Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 1 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 349
Bara en liten historia.
Från engelskan för Idun.
JöLUt var precis så, som det alltid är i dessa
Jfjv förtjusande noveller, hvilka jag med största
’ förkärlek läser, — jag kom i sista ögonblic-
ket till stationen, tåget satte sig redan i rörelse,
stadsbudet skjutsade in mig i kupén, slungade min
handkappsäck efter mig, slog igen dörren och så
bar det i väg!
Och den unga damen?
Hon satt midt emot mig i hörnet och drog
sina fotter med en viss ängslan under soffan,
för att icke komma i kollision med min kapp-
säck. Hon var bildskönt vacker. »Hon far till
Blairs; jag kan hålla vad om det» — sade jag
för mig själf. Ty så måste det vara, så är det
ju alltid; jag reste nämligen också till Blairs.
Olyckligtvis tycktes hon icke visa någon
lust för konversation; hon satt helt likgiltig i
sitt hörn. Det var sommar och ingen resfilt till
hands, som möjligen kunnat inleda bekantskapen.
Den hulda varelsen hade snart nog en tidning
i handen och var helt och hållet fördjupad i
den. Nå, något skulle hon väl dock snart låta
se sig.
Och verkligen! Damen lät tidningen sjunka
och blickade bestört på sin vänstra handske.
Förstulet tittade jag öfver min sporttidning bort
mot henne. Hennes blickar uttryckte förvåning
och oi’o. Då märkte jag orsaken: en knapp i
hennes vänstra handske hade gått upp. Nåja,
jag är icke framfusig; jag inväntade lugnt min
tid. Yår förutsedda novell hade knappt ännu
kommit till inledningssidan.
Hon försökte knäppa ihop handsken, men som
denna tydligen icke var tillräckligt rymlig, miss-
lyckades försöket. Ofrivilligt rynkades hennes
panna. Jag tycker om täcka, graciösa fruntim-
mer, och ett, hvars sinneslugn kan blifva stördt
af en envis handsk-knapp, är för mig just den
rätta. I nästa ögonblick skulle hon vända sig
till mig för att be mig knäppa handsken!
Nej, det gjorde hon icke! Ett leende, som ett
uttryck af en plötslig upptäckt, drog öfver hen-
nes ansikte. Nu var hon ense med sig själf:
med den behandskade högra handen kunde
hon ju icke knäppa handsken, nej, naturligtvis!
Hon log åter — säkert öfver sin egen tanklös-
het — knäppte upp den högra handsken och
drog den af samt vände därpå själfförnöjd sin
uppmärksamhet till den vänstra handsken.
Jag skulle velat kyssa den förtjusande hand-
leden! Men jag betvingade mig; dock började
oafsiktligt mitt intresse för sporten att betydligt
falla; jag lät tidningen sjunka och betraktade
oafvändt min vis-à-vis. tiennes hand var den
mest förtjusande, efter hvad jag nu såg: liten,
fyllig, snöhvit med rosenfärgade naglar. Jag
svärmar för en vacker hand!
Med snabbhet och vana knäppte hon sin vän-
stra handske, hvarvid hon fortfarande alltjämt
smålog; ja hon höjde till och med handen och
betraktade sitt verk med stor tillfredsställelse.
Jag mumlade för mig själf: »Om jag blott visste
hvad som nu skall komma!» Jag gaf intet ljud
ifrån mig; icke för allt i världen skulle jag velat
störa henne !
Hennes hvita tänder glänste mellan de half-
öppnade läpparne, då hon åter drog på sig den
högra handsken, tion behandlade den med finess,
sköt och drog hvarje finger med största noggrann-
het in i sitt »fodral», därpå gaf hon den öfversta
delen af handsken en sista lätt ryckning och nu
— gällde det att knäppa! Hon försökte den
första knappen; ett förargadt uttryck gled plöts-
ligt öfver hennes anletsdrag. Hon skakade på
hufvudet och betraktade därpå först den högra,
därpå den vänstra handsken med stort allvar.
Åter skakade hon på hufvudet: hennes högra
hand rörde sig mot den vänstra: ämnade hon
åter knäppa upp den vänstra handsken ? Sanno-
likt: hon knäppte upp två knappar!
Men då stod det hopplösa i hennes belägen-
het klart för hennes medvetande, och i ett ögon-
blick skrattade hon med hela ansiktet, medan
jag själf utbrast i ett högljudt skratt. Hon blic-
kade upp — först sårad, men därpå var hon med
på skrattet och skrattade hon också, skrattade
ett förtjusande, otvunget barnskratt.
»Jag kunde hafva sagt er, att det icke går på
det där sättet,» började jag, »men jag hoppades
verkligen, att ni skulle knäppa upp dem alla ännu
en gång!»
»Men hvad skall jag nu göra?» frågade hon.
»Hvartill är då jag här?» frågade jag till-
baka.
J uvelerare
K. ANDERSON
1 Jakobs-torg X
»Ja, om ni vill vara så god!»
Jag reste mig upp och satte mig bredvid
henne.
»Det gifs,» sade jag, i det jag tacksamt betrak-
tade den öfversta vänstra handskknappen, »ingen
så bra karl, att han ej kan finna en kvinna, som
dock är alldeles för god åt honom —–––––»
Frågande såg hon upp på mig.
»Och ingen hand— vore den än så liten —
som ej kan finna en handske, som till och med
den är för liten för handen.»
»Det är icke sant!» utropade hon. »Ser ni, jag
kan ju röra alla fingrarne!»
’ »Det bestrider jag!» sade jag.
»Jaså, men se då här!»
»Ja, jag ser. Men den där rörelsen kan jag
icke approbera; känna den skulle jag måhända
kunna !»
»Skulle ni nu vilja knäppa också den andra?»
frågade hon.
»Ja, mer än gärna,» svarade jag och började
knäppa den andra handsken.
»Det var löjligt,» anmärkte hon, »att jag icke
märkte, att så ofta jag knäppte upp den ena
handsken för att knäppa till den andra–––––
jag dock — — —»
»Det var just detta hos er, som så mycket be-
hagade mig,» inföll jag.
»Jag vet alls icke, hvar mina tankar voro!»
»Hos mig måhända!» svarade jag djärft. »Men
det skulle hafva varit så, äfven om ni varit en
fullkomlig personlighet, som ni säkerligen är i
alla andra afseenden.»
»Har ni känt mig länge nog för att veta
detta?»
»Ja, mitt omdöme är fullkomligt klart,» sva-
rade jag.
En paus uppstod.
»Behöfver ni alltid fem minuter för att knäppa
en handske?»
»Jag är nästan färdig nu,» svarade jag, i det
jag lät den andra knappen åter gå upp, »men
den här är så motspänstig. Om jag hade en
hårnål, vore jag den lyckligaste–––––-d. v. s.
jag menar att då skulle det lyckas mig bra att
knäppa till knappen — — —»
»Men då är jag rädd för att mitt hår faller
ned — — —»
»Det förskräcker mig alls inte!»
Hon räckte mig en hårnål, jag tillknäppte hand-
sken och stoppade nålen i fickan.
»Min hårnål, om jag får be!»
Hon räckte ut handen efter den.
»Skall jag då inte få någon belöning!» utropade
jag något stött.
»Jo, ert goda samvete,» svarade hon.
»Det är icke nog.»
»O, ni måste återgifva mig nålen!»
»Nå väl, då,» svarade jag, »men icke förrän
vi kommit dit fram.»
»Hvart fram?»
»Till Blairs, naturligtvis. Hvad de skola draga
på munnen, då de få veta, att vi redan långt dess-
förinnan lärt känna hvarandra.»
»Ja, men jag reser inte dit — hvad heter det
nu? — till Blairs.»
Det var en missräkning, men i nästa ögonblick
var jag åter mig själf.
»Mycket riktigt,» anmärkte jag. »Men ni finns
där i närheten och vi skola ofta mötas. Jag
tänkte stanna där en månad, men nu är jag alls
icke säker om, att det ej kanske blir två.»
»Jag hoppas ni kommer att få det angenämt
och roligt,» svarade hon lugnt, »och finna många
handskar, som ni kan knäppa, men —- —–––
ack, tåget stannar ju redan!»
»Allt är som det skall vara,» lugnade jag hen-
ne. »Vi hafva ännu godt tio mil framför oss.»
»Nej, jag är rädd för att, om jag ej skyndar
mig, rusar jag förbi stationen — — —»
Hon vek ihop tidningen och grep efter sitt res-
gods.
»Men ni tänker väl ändå ej att stiga utaf här!»
utropade jag bestört. »Ni far ju ändå icke till
samma station som jag?»
»Det gör mig ofantligt ondt, men redan nästa
station är mitt mål.»
Jag öfverlade en sekund. Saken hade icke
aflupit som jag hoppats, men ändå–––––-med
Blairs brukade jag just ej göra några omständig-
heter. Jag reste mig från min plats och tog
min kappsäck från sätet, dit jag flyttat den.
»Ett telegram skall hos Blairs bringa allt i
ordning,» sade jag. »Jag skall emellertid ej lämna
er alldeles öfvergifven och allena på denna elän-
diga station.»
»Men här är jag ju hemma!» utropade hon
förvånad och såg på samma gång skälmsk ut.
»Ja, annars kunde jag inte föreställa mig, hur
Armband, Kedjor,
Kedjearmband, Nålar,
Bref besvaras omgående.
Ringar,
Broscher,
man kan stiga utaf i en sådan håla,» svarade
jag förargad.
»Jag skulle dock ej blifva ensam,» fortsatte
hon, »skulle jag emellertid för tillfället icke––– »
»Ah, skulle ni icke — —• —»
»Men, hvad säger jag! Jag är säkert vän-
tad —–––-!»
»Skulle det inte kunna vara en villfarelse?»
inföll jag.
»Af mina släktingar,» fortsatte hon leende.
Jag stod förbluffad, utan att kunna frambringa
ett ord.
Tåget stannade. Hon lutade sig ut genom
fönstret.
»Men det är icke att behandla folk artigt,» an-
märkte jag.
»Åb, se där är Georg!» utropade hon, utan att
taga någon notis om min anmärkning. »Ni har
för öfrigt ännu ej gifvit mig tillbaka min hår-
nål.»
»Aldrig, nej aldrig!» svarade jag med tragisk
säkerhet.
»Ni är ganska — — —»
Då stod Georg redan vid fönstret.
Jag vill icke beskrifva honom, ty jag skulle
komma att bedöma honom orättvist.
Georg öppnade dörren, och den unga damen
var redan borta.
»För tusan!» sade jag för mig själf, då tåget
rullade vidare, Ȍtminstone en liten kort ro-
man!»
Men ingen tråkig — — — visst icke!
–––- ¥–––-
Iduns julnummer
med den högeligen intressanta och rikt
illustrerade artikeln > Hemmet Îko-
nungaborgen» kommer att i bok-
handeln kosta 1 krona, men erhålles hos
Red. för 60 öre* af de Iduns prenume-
ranter, som vilja samla abonnenter å det-
samma och insända kontant likvid.
––––-*-=–––
Det skönas betydelse.
En serie uppsatser för Idun, bearbetade efter
utländsk källa af H. F.
II.
Det sköna i naturen.
Vi män och kvinnor af det nittonde århund-
radet lefva för det mesta i en feberaktigt upp-
hettad atmosfär och detta af orsaker, som vi
ej själfva kunna rå för. Allting rör sig snabbt
nu för tiden och lifvet hotgr att blifva allt
mera kompliceradt och uttömmande. Det är i
synnerhet ungdomen, som lider af dessa infly-
tanden. Lugn, uthållighet, tålamod och herra-
välde öfver själen befordras icke i en sådan
atmosfär, och dessa nyktra egenskaper behöfvas
lika mycket i ungdomen för att motväga dess
ifver och otålighet som vid någon annan tid-
punkt af vårt lif. 1 ungdomen är det som
»våra hjärtan äro heta och oroliga», om också
icke »våra lif äro fulla af bekymmer», och
att då lugna och svalka, stärka och upplifva,
utsträcker vår kärleksfulla moder, naturen, sina
sköna armar för att sluta oss till sitt hulda
bröst. Må vi se till, att vi icke i vår ung-
domliga brådska föraktligt gå henne förbi, på
det vi ej senare må finna, att vi gått miste om
en välsignelse, som ej längre står att vinna.
Naturen talar närmast till våra sinnen; vårt
första intryck af det förhållande att solen ski-
* I en mindre del af förra numrets upplaga stod
genom feltryck 50 öre.
Silfverarbeten, Modernast!
Bordsilfver. Solidast!
Billigast!
-d 2
o &
cS 5
c -2
f_ cS
<D s-«
’ö &o
jg ©
Ö
«8 _
g t,
Q-i tö
Ph
j
S s
=ë §
CH.rt O
a M
rö «
■s go
s ßÖ
is.
-2 »i
n p oj
F v
® c£?«S
cS 12
^ g
O
a »
”Ö rQ a
d W»
g $ S
d © ©
L-< ,i i jcz
O ^
M O
cS ® 3
»H rO co
ä
•’M’S
g *2
.S’S g
S S?
O O S3
r1 ’S s
taOH
ce II
O
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
