Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 1 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 1895
— vi förutsätta, att sagorna i alla fall väl-
jas efter dessas moraliska cert — skola
aldrig egga barnafantasien i osunda rikt-
ningar. När barnet hunnit den reflexionens
ålder, då sagans innehåll verkligen är njut-
bart för detsamma, vet det också, att det
blott är en saga, att jättarna och tomtarna
icke finnas annat än i dikten.
Den gamla äkta sagan, där den goda
fén slutligen ställer allt till rätta, där dyg-
den får sin lön och ondskan sitt straff, och
där prinsen för in prinsessan i sitt skim-
rande palats, den är ingen mörkrets bunds-
förvant — den är tvärtom en ljusets ba-
nérförare, kring hvilken barnafantasien utan
att taga skada kan fylka sig!
Erny.
–––- *––––
På min dotterdotters
ålderdom.
i.
»
et är i en salong på 1970:talet. Stora
bord och små bord trängas med hvar-
andra och med stolar af mångfaldiga for-
mer och färger bland puffar och pallar,
skärmar och blomkrukor, skåp, statyer, sof-
for och sådana möbler, hvilkas ändamål är
outgrundligt, och alla stå icke bredvid hvar-
andra, utan några ha fått plats ofvanpå
sina grannar.
Det hela är en blandning af olika stilar,
något fritt och otvunget i smak och ma-
teriel, men i betänklig grad hinderligt för
den fria rörelsen inom hus, ty det är nä-
stan omöjligt att bana sig väg i denna
sammangyttring af olika bohagsting.
I bortåt hundra år har modet gått i den
riktningen. Med öfverlägsen medömkan ta-
lar man om den tid, då i hvarje salong
eller förmak, som motsvarande rum förr
ofta kallades, icke funnos flere än fem eller
sex soffor, och man nöjde sig med att
ställa dem på sned framför fönstren, enär
man icke ännu hade hittat på att gifva
dem plats framför dörrarna, och då de få
borden stodo helt enfaldigt på golfmattan.
»Med möbleringen hade man inte hunnit
långt i förra århundradet,» sade en gam-
mal fru, som satt inklämd mellan ett par
med en massa småsaker öfverlastade bord,
och hvars silfverlockiga hufvud hotades af
ett öfverhängande skåp. »Smaken har i
det här århundradet gått ofantligt framåt.»
»Och ändå äro ju mormor och mamma
och jag klädda alldeles som i början af
1900:talet efter hvad jag sett i en mycket
gammal årgång af Iduns Modetidning. »
Det var en ung flicka, som yttrade detta,
där hon satt på andra sidan om det öfver-
hängande skåpet, utan att kunna se gamla
frun, hvilken ej heller kunde få sikte på
dotterdottern.
»Kära Gulla,» sade den gamla, »det är
skillnad på möbler och kläder. I möblerna
och deras anordning ha vi gått framåt
oupphörligt. För hundrafemtio år se’n hade
man mycket få möbler, och de stodo längs
väggarna. Det var ju löjligt, men höll i
sig länge nog, har dock aldrig kommit igen.
Annat är det med kläderna. Där går mo-
det i ständigt kretslopp. När jag var liten
flicka, voro klädningskjolarna mycket snäfva.
Så blefvo de klockformiga och kallades ju-
pes cloches, ty då skulle allt vara på fran-
ska förstås. De kallades också trattkjolar,
och det var icke första gången, hvarken
med de snäfva eller de klockformiga. Min
mor hade förr varit med om bägge, sade
hon. Så måste de ta till krinolinen igen.
Ah, jag kommer så väl ihåg, hvad mamma
och alla förnuftiga fruntimmer stretade emot,
men det hjälpte inte. Det var så där 1900
och 1901. De gamla hade varit med om
krinolin förut, långt tillbaka, då kejsarinnan
Eugénie var den, som bestämde moderna.
Nu hjälpte inte något motstånd. För gamla
franska kejsarinnan var det en triumf att
se sitt ungdoms stordåd åter komma till
heders. Hon lefde ännu och var inte åttio
år, då krinolinen åter kom till makten.»
»Nå, när slapp ni från otäcken?»
»Det gick icke så lätt, må du tro, och
likväl tyckte inte en enda människa om
den. Styfva nationalekonomer uppträdde
mot den. Alla läkare utdömde den. Frun-
timmerna själfva voro grufligt missnöjda.
Och likväl härskade krinolinen med järn-
spira. Ser du, Gulla, när modet fordrar
något, viåste dess fordran uppfyllas, skulle
man också sätta lifvet till. Så var det för
hundra år se’n, så är det ännu i denna
dag. Oaktadt alla angrepp från en riktigt
kompakt opinion, som det hette då för ti-
den, höllo krinolinerna i sig den gången
tio eller tolf år.»
»Men då var det väl också riktigt slut
med den dumheten?»
»Tro icke det, Gulla lilla. Den kom igen,
först på 1930:talet och så tjugu år däref-
ter. Krinolinen kommer alltid igen, förar-
gar folk och skrattas ut, men dör aldrig.
För öfrigt skall jag säga dig, min flicka,
att man inte bör skratta åt det gammal-
modiga, ty hvad som var gammalt i går,
kan vara nytt i morgon, och då måste man
böja sig för det. Sådant har man nu sett,
hvad klädedräkten angår, i hela det här
århundradet. »
»Ja, litet ombyte skadar väl icke,» för-
klarade den unga flickan och lyckades, om
ock med mycken ansträngning, krångla sig
fram mellan de sammanhopade möblerna,
såg gumman vänligt i ansiktet och log både
skälmskt och vackert. »Inte tycks det ha
skadat mormor åtminstone.»
Gumman smålog också helt förnöjd, och
så kom en tredje person och trängde sig
fram i rummet, hälsande dem leende. Det
var ett medelålders fruntimmer, den gam-
las dotter och den ungas moder.
»Är du hemma, kära Alva?» sade gum-
man och nickade vänligt åt dottern. »Var
det inte något att göra i dag i rådsturät-
ten?»
»Åh jo, tillräckligt,» svarade fru Alva,
och hennes vackra ansikte fick ett nästan
svårmodigt uttryck. »Det mänskliga elän-
det räcker nog till. Inte är det mycket
bättre i det afseendet än förr i världen.»
Hon tystnade och stirrade tankfullt fram-
föl- sig.
»Sämre är det lyckligtvis inte heller,»
återtog hon, och ansiktet klarnade upp
igen. »Men mycket elände får en domare
komma i erfarenhet af. Jag har nu varit
stadsnotarie i öfver tio år, och det är en
ansenlig skara missdådare, som under den
tiden stått inför sjunde afdelningens skrank.
Nu är jag van vid uselheten i många skep-
nader och har lärt mig att inte låta föra
mig bakom ljuset af all list och förställ-
ning, men inte tror jag för det, att det
skadar att låta brottslingen märka, det han
är människa, han med, och möjligtvis kan
en gång återvinna den plats i samhället
han nu förverkat, och i det fallet ha väl
vi kvinnliga jurister uträttat ett och annat,
mera vågar jag tro, än då domarekåren
bestod af endast manfolk.»
»FIm, Alva lilla, så’nt där kallades förr
sjuklig filantropi,» anmärkte gamla frun,
»men efter hvad jag hört, har du ändå
som jurist aldrig låtit känslan få makt med
lagparagraferna. Det måste jag i alla fall
säga, att nog hade jag tyckt mer om, att
du ägnat dig åt en annan juridisk verksam-
het och öppnat ett konsultationskontor, som
så många andra af våra bekanta fruntim-
mer. Ser du, så’nt passar bättre för vårt
kön än att vara ledamot af rådhusrätten.»
»Passar!» afbröt fru Alva. »Kära mam-
ma, hvad är det för föråldrade åsikter?
Allt må väl passa, som man har håg för
och som man med hela sin verksamhets-
lust ägnar sig åt samt man verkligen Jean
utföra. Att jag inte saknar förmåga att
sköta en stadsnotarietjänst, har jag ju vi-
sat, och nu blir jag snart rådman. Det är
minsann inte för tidigt. Mina husmoder-
liga plikter har jag väl inte heller försum-
mat. I din barndom trodde man nog ännu,
efter hvad du sagt mig, att ett fruntimmer
aldrig kunde hinna med annat än sköta
hushållet, men du har själf lärt mig, kära
mor, att taga vara på tiden. Och så be-
höfver en husmoder inte göra allt själf
inomhus, blott hon förstår att ordna och
öfvervaka allt, i synnerhet se’n vi fått de
nya hushållsexamina för våra köksbiträden.»
»Ingen kan klaga öfver dig, kära Alva,»
försäkrade gumman, »och din man har j.u
alltid berömt dig för för din stora arbet-
samhet och ditt ordningssinne. Aldrig har
han fått vänta på middagen, när han kloc-
kan sju kommer hem från kontoret.»
»Nå, hvad det beträffar,» förklarade fru
Alva och smekte leende sin dotters kind,
»så är det numera till stor del Gullas för-
tjänst, för det händer nog, att när jag kom-
mit hem från rådstun, har jag allt för
länge fördjupat mig i mina protokoll.»
»Det händer någon enda gång nu för ti-
den, mamma lilla,» sade Gulla och lade
sin arm om moderns hals, »men så länge
vi barn voro små, försummade du hvarken
dina protokoll eller vår uppfostran.»
»Ja, hvem skulle i gamla dagar ha trott
sådant?» anmärkte mormor. »Men då för-
stod man sig inte heller på att indela ti-
den. Min far brukade alltid säga, att det
vore rakt omöjligt att hinna med något
mer än att nödtorftigt sköta sin tjänst.
Men aldrig gjorde han något, förrän han
frampå förmiddagen gick upp i ämbetsver-
ket, och vanligtvis skötte han bara sina
nöjen på eftermiddagarne. Han var dock
en mycket ordentlig karl, god familjefar
och aktad och omtyckt af alla människor,
men att äfven morgnar och eftermiddagar
duga till arbetstid, det hade han aldrig
lärt sig. I allmänhet förstod man sig inte
på det i förra århundradet. Det är nog
det här århundradets stora uppfinning, och
den går nog utanpå alla andra.»
»Det är sant, men jag vill visst inte
neka, att det finnes tjänster, som äro myc-
ket ansträngande, och som en gift kvinna
inte bör åtaga sig, i fall hon skall ägna
sin omvårdnad äfven åt hemmet. Låt den,
som icke har några hushållsbestyr, vare sig
man eller kvinna, sköta så’na tjänster.»
Claes Lundin.
–––- ––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
