Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 18 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 335
spår af handling, af lif, af rörelse. Det är dess-
utom mycket dunkelt ocli oklart, med karaktärer
som antingen blott äro utkast — såsom den märk-
värdiga doktor Finne — eller misstecknade så-
som den manliga hufvudpersonen, Karsten Hegge.
Bäst har förf. lyckats med den kvinnliga hufvud-
personen, fru Hegge, om än hennes forcerade
beslut i sista akten att följa de andra »glada
fruarnas» exempel och dölja sin sorg i ett jäk-
tande societetslif knappast är tillräckligt väl mo-
tiveradt i hennes föregåenden. Hela sista akten
är också den mest misslyckade af de tre akterna.
Det fanns ännu efter andra akten en möjlighet
att få ut något verkligt af det hela, men förf.
har ej. kunnat det. — I fru Hegges roll firade
fru Seftg-Lundberg en ny triumf, genom ett myc-
ket måttfullt spel och en förstående uppfattning.
Äfven hr Olsson, som den felande äkta mannen,
hade många goda pointer, men rådde icke med
att skänka ljus i sista aktens kaos. Han var
dessutom allt för osäker på rollens läxa. I sin
biroll var fru Sternvall förträfflig.
Vasateatern. Det är numera sällan man här
får tillfälle öfvervara en i alla afseenden så in-
tressant och framgångsrik première, som den på
Vasateatern i måndags, då den engelske förfat-
taren Artur Pineros 4-akts-skådespel »Tanque-
ray’s andra hustru» uppfördes. Stycket hör, om
ej till de allra bästa, dock till dem, som betyd-
ligt höja sig öfver mängden af sceniska alster.
— Tanqueray (hr Svennberg) öfverraskar plötsligt
sina vänner med att gifta om sig med en viss
miss Paula (fru Julia Håkansson), känd i London
för sina många galanta äfventyr. Han älskar
henne passioneradt och hon å sin sida hyser en
uppriktig åstundan att bryta med det förflutna.
De nygifta draga sig tillbaka till Tanqueray’s
landtgods. Här börjar emellertid Paula finna det
tråkigt, negligerade som de äro af familjerna i
grannskapet. Och än värre blir det, då Tanque-
ray’s dotter i första giftet, den nu 20-åriga Ellen
(fröken Gottschalk), från klostret, där hon upp-
fostrats, plötsligt återkommer hem och vill stanna
hos fadern. Ellen hyser en instinktlik motvilja
mot Paula, och denna å sin sida önskar intet
högre än att vinna Ellens kärlek och tillgifven-
het. Då hon finner alla sina bemödanden härom
förgäfves, upplågar en häftig svartsjuka mot El-
len, som fadern vinner allt mera kär. Och nu
förekomma de häftigaste utbrott från Paulas sida,
än mot Tanqueray, än mot Ellen, utbrott, väx-
lande mellan förebråelser, hängifvenhet, svart-
sjuka och den djupaste förtviflan. Emellertid
har Ellen företagit en resa till Paris med en mrs
Cortelyon (fröken Pustan), en väninna till hen-
nes aflidna mor, och under denna resa förälskar
hon sig i en kapten Ardale (hr de Wahl), hvil-
ken hon vid sin återkomst har med sig för att
presentera honom för fadern och Paula. Det be-
finnes nu, att denne Ardale varit en af Paulas
älskare. Denna upptäckt tillspetsar naturligtvis
situationen och framkallar de svåraste konflikter,
som ändas därmed, att Paula själf gör slut på
sin outhärdliga tillvaro.
Samspelet är som vanligt vid Ranftska säll-
skapet förträffligt, och utförandet af de skilda
rollerna mycket godt, ja på en hand rent af mä-
sterligt. Fru Håkanssons Paula är en scenisk
prestation af så hög rang, att man får gå myc-
ket långt för att finna något därmed jämförligt.
Det är verkligt stor konst, man här bjudes på.
Hvar enda detalj är väl genomtänkt, tonfall, min-
spel och rörelser uttrycksfulla och belysande för
karaktären. Hela framställningen är med ett
ord mästerlig. Också följde den fulltaliga och
distinguerade publiken densamma med det mest
spända intresse och gaf vid hvarje akts slut sin
belåtenhet tillkänna med de mest entusiastiska
applåder, hvilka efter den sista akten togo form af
verkliga ovationer. Värdigt vid fru H.s sida stod
hr Svennberg med sin alltigenom måttfulla fram-
ställning af den ädle Tanqueray. Fröken Gott-
schalk gaf en särdeles tilltalande bild af den unga
Ellen och skötte sig mycket förtjänstfullt i de
sista akternas upprörda scener. Bland öfriga
medspelande må särskildt nämnas hr Eliason
som styckets räsonnör samt hr Byström som den
rucklande baroneten och fröken Borgström som
dennes fru, en väninna till Paula under hennes
»lättare» tid. Fröken Rustan föreföll väl ung-
domlig som mrs Cortelyon och hr de Wahl hade
i kapten Ardale fått en roll, som ej alls lämpar
sig för hans naturell. — Uppsättningen var syn-
nerligen vårdad med nya dekorationer af Grabow.
Att det nya stycket kommer att varda en kassa-
pjäs för direktör Albert Eanft, kan ej slå fel.
Första kammarmusiksoarén under innevarande
säsong gaf Aulinska kvartetten i tisdags i Veten-
skapsakademiens hörsal. Programmet upptog
stråkkvartett n:r 3, d-moll, af Cherubini, piano-
kvartett, a-dur, af Brahms samt Smetanas stråk-
kvartett i e-moll, kallad »Aus meinem Leben».
Särskildt väckte de båda förstnämnda komposi-
tionerna lifligt intresse. Utförandet var på det
hela taget godt och belönades flerstädes med
bifall af den talrika publiken.
Marguerite,
Skiss för Idun
af
Ada Allen.
(Forts.)
På aftonen gick han in i det till likrum anord-
nade kabinettet för att ännu en gång se sin
faders älskade ansikte. Det var ej mycket för-
ändradt. Däröfver hvilade samma godmodiga
leende som förr, men, o, så kall, så liflös han
var! Heta tårar runno ned för Rikards kinder,
han måste en gång gifva luft åt alla känslor, som
stormat inom hans bröst denna sista vecka, se-
dan allt blifvit så förändradt för honom.
Dörren öppnades sakta och en ung kvinna in-
trädde i rummet. Då hon blef varse Rikard,
ämnade hon draga sig tillbaka, men han gick hen-
ne till mötes. Hon hade vuxit upp från barn
till kvinna, hon var ej vacker, men det låg myc-
ket kvinnligt behag öfver hela hennes väsen, och
de djupblå ögonen blickade tillitsfullt in i hans.
»Välkommen hem, Rikard,» sade hon sakta,
»moster och jag hafva mycket längtat efter dig.»
»Tack, Elsa, för allt det du varit för mamma
denna sorgliga tid.»
»Åh, det var ju ingenting. Så plötsligt allt
förändrades -— den käre morbror, som var så
kry och ungdomlig.» De stodo nu båda vid
kistan.
>Ja, Elsa, och hur skall nu allt blifva? Jag
känner mig så oerfaren att taga itu med allt.»
»Men det är väl att morbror lämnat allt i den
bästa ordning. Underligt att säga, invigde han
mig i en hel del affärsförhållanden under den
sista tiden, innan han blef sjuk. Det var, som
hade han haft en aning om sin död. Men han
ville aldrig oroa moster därmed. Han sade flere
gånger till mig, att ifall något skulle hända ho-
nom, innan du kom hem, så skulle jag hafva re-
da på det.»
»Och förstår du verkligen sådant, Elsa?»
»Åhja! Morbror hade nog besvär att förklara
det, men jag tror, att jag skall kunna göra dig
reda för det hela. Han litade aldrig riktigt på
sina biträden och önskade ofta, att du snart skulle
komma hem.»
»Men hvarför förkortade han ej då min vi-
stelse i Paris?»
»Jag vet ej. Jag föreslog honom det, men han
kunde ej besluta sig därför.»
Begrafningen hade försiggått, och på aftonen
sutto Rikard och hans moder tillsammans, se-
dan släktingar och vänner aflägsnat sig.
»Säg mig nu, Rikard, huru tycker du om
Elsa?»
»Hon är mycket älsklig, så kvinnlig och be-
haglig, och har ett märkvärdigt affärshufvud.»
»Det gläder mig, att du tycker om henne. Du
vet, Rikard, huru gärna jag vill, att hon skall
bli din hustru. Det var ock din faders önskan.»
»Mamma,» sade Rikard, »tala icke härom.
Jag vet, att detta är eder önskan, och Gud vet,
huru gärna jag i allt ville göra eder till viljes.
Lämna mig tid. Lofva mig att icke tala härom
på ett år. Vi få se, huru allt då gestaltar sig.»
»Min aning har väl då gått i fullbordan — du
är fästad vid Marguerite?»
»Mig själf ovetande har hon blifvit mig myc-
ket kär,» svarade Rikard långsamt. »För din
skull, mamma, behärskade jag mig dock vid af-
skedet, och hon vet ej, att jag älskar henne. Jag
skall försöka glömma henne, men det vore ju
orätt af mig att söka vinna Elsa, om jag ej kan
gifva henne min fulla kärlek.»
»Ja, Rikard, det kan du ej. Tack för ditt för-
troende. Vi få nu lämna saken. Jag lofvar dig
att ej tala mer därom.»
Nära två år hade förgått. Elsa och Rikard
hade under denna tid varit mycket tillsammans,
och ett förtroligt, syskoxrlikt förhållande hade ut-
vecklat sig mellan dem, men ju mer Rikard lärde
känna henne, dess vissare blef det för honom,
att hon aldrig skulle kunna fylla den plats, Mar-
guerite intagit i hans hjärta. Tvänne gånger
under denna tid hade han fått underrättelser
från Paris. Först, några månader efter hans
hemkomst, att bankiren fått inställa sina betal-
ningar i följd af den stora kraschen i London,
sedan j(endast några veckor efter de förutnämnda
underrättelserna) kom underrättelsen, att banki-
ren efter en tids sjukdom afiidit. Rikard till-
skref jlå Marguerite några deltagande rader, och
sedan hade han intet hört. Mången natt låg
han vjaken och tänkte på, hur Marguerite hade
det. Och mer än en gång ämnade han resa ut
och söka upp henne för att bjuda henne hem
och s^öd. Men modern höll honom alltid till-
baka. Nu måste han likväl för affärerna göra
en resa till Paris, och han påskyndade resan så
mycket som möjligt. Hans moder hade beslutat
att re^a med. Många af deras anförvanter och
vänner hade infunnit sig vid stationen för att
taga afsked af dem. Bland dem var också Elsa.
Hon såg mycket glad och liflig ut.
»Monter skall få höra en nyhet,» sade hon gladt.
Ȁfvefi jag skall ut och resa. Min bror och jag
hafva i dag fått bref från Norrland med bjud-
ning till major L’s öfver sommaren, och resan
är beslutad.»
»Det gläder mig, Elsa. Kanske är du redan
borta, då vi återkomma?»
»Tiden är ej bestämd, men vi gifva oss nog
af, så snart vi hinna blifva färdiga.»
Tåget ilade snabbt framåt. Rikard och hans
moder voro ensamma i kupén.
»Det är nu tid att upptaga det ämne, mamma
berörde för ett år sedan — Elsas och min före-
ning,» sade Rikard. »Är det ännu mammas tanke,
att denna bör realiseras?»
Fru Drake teg en stund.
»Vi få nog lämna saken att ledas af bättre
händer än våra, Rikard. Och det förefaller mig,
som vore Elsa ej häller djupare fästad vid dig?»
»Gud vare tack, jag är viss att hon ej är det.
I går talade vi allvarligt med hvarandra, jag sade
henne helt uppriktigt, att jag var fästad vid Mar-
guerite —■ •—»
»Rikard, hur kunde du?»
»Var ej detta rätt? Jag har försökt att glömma
Marguerite, men hon har i stället blifvit mig
allt kärare. Elsa och jag hafva varit som ett
par goda kamrater, vi hålla af hvarandra, men
ej med den djupa kärlek som är så viktig, om
man skall genomiefva ett helt lif med hvarandra.
Ej är det väl mammas mening att fasthålla den
gamla planen? Den måste offras. Hvarken Elsa
eller jag skulle blifva lyckliga.»
»Hvad svarade Elsa?»
»Hon svarade, att hon från min hemkomst
känt, att hon och jag ej skulle passa för hvar-
andra. Åh, mamma, jag är outsägligt lycklig att
vara fri och att nu vara på väg till Margue-
rite — ■—»
»Du skall tycka om henne, mamma,» fortsatte
han efter en stund, under hvilken fru D. suttit
tyst och fundersam, »hon är den älskligaste va-
relse du någonsin skådat.»
»Må Gud göra vår väg lyckosam!» sade fru
D. sakta, »och må Elsa blifva lycklig, äfven hon,
ty hon förtjänar det i sanning.»
Hur lycklig Rikard kände sig, då han ånyo
befann sig i Paris, och hur han längtade att
blifva ledig för att söka upp Marguerite. Först
måste han dock ordna för sin mor. Men på af-
tonen efter deras ankomst ilade han den väl-
kända boulevarden framåt, och snart stod han
vid det hus, där han tillbragt så många oförgät-
liga stunder. Ett nytt namn stod nu i stora
bokstäfver, där bankirens namn förut stått, detta
var han beredd på, men han kände det ändock
svårt. Han ilade med snabba steg uppför trap-
porna och ringde. Allt såg sig så olikt ut. En
bäfvan att Marguerite ej längre fanns i detta
hem bemäktigade sig honom. En betjänt öpp-
nade.
»Bor mademoiselle de Chevret här?»
»Nej !»
»Dottern till bankiren, som för ett par år se-
dan ägde detta hus?»
»Jag vet intet om henne. Huset blef såldt ef-
ter hans död, det har jag hört, men intet vi-
dare.»
»Hvem skall jag vända mig till för att få hen-
nes adress?»
»Var god stig in, så skall jag höra efter.»
f-t
o–-
ï> -tî
45 Pi
O
f-i
o ör,
TS OS
a
:C5 Q,
ra
£-* £_»
1°
fc10
. m
» M
mr-t
c3 ^
fcÛ c3
M »
B
Q
O
ti
W
Iß
ft
m
«
w
o
<
m
K*
os
m •
i*■
o fcJD
w
co
03 £
■» 5
£= O 03
03 "O
03
w3 CO -
CO
— Cö
-W 3
;<=> CO >
tj- 03 0-
= «0 £
,= ® CÖ
Iß
S3
<î
ü
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:26 pr butelj. Finnes endast hos
K. Å. Nydahl & C10
Stockholm, 2 Stnreplan.
Biks- och Allra, telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
