnit
någon större spridning. Därför får man
försöka att göra de vanliga fotogenlampor-
na i barnkammaren mindre farliga, i det
man gör dem oåtkomliga för barnen. Bäst
äro taklampor, men om man nyttjar bord-
lampor, borde man åtminstone aldrig ställa
dem på osäkra eller med duk belagda bord.
Borddukar höra öfverhufvud icke hemma i
barnkamrarne, ty allt för ofta dra de små
händerna ned allt som står därpå, och så
orsakas både svåra brännskador, lampexplo-
sioner och olyckor genom skärfvor och slag.
Huru enkla och själfklara än dessa för-
hållningsregler kunna synas, lär tyvärr er-
farenheten, att de allt för ofta åsidosättas.
Yid vinterns ingång ha vi därför trott oss
böra framhålla dem.
Det långa innesittandet under vintermå-
naderna för dock äfven sitt goda med sig.
Mor och barn stå då i den innerligaste
växelverkan. Vid lekarne i det trefna, om
ock enkla hemmet uppenbarar sig bäst för
moderns blickar hennes älsklingars hjärtan
och sinnelag. Då har hon rika tillfällen
att spåra och i deras brodd förkväfva onda
böjelser och att med fröjd ansa och ut-
veckla de goda anlag, som röja sig i barna-
sinnet. Lycklig en hvar, som i vinterliga
skymningsstunder vid moderssköt redan
som barn lärt sig älska det sanna och
goda ! y.
–––- *––––
Droitning Oda.
För Idun af Ina Stockenstrarul.
a
lfnvid det gamla Ginkhem, numera Gö-
=» holm, låg fordomdags borgen Tuma,
tillhörig fylkeskonungen Bitterulf af Gorms
släkt. Slottet var endast en våning högt,
men på ena gafveln fanns ett torn, från
hvars öppna fönsterglugg man såg ut öfver
Österhafvet. I klart väder brukade drott-
ning Oda sitta där och späja utåt hafvet,
men då hennes herre och konung var hemma,
satt han där själf och såg efter, om icke
något främmande skepp skulle komma sö-
der ifrån, köpmän från Jom och Dorestad,
eller krigsmän från Susat och Tiodå. De
förra tog- han skatt af, de senare öfver-
vann han med tillhjälp af sina resar. Nu
var han borta på härnadståg till Ostangeln,
och om det icke utföll väl, skulle han ut-
sträcka färden till Walland.
Liten drottning Oda satt uppe i torn-
kämmaren med sina tärnor, hvilka sömmade
på dukar eller spunno på slända. Rummet
var helt litet, med grofva plankväggar och
tunga ekbänkar. Tärnorna voro klädda i
mörka ylleklädningar; de buro pannbindlar
men inga smycken. Drottningen var den
enda som bar dylika; vid hennes hals och
i hennes bälte lyste tvänne stora smycken
af hamradt guld, besatta med vidunderliga
röda och hvita stenar, hvilka lyste som blod
och eld då ljuset spelade på dem. Bitterulf
hade medfört dem, då han en gång åter-
vände från Walland. Hon brukade icke
annars bära sina smycken, men i dag vän-
J uvelerare
K. ANDERSON
1 Jakobstorg- 1
tade hon, att Bande riddare skulle komma
till henne, och hon ville gärna förmå ho-
nom att dröja hos sig. Det var första
gången på två år som hon hört något från
sitt hemland, och riddaren hade varit där
helt nyligen. Hennes stora barnaögon blic-
kade vemodigt ut åt hafvet. Där, långt
bortom sunden, bortom öarna, låg hennes
barndomshem, det sagoomspunna Yenden.
Det var en mörk och stormig vårmorgon,
som den nordiske sjökonungen Bitterulf,
med sina jättelika kämpar öfverföll hennes
faders borg Markstein, dödade hennes tvänne
bröder och bortförde henne och hennes lek-
syster Hjördisa, tillika med hvad guld och
vapen som fanns i borgen. Under färden
norrut dref vinden dem mot öster, och
vid litaviska kusten anföllos de af tvänne
skepp, hvilkas manskap bestod af ljusa och
kraftigt byggde män. Striden utföll till
Bitterulfs nackdel; han måste afträda de
från Markstein röfvade skatterna. Äfven
Hjördisa fordrade segraren som byte, och
det sista Oda såg af sin älskade leksyster
var då- hon stod, hög och smärt, i fören
på det främmande skeppet och vinkade far-
väl, omgifven af de beväpnade männen. Så
styrdes kosan norrut och Oda visste att
Hjördisa fördes bort till det hemlighetsfulla
land sagoberättarne förtäljt henne så myc-
ket om i sina kväden, det mörka, hemska
land, Manhem kallailt, de gamle jotars land,
där ännu grymma människoffer förrättades
till de oförsonliga gudarnes ära. Hon glömde
sitt eget öde för att gråta öfver grefve Osids
dotter, som varit henne i systers ställe.
På den andra dagens afton landade de
vid en strand, hvilken Oda antog vara Wil-
kinaland, eftersom hennes röfvare talade
ett språk, som något liknade hennes eget,
eller vilzernas dialekt.
»Detta är Tumaborg, » sade Bitterulf och
förde den vilziska höfdingadottern in i den
låga salen. »Här skall I härska och be-
falla som fru, I skall sitta i min moders
högsäte och mitt folk skall ära och vörda
eder. »
Hon grät i nätterna sju, och så tröstade
hon sig, då konungen lofvade att bli henne
huld.
Nu hade tvänne vintrar gått sedan dess,
och hon var sjutton år gammal, men så
snart skeppen styrde kurs åt Själland, gick
hon upp och satte sig i tornkammaren, och
inbillade sig att hon såg en strimma af sitt
hemlands kust. Bitterulf hade icke hållit
sitt löfte — han var ofta hård emot henne.
Om vintrarne måste hon tjäna honom som
en trälinna, och då han blef vred eller hade
druckit mycket mjöd, voro hans ord grym-
ma och sårande. Därför var hon glad, då
våren kom och hon fick sin frihet åter.
Det var endast mycket unga svenner och
gamla, nästan obrukbara stridsmän, som
Bitterulf lämnade kvar för att vakta slot-
tet och tjäna Oda, då han for ut på här-
nad. Ödsligt och tyst blef det då på Tu-
maborg och drottningen vandrade ofta af
och an i sin kryddgård försänkt i tankar.
Bitterulfs gudar voro Icke hennes, endast
den mäktige Donar och den allvise Wodan,
till hvilka hon brukade offra vårens först-
lingar i Svantevits heliga lund, liknade Tor
och Odin. På slottet fanns en man, Ulfred
kallad, som var mycket gammal, och den
där hade befälet öfver det hemmavarande
folket; honom brukade hon samtala med.
Han berättade, att han var norr ifrån, från
ett land som hette Tiunda. Hans far, som
Armband, Kedjor,
Xedjearmband, Nålar,
Bref besvaras omgående.
hade lefvat i tre mansåldrar, hade sagt ho-
nom att de härstammade från Ganglere.
Innan asarne eröfrade landet, fanns där en
annan gudatro, djup och hemlighetsfull.
Och här och där, långt inne i Kolmorda-
och Tivedaskogarne lefde ett folk, som ännu
blotade åt den allestädes närvarande Kare,
han som förde hälsningar från de hädan-
gångne till de lefvande, som gaf varning
om annalkande faror och som kunde i en
blink uppröra hafvet för att rädda den för-
följde undan faran. Och han berättade om
den bleke Snaer, som härskade öfver jor-
den under vintern, och om Hlärs grymme
broder, som ägde makt att förgöra hela
världen, och om den fruktansvärde Jokul,
som brukade visa sig för människorna och
förgöra dem, som kommo honom när.
Oda blef helt dyster till sinnes då hon
lyssnade till den gamle. Hon tyckte myc-
ket bättre om Bitterulfs gudar, den milde
Balder och den väna Fröja. Och hon tog
sitt strängaspel och sjöng ett wölsiskt kär-
lekskväde, som hennes broder lärt henne,
då han en gång återkom från konung Her-
nits hof i Hunaland. Hon ändrade nu or-
den till en lofsång åt Fröja.
Den sången sjöng hon för Bande riddare
och han tryckte hennes hand och såg in i
hennes ögon, under det att han berättade
om hennes hemland. Då riddaren flyttade
sig närmare henne, drog Oda sig undan;
hon försökte se sträng och afvisande ut,
men lyckades ej afskräcka honom. Hvad hon
önskade sig Hjördisas stolta hållning och
frimodiga skick. Då hon förde talet på
Svearnes land, berättade riddaren, att där
härskade en mäktig konung, som lade un-
der sig många riken. Han hade en myc-
ket klok och skön drottning, kallad Gunn-
lög, som kunde förutsäga kommande ting
och tyda fåglalåt. Folket höll henne i stor
vördnad och konungen tog råd af henne.
Oda blef helt tankfull, då hon hörde att
konungen tagit Gunnlög tillfånga, då han
var på hemväg från kurernas land för två
år sedan. Riddaren förtäljde om kämpa-
bedrifter, sådana som Samson riddares och
Thiderichs af Berns, och framsade kärleks-
kväden från Thüringen och Swaben. Han
var en ståtlig man, den unge riddaren, med
blixtrande ögon, mörkt hår och stackot skägg.
Medan drottningen lyssnade till honom, un-
drade hon, hvad som kvarhöll henne här.
Han sade sig komma från konung Osten i
Niudung, densamme, hvarunder Bitterulf var
skattskyldig, och han ämnade sig sedan sö-
derut till Frisland.
En afton då de stodo nere vid stranden
i månskenet och sågo ut öfver hafvet, upp-
täckte de tvänne skepp ej långt från stran-
den. Oda ville tillkalla Ulfred, men Bande
höll henne tillbaka. De voro hans folk, som
han väntat på. Och nu ville han säga hen-
ne ett och annat, som hon skulle begrunda.
Bitterulf var grym och sträng, han hade
röfvat henne från hennes hem, nu skulle hon
få tillfälle att hämnas sina bröder. Bande
höll henne kär: Han ville intaga Tuma-
borg och besätta det med sitt folk, och då
Bitterulf återkom öfvervinna honom, hvil-
ket skulle bli en lätt sak, då han icke ana-
de oråd.
Oda drog sig hastigt undan riddaren. Yäl
hade hon i ensamma stunder rufvat på att
hämnas sin och de sinas oförrätter, men
nu då denne främmande man gaf henne
tillfälle därtill, ryggade hon tillbaka. Hon
visste så väl hvad Hjördisa skulle gjort
Silfverarbeten, Modernast!
Bordsilfver. Solidast!
Billigast!
Kingar,
Broscher,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
