Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 18 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I8i>5 IDUN 333
om hon haft sitt öde i sin hand. Veder-
gällning var ju en af tillvarelsens lagar, och
nu ägcle hon att utöfva denna af gudarne
påbjudna rätt. Hon genomgick alla sinalidan-
den från det Bitterulf ryckt henne från hen-
nes döende broder, tills han lämnade henne
vid sitt sista härnadståg. Hon behöfde en-
dast ge befallning åt sitt folk att låta por-
tarne i ringmuren stå öppna och slottet
skulle inom kort vara intaget. Då Bitterulf
återvände, skulle hon från torngluggen åse
striden, se vikingen stupa eller draga bort
för alltid. Och sedan? . . . Höll hon väl
denne främmande man mera kär än Bitter-
ulf? Hon såg på honom, där han stod spe-
jande med vild, otålig blick utåt hafvet,
och så mindes hon plötsligt, hur Bitterulf
kunde bli vek och mild, då hon sjöng sina
kärlekskväden för honom och berättade sa-
gorna från sitt hemland. Han hade då kal-
lat henne Fröjas syster, sin lilla främmande
sångfågel. Men hon hade tillslutit sitt hjärta
för honom, rufvat öfver sina lidanden och
ständigt hållit i minnet hvart och ett af
hans hårda ord, hvarje hans öfverilade hand-
ling. Och nu skulle hon hämnas genom
att förråda hans folk och öfverlämna hans
förfäders borg i en fiendes hand. Var hon
då en feg trälinna, eftersom denna rättvisa
handling föreföll henne som ett förräderi?
»Skeppen uppnå ej land innan natten,»
sade riddaren med en vredgad blick utåt
hafvet.
»I morgon skall I få mitt svar,» och Oda
återvände långsamt till slottet.
»Enfaldiga kvinna!» —riddaren skrattade
för sig själf — , »som tror sig ha fångatBande.
— Borgen är min ! » tänkte han segervisst.
»Ett präktigt fäste . . . Det bästa läge på
hela kusten. Härifrån kan jag fånga dem
alla: krämare och hemvändande vikingar.
Östen skall jag betala skatt, så kvittar det
honom lika, om Bitterulf, sjökonungen, eller
Bande, sjöröfvaren, sitter på Tuma. — Hej!
sjötroll, låt vinden blåsa! Hitåt, mina skepp!
I morgon vinna vi vår bästa seger. » Han
kastade hufvudet tillbaka, såg ännu en gång
utåt hafvet, där skeppen lågo stilla, och så
gick han in, »för att ännu en gång kuttra
med Oda.»
Men hon var mycket tystlåten i afton,
den lilla drottningen. Hon bad honom icke
om något kväde, och hon besvarade icke
hans frågor om slottets förråder och om
manskapets sinnelag. För att förströ henne
började han berätta om den tid han hade
varit väring hos östgöternas konung Okon.
Som fred nyss var afslutad med de upproriske
sarmaterna, hade den kungliga vakten mest
användts till att aflifva de irrlärige. Bande
hade en gång måst vara behjälplig med att
fastspika en man vid ett träd. Mannen
hade talat om sin gud, som vandrat på
jorden och förkunnat en ny lära.
Då Bande ville beskrifva konungens hof
och staden Salernis prakt, bad Oda honom
i stället berätta om den nye guden. Det
var icke mycket han visste. Läran hade
kommit öster ifrån, från ett af kejsaren i
Miklegårds lydländer. Mannen, som de dö-
dat, hade kallats en galileer och hans sista
ord hade varit: gören andra det I viljen
andra skola göra eder ! Konungen afvisade
den nya läran, ty den var i strid mot allt
hvad lag och gammalt bruk påbjöd. Det
var en mild och försonlig lära. Bande hade
hört en fängslad slaf uttala sådana ord
som: Älsken hvarandra inbördes! — Efter-
trakten icke världsliga ägodelar! — Hämn-
den tillhör Gud!
Riddaren böjde sig skrattande fram emot
Oda, som lyssnade med återhållen ande-
dräkt. — Det vore en omöjlig värld att lefva
uti, om den läran skulle efterföljas, eller
hur, fru Oda?»
»Tack, för hvad I berättat mig,» sade
drottningen och reste sig upp för att gå.
Det var det första otydliga ekot af den
mäktiga andliga rörelse, som inom ett par
århundraden skulle eröfra världen, hvilket
nu nådde upp till nordlanden. Och detta
svaga eko uppfångades af en hårdt pröfvad
och frestad kvinna, som för alltid skulle
minnas hvad hon hört. Ofta satt hon och
såg ut öfver hafvet, väntande på den, som
skulle komma med budskapet om den nya
läran: kärlekens, uppoffringens och förso-
ningens lära
Då Bitterulf återkom fram på hösten,
mottogs han af Ulfred, som berättade om
den främmande riddarens besök. Ulfred
hade misstrott honom från början, drott-
ningen däremot hade han lyckats intaga.
Men så en morgon då några främmande
skepp lagt till vid stranden, hade drottnin-
gen tillkallat allt folket, som fanns å slot-
tet och sagt, att de hade att vänta ett an-
fall af riddare Bande och hans folk. Tvänne
män utskickades att uppbåda folk till slot-
tets försvar Under tiden måste man för-
svara sig så godt man kunde. Vid mid-
dagstiden sågs riddaren närma sig slottet,
men då portarna förblefvo stängda, tillkal-
lade han sitt folk och anfallet började.
Drottningen bar fram vapen, intalade knek-
tarne mod, förband de sårade och spejade
efter sina utskickade. Mot aftonen lycka-
des det fienden att bryta sig in genom
portarne. Ulfred och hans folk gjorde sitt
bästa, men de unge voro för oförvägne och
de gamla blefvo snart maktlöse. Då Bande
redan ansåg sig som segrare och i sitt öf-
vermod hånade drottningen, anlände folk
från häradet till undsättning. Fienden, som
var utmattad af den föregående striden,
blef snart jagad på flykten.
Då Ulfred slutat sin berättelse, skyndade
Bitterulf upp till slottet, där drottningen och
allt folket väntade honom. Hans bistra
ansikte ljusnade, då han fick se Oda, där
hon stod blek och lugn framför de andra.
Hon såg äldre och värdigare ut, än då han
sist såg henne, tyckte han. Och hennes
välkomsthälsning ljöd varmare än den an-
nars brukade.
»I har visat mycket mod och mycken
rådighet, då I försvarade vår borg — det
skall I ha tack för,» sade han. Och Oda
visste att det var det högsta beröm, han
kunde gifva henne. »Det är underliga ting
jag har att berätta om länderna därborta
i västerhafvet, » sade han, då de sutto till-
sammans i slottssalen, »men underligast är
dennya gudaläran, som man nu omfattar där.»
Odas ögon lyste af fröjd. Den kommer
allt närmre! jublade det inom henne.
–––- *––––
En liten upprättelse.
»
u får jag först redogöra för samman-
hanget, nämligen att efterföljande
ej egentligenrör min ställning, utan jag
har lofvat en liten snäll flicka att föra hennes
talan. Det är för resten min systerdotter och
en rar, liten tös, som det är frågan om.
Häromdagen, när jag satt i min ensamhet,
kom hon upp till mig, och jag såg med
detsamma, att det var något, som var litet
i olag. Nog af — sedan vi pratat en stund
om diverse, utbrister hon plötsligt: »Hör
nu moster, hvarför anse människor alltid,
att flickor, som äro hemma, ej göra någon
nytta, som är värd att tala om? Alltid,
eller ofta åtminstone, när sysselsättningar
för flickor komma på tal, så talar folk om
de stackars flickor, som äro upptagna på vare
sig en bank, kontor eller dylikt, och hur
de behöfva eftermiddagarne till att sköta
om sig och roa sig, och så kommer slutet:
ja, inte kan man begära, att hon skall hjälpa
till något hemma, som har varit upptagen
hela förmiddagen (ofta blott mellan 10—3
à 4), hon skall väl hvila sig någon gång.
Men, moster, aldrig tala de om att en flicka,
som hjälper sin mor hemma, möjligen kunde
behöfva en gifven riktigt ledig stund, utan
att stjäla sig till den. Det är så olika när
man ännu går i skolan; då är man fri som
fågeln, när läxorna äro öfverlästa, men så
slutar man skolan, och sedan knåpar man
dagen ut och har ibland riktigt brådtom
för att hinna med hvad man vill, ooh ändå
tror aldrig någon, att man gör någon nytta.
Visst har man det bra, när man får vara
i ett godt föräldrahem, det nekar jag alls
icke till, men se det är bara en sak jag
tycker är så förarglig, nämligen den där
åsikten! Ja, hon är ju hemma och har
ingenting för sig just. När man har systrar
och bröder, hvilka hafva sina ämbeten hvar
på sitt håll, så se dessa ned på en sådan
där flickstackare, som är utan anställning
och hålla henne för att vara rysligt bort-
skämd.
Jag vill nu bara taga ett exempel: jag
sitter och stickar på en strumpa eller dy-
likt; så kommer en af systrarna och säger:
hör du, du kan gärna komma med mig ut
och se på en hatt i eftermiddag, ty om du
stickar de där hvarfven eller ej gör väl
detsamma, tillägger hon. Ja visst ja, nog
hinner man bra litet på ett plagg, notabene
när man till det skall använda idel små-
stunder, men att ett hvarf då och då slut-
ligen blifver en strumpa, det tänka de ej
på, utan anse stickning och sömnad som
idel tidsfördrif. Dock får man se, hvilka
miner mina herrar bröder göra, då något
saknas eller är i olag; då heter det: »hon,
som går här hemma och har ingenting för
sig, kan väl åtminstone se efter vår gar-
derob en smula! » Tänk också, hvad en
flicka, som är hemma, mången gång går
och ’dåsar till’, då däremot andra med
anställning hålla uppe humöret genom kam-
ratlif och genom promenaderna till och ifrån
sina tjänsterum.
Nu hade min lilla systerdotter blifvit rik-
tigt ifrig och varm af sina anföranden, så
att jag i mitt sinne välsignade min gamla
Fina, som kom in med litet kaffe för att
läska oss. Efter att hafva inmundigat hvar
sin kopp af den svalkande drycken, ville
jag, ehuru jag till stor del gillade min vis
à vis’ åsikt, föra henne på gladare tankar
om lifvet, så jag försökte med att anföra:
»Ja, men tänk på alla stackars flickor, som
äro tvungna att ge sig bort och gå frun
till handa, som det så vackert heter, tänk
hvad de mången gång få utstå.»
Nu slog jag hufvudet på spiken. Nu
var hon lika ifrig igen.
»Vet moster, jag undrar inte alls på, att
flickor vilja ge sig bort, dels för att se sig
"Ö ir
P a
c3 ^
Ï5 5
c ®
CD hJ|
P-t
cö
cö
ao
=o
c\3
Q- 5
a3 P-
S S is
2 «5 =
Cu CO •—*
ho „
S _£ a
U -c O
T3
g
i
! etf CD
f-i
Cm
î-
cS
P-«
s
cS
V-
®>|
5 ’S S
U g^
© O g
7* ti «3
(*OH
rf
C/3
rf
a.
o
sr. rf
C2U
j PS
E
Cfc II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
