Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 25 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Modeste.
Öfvei’s. från franskan för Idun.
Präktiga Modeste!
Jag ser henne ännu gå af och an i hoden, lif-
lig och rörlig oaktadt sina femtio år. Hon lägger
i ordning allt, som var framdraget på disken och
har alltid ögat på dörren för att se, om det kom-
mer någon kund, och i så fall söker hon gissa
sig till, hvad han vill hafva: brefpapper med
initialer eller vapen, en portfölj, sigill, portmonnä,
någon liten konstsak, en papperspress? — Hon
var nämligen första biträde i en pappershandel
vid Palais Royale.
Modeste var ett vackert exempel på trohet i
lifvet, Hon kom till Maison Florendie på den
tid de ännu voro vid passage des Princes. Det
var nu många år sedan. Dit kom hon direkt
från klostret, där hon lärt sig litet engelska,
hvarför det också stod på bodfönstret: English
spoken. Fader- och moderlös som hon var, fäste
hon sig vid sitt husbondfolk, men om möjligt
ändå mera vid boden.
Pion ville gärna vara den första på platsen om
morgnarne; det var hon själf, som öppnade luc-
korna, och som med damvippan öfverfor de ut-
ställda sakerna. Snart började handeln; den ena
dagen var den andra lik i enformighet, men hon
fann sig väl, hon fordrade så litet. Hela hennes
ärelystnad bestod uti att alltid vara lika fin och
lika" oklanderlig, som hennes pappersark voro
rena och väl hållna. Hon tyckte om det, som
var enkelt och regelrätt; det bästa hon kunde
säga om en man, var att han var en gentleman.
Det föll henne aldrig in, att man kunde säga
mera om honom; för henne voro männen hvar-
ken fula eller vackra — de voro gentlemen eller ej.
På giftermål tänkte hon aldrig, icke ens då
hennes husbondfolks dotter gifte sig, och hon
blef vittne till deras kärlek och lycka, Dessutom
var hon vid den tidpunkten alltför upptagen af
en af de största händelserna i sitt lif : bodens
flyttning till Palais Royal. Samtidigt kom ett
litet barn till i det nya hushållet; hon gaf det
en plats i sitt hjärta, liksom hon skulle gjort
med en ny artikel i boden — men någon annan
känsla uppväckte det ej.
Hon började blifva en gammal flicka; litet kan-
tig och stel, och i sin enkla, svarta klädning med
den släta, hvita kragen såg hon karg och sträng
ut. Nöjen funnos ej till för henne. Hennes enda
förströelse var att om sommaraftnarne promenera
i den lilla trädgården i Palais Royal, men hon
aflägsnade sig aldrig långt från boden af rädsla,
att kunderna skulle blifva illa betjänade.
Så fort boden var stängd, gick hon upp till
sig, och innan hon somnade, gick hon i minnet
igenom alla dagens beställningar för att, om hon
glömt någon, göra en knut för den på näsduken.
Så gingo åren utan händelser. Hennes likgil-
tighet för männen hade öfvergått till en viss
motvilja, som de sista dagarna af året, då alla
kommo på en gång för att beställa visitkort till
nyåret, gaf sig utlopp i en nästan komisk för-
trytelse: naturligtvis skjuta alla med flit upp
sina beställningar till sista stunden, för att vi
skola få riktigt svårt att hinna med dem.
Om somrarne försökte hennes husbondfolk för-
gäfves förmå henne att tillbringa en tid ute
på landet hos dem. Hon trifdes icke på landet;
de många älskande paren skämde bort nöjet för
henne. Då föredrog hon att om söndagarne gå
i mässan i Saint-Roch och att på eftermiddagen
promenera i Palais Royale-trädgården. Någon
gång utsträcktes promenaden till Champs-Elysées,
men sällan så långt som ända upp till l’Arc-de-
Triomphe.
Huto bestört blef hon också ej därför, då hon
en vacker dag vaknade i ett litet rum i anstalten
Saint-Périne. Hon mindes ej mycket af, hvad
som tilldragit sig under det sista året. Hon hade
ett förvirradt begrepp om, att hon varit mycket
sjuk, att hennes husbondfolk varit mycket snälla
mot henne, att hon länge varit konvalescent, och
att, då hon slutligen fick komma ned i boden
igen, hon omöjligt kunde hålla sig uppe och be
tjäna kunderna som förr.
Då måste hon besluta sig för att draga sig
tillbaka. Hon hade alltid önskat att få sluta sina
dagar på Sainte Périne, och i hopp om att kunna
arbeta, tills hon samlat tillräckligt för att komma
in där, sparade hon år ut och år in. Men då
hon insjuknat, hade hon ej hunnit samla mer
än två tredjedelar af det nödvändiga kapitalet.
Huru hade hon då kommit dit?
IDUN
Detta var hennes husbondfolks hemlighet.
Modeste såg sig omkring i denna enkla, men
hemtrefliga bostad, dit intet buller inträngde.
Hon steg upp och gick fram till fönstret, som
vette åt parken. Det var med djup rörelse hon
betraktade dessa träd och som hon lyssnade till
fågelsången. Liksom i en dröm återsåg hon
klostret och sin ungdom.
En jungfru inträdde och frågade, om hon ville
komma ner till frukosten. — Det var alldeles som
i klostret: gemensam frukost, gemensam bön.
Hon trodde sig vara barn igen, och ungdomliga,
lyckliga tankar gåfvo åt hennes drag ett uttryck
af lugn och frid.
Hon intog sin frukost i tysthet; blyg och ny-
komling vågade hon icke tilltala någon.
Sedan gick hon ner i parken. Nya känslor
strömmade in på henne, hon kände sig rörd,
berusad af den natur, som afgaf henne. Bara
att gå på gräsmattorna var en njutning för henne,
och hon kände en oemotståndlig lust att lägga
sig ned vid foten af ett träd och betrakta himla-
hvalfvet.
Hon försökte ej att fatta sin rörelse, utan hän-
gaf sig utan motstånd åt den känsla af lycka,
som genomträngde henne. »Min Gud — min
Gud,» mumlade hon endast,
Plötsligt erfor hon en häftig sinnesrörelse.
Vid krökningen af allén kom henne till mötes
en gubbe, stödd på sin käpp. Han var lång och
reslig och klädd med den omsorg, som ofta utmär-
ker äldre män.
Aldrig hade någon man gjort ett sådant intryck
på henne. På några stegs afstånd hälsade han
på henne med en åtbörd, full af värdighet. Då
han gått förbi, stod hon några ögonblick orörlig.
Sedan återtog hon sin promenad efter att hafva
vändt sig om för att ännu en gång se på honom;
därvid rodnade hon, ty äfven han hade sett
sig om.
Då hon kom tillbaka upp på sitt rum, klädde
hon sig med ett koketteri, som hon aldrig förr
nedlagt på sin toalett. Hon försökte förgäfves
göra klart för sig sitt intryck. En gentleman
föreföll henne icke vara ett nog starkt uttryck
för, hvad denne man måste vara; hon sökte efter
något bättre, något mera.
Under hela dagens lopp återsåg hon honom
ej, hvilket kom henne att känna sig besviken,
men hon tänkte, att i morgon skulle hon med
säkerhet möta honom i parken.
Följande dag tog hon också på sig sin bästa
klädning, och föryngrad genom de nya tankar,
som arbetade inom henne, riktade hon sina steg
mot parken. Hon gaf mindre än i går akt på
träd och blommor; hennes blickar sökte omed-
vetet gubbens gestalt.
Hon mötte honom snart. Han smålog, då han
fick se henne, och hon besvarade hans leende.
Han böjde sig då långsamt ned och plockade en
hvitsippa vid vägkanten. Ännu långsammare
reste han sig upp, men Modeste beundrade ändå
den ledighet, med livilken han förde sig.
»Vill ni tillåta mig att erbjuda er denna
blomma?» frågade han.
Hon tog emot den och tackade, och som gub-
ben ej strax aflägsnade sig, sprâkade de en stund.
•Han talade med stor tillbakadragenhet, och Mo-
deste samtyckte att promenera med honom. Han
sade henne sitt namn; han hette Edmond Genty
och var änkling; alla hans barn voro döda, och
ensam med sina minnen inväntade han nu lugnt
slutet.
Modeste berättade också honom sin historia,
till hvilken han uppmärksamt lyssnade, och då
hon sade, att aldrig någon älskat henne, fick hans
ansikte ett uttryck af deltagande.
Det hade aldrig förr fallit henne in att beklaga
sig, och nu föreföll det henne helt naturligt att
anförtro sig åt denne man, som hon för två da-
gar sedan icke kände.
Denna morgonstund var så ljuf, att hon lof-
vade sig själf att komma igen följande dag, men
då morgondagen kom, vågade hon ej.
Två dagar därefter kände hon emellertid ett
sådant behof efter sin nye väns deltagande, att
hon ej längre tvekade. Hon begaf sig ner i par-
ken med samma rörelse, som en ung flicka går
till sitt första möte. Herr Edmond Genty vän-
tade henne litet orolig. Han hade förgäfves sökt
henne hela föregående dagen och förebrådde
henne hennes uteblifvande.
En känsla, som hon aldrig förr erfarit, genom-
trängde mer och mer Modestes hjärta; och hen-
nes vän var också lycklig att på sin stig finna
denna tillgifvenhet, som fyllde ensligheten i hans
lif.
De återsågo hvarandra dag efter dag och tänkte
ej ens på det uppseende deras möten väckte
1895
inom den lilla världen i Sainte Périne. Det var
med verklig blyghet Modeste en dag mottog herr
Gentys förtroende, att han älskade henne. Dock
gjorde äfven hon honom samma bekännelse, —
hon, som förr ansett all kärlek vara en dårskap.
Sex månader därefter stod deras bröllop. Mo-
deste gifte sig, hon som alla andra. I kärlek
förenades dessa båda gamla, som älskade och
ännu älska hvarandra.
–––- *–––-
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VI.
Något om gymnastik och i synnerhet
sjukgymnastik.
Af d:r Astley Levin.
Med gymnastik förstås efter förnuftig plan
ordnade kroppsrörelser.
Hvarje kroppsrörelse är därför icke gymna-
stik, utan kroppsrörelsen skall vara ordnad, d.
v. s. anordnad efter fysiologiska grunder för
ett visst fysiologiskt ändamål, och dess ända-
mål är att bibehålla en frisk kropp frisk, el-
ler att söka göra en sjuk kropp åter frisk. I
enlighet med dessa ändamål indelas gymnasti-
ken i pedagogisk och medicinsk eller sjuk-
gymnastik. Dessa båda afdelningar af gymna-
stiken äro egentligen likartade, de hvila på
samma grund, kroppens förmåga att »hjälpa
sig själf,» arbeta med samma medel, rörelser,
och syfta till samma mål, hälsa. Skillnaden
är blott olika tillämpning af medlen.
Den pedagogiska gymnastiken sträfvar att
genom olika kroppsrörelser, i regeln utförda
af den gymnastiserande själf, inverka dels på
rörelseapparaten, muskler, ligament, leder och
ben, samt dels och hufvudsakligen genom dessa
på de inre, viktigare organen, respirations- och
cirkulationsorganen. Den sträfvar att utbilda
alla kroppens delar så, att det blifver ett har-
moniskt helt, så, att icke vissa organ, vissa
muskler må utbildas mera än eller med till-
bakasättande af andra, men väl till förståen-
des så, att viktigare organ böra tillgodoses mera
än mindre viktiga. (Det är icke gymnastik
att såsom en forngrekisk atlet uppöfva handens
småmuskler, så att en vanlig karl icke förmådde
skilja lillfingret från de andra fingrarne.) Vidare
bör gymnastiken motarbeta skadliga inflytanden,
så att t. ex. inflytande af stillasittande, fram-
åtböjd ställning bekämpas genom ryggrätande
rörelser. Den pedagogiska gymnastiken är en
utvecklande gymnastik och som sådan använd-
bar och nyttig för alla åldrar, behöflig — nä-
stan oumbärlig — för den lefnadsperiod. då
kroppen är stadd i sin största utveckling —
barn- och ungdomsåldern, hvarför den- ock
kallats skolgymnastik; för den vuxne mannen
är den lika användbar för att bibehålla krop-
pen »vid sunda vätskor» och »full vigör», och
kan så begagnas in i ålderns sena höst. Den
äger en sådan rikedom på former, att den väl
kan apteras för olika förhållanden, såsom i
goss-skolor, i flickskolor, för rekryter, som
friskgymnastik för äldre, män som kvinnor.
All idrott hvilar på den pedagogiska gym-
nastikens grund, och ehuru flere arter af idrott
äro äldre än någon gymnastik, bör den syfta
till samma mål och därför följa samma lagar;
gör en kroppsöfning det icke, då är den ej
en idrott, utan må nämnas med annat namn,
likgiltigt hvad. Den sanna idrotten kan där-
för delvis och under vissa förhållanden ersätta
den pedagogiska gymnastiken, och detta mera
i samma mån som den egentliga utvecklings-
perioden är förbi; för den vuxne mannen lig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
