Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 1 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 IDUN 1895
ner, att stjärnhimmelen bjuder tystnad åt jor-
den, att säden mognar, att djur ocb fåglar
lefva enligt sin natur är, att vi få värme och
ljus, blifva uppfriskade af sömn, klädda ocb
födda. Så mycket fordra vi af natûren såsom
vår rättighet, ty därförutan kunna vi icke lefva,
men detta är endast början af hvad hon gör
för oss. »Människan lefver icke allenast af
bröd.» Naturen har också föda for vårt högre
lif, och om vi icke nära oss af denna, måste
vi dö bort från allt utom sinnenas lif, fattigt
och trångt i sanning, jämfördt med rikedomen
därutöfver. Den ena personen betraktar ett sädes-
fält och det framkallar endast hos honom fun-
deringar öfver hveteprisen; en annan ser i fäl-
ten endast det faktum, att det är hans eget;
en tredje går samma väg och hänföres af den
vajande sädens skönhet till en förädlande en-
tusiasm. Den ena människan äger ett stycke
land, den andra ett annat, men den som älskar
dess skönhet är den rätte ägaren till landskapet.
Att umgås med naturen är för hvarje mänsk-
lig varelse en ovärderlig välsignelse och för som-
liga en fullkomlig nödvändighet. Yi kvinnor,
som genom våra lefnadsförhållanden så ofta äro
bundna inom fyra väggar, behöfva den frihet
och återupplifvande kraft, som ligger i naturen,
för att hålla oss vid andlig hälsa. Vårt arbete
ligger för det mesta inom ett inskränkt område;
våra besvärligheter äro vanligen af detta obe-
tydliga och obestämbara slag, som det är lika
omöjligt att hålla inom bestämda gränser, som
det skulle vara att exercera en myggsvärm.
Det gifves ingen bättre vederkvickelse och
hvila (näst religionen) än att uppfriska våra
själar med naturens skönhet. Ja, borde icke
religionen själf leda oss att »se genom naturen
upp till naturens Gud!» Genom vårt högt
uppdrifna nervsystem äro vi kvinnor särskildt
mottagliga för växlande stämningar, som bäst
lugnas och mildras genom beröring med den
eviga skönhet, som ständigt omger oss. 1 tider
af bekymmer är det en osviklig hjälp; vi lära
förtröstan och tålamod af harmonien i naturen.
Kanske lära vi mest, när vi utan mycket reflek-
terande helt enkelt känna — när motsatsen
mellan våra små obetydliga, febrilt jäktande
lif och de stora lugna enkla krafterna i natu-
rens värld plötsligt griper oss. I naturens
»ohne Hast und ohne Rast» ligger en öppen
hemlighet till hennes skönhet. Här finnas inga
ofullkomligheter, inga hastverk, inga häftiga
öfvergångar. Om vi, tryckta och nedtyngda till
kropp och själ af ansträngande arbete eller
tröttande sällskap, träda ut i Guds fria natur,
hur känna vi då oss ej träffade af kontrasten!
Det är som om. en godtgörelsens lag ger
våra förkonstlade lif en förmåga att mottaga
ersättning af naturen, en innerlig sympati med
hennes stämningar och ett uppskattande af
hennes skönhet, som var människorna förne-
kadt, innan de uppnådde vår ståndpunkt af
civilisation. Det är åtminstone en ersättning,
som står oss alla till buds. — Så här lyder
Charles Kingsleys råd till den kvinna han äl-
skade, då de ledo af en skilsmässa, som såg
ut att blifva långvarig: »Studera naturen —
icke vetenskapligt, det skulle taga en evighet
att göra det så, att man däraf kunde hämta
moralisk nytta. — Studera icke mate-
rien för dess egen skull, utom såsom Guds
ansikte. Försök att få fram hvarje drag af
skönhet, hvarje moralisk reflektion, hvarje obe-
skriflig känsla, hvarje idéassociation därutur.
Lär hvilka känslor, som uttryckas i naturen,
men låt dem icke bilda din sinnesförfattning,
så att ett dystert väder får göra dig dyster,
ty då låter du det skapade hafva större makt
öfver dig än Skaparen.»
Ingen behöfver klaga öfver, att naturens
skönhet ej är åtkomlig för henne, ty den omger,
Gud ske lof, mer eller mindre hvars och ens
lif och utesluter ingen från ett nära och inner-
ligt umgänge. Lyckliga de, som bo vid hafvet
och dagligen få erfara dess uppfriskande, stär-
kande och inspirerande inflytande. Så gammalt
som skapelsen, visar det ständigt nya sidor af
uppenbarelse och talar genom växlande stäm-
ningar sitt alltid sköna evighetsspråk. Alla
äga ju icke denna förmån, men hafva i stället
någon annan. Huru och närhelst vi betrakta
naturen, visar hon sig aldrig uttryckslös. De
som bo i staden kunna af de enklaste motiv
hämta stort nöje. Till och med den dämpade
glöden från en solnedgång om hösten, sedd
genom en stadsparks grå töcken, har sin sär-
egna tjusning. Det »fulaste landskap» i det
»värsta väder» kan befinnas rikt på effekt, in-
tressant omväxling eller fint behag för dem,
som hafva ögon att se med. Och »ögat är ändå
den sanna artisten», när allt kommer omkring.
Begå ej det misstaget att tro, det man en-
dast bör uppsöka naturens mest storslagna och
sällsynta sidor. Om vi vilja tillägna oss hennes
välsignelse, måste vi vara färdiga att mottaga
den när och hvar som helst. De som jäkta
från Schweiz till Italien, från Amerika till
Egypten för att uppsöka det pittoreska och
som endast kunna bringas till beundran af det
sublima eller ovanliga, gå ändå miste om det
högsta nöjet såväl som det lättast tillgängliga.
Ett sätt hvarpå bildade kvinnor, sådana som
hafva naturen att tacka för så mycket, kunna
visa henne sin vördnad är att beslutsamt mot-
sätta sig allt onödigt vanställande af vårt vackra
land. De flesta af oss hafva ju ingen direkt
röst i sådana angelägenheter, men vårt infly-
tande kan åtminstone bidraga till bildandet af
allmänna meningen. Vi kunna hjälpa männen,
som afgöra dessa saker, att inse, hur orätt det
är att för lumpna eller själfviska ändamål göra
ingrepp på det, som varit ämnadt till mångas
glädje.
Bland invändningar, som höjts mot veten-
skapens öfverhandtagande i vår tid, har man
äfven fruktat att dess kalla ljus och obevekliga
fakta skulle förstöra skönhetens förtrollning
och poesi i naturens värld, men detta är att
misskänna vetenskapen. Skåda blott litet längre
än till ytan, och du skall få se, att hvarje
mysterium, som hon afslöjar, endast låter oss
finna ett nytt mysterium; att alla våra gamla
föreställningar om skönhet bli förvandlade genom
dess ljus till någonting långt härligare. Natu-
ren tål vid att granskas genom våra teleskop,
mikroskop och alla andra instrumenter och
uppenbarar ändå så outgrundliga möjligheter
och utomordentliga fullkomligheter, att de öfver-
träffa poetens mest fantastiska drömmar. Den
hemlighetsfullhet, som utgör en af bestånds-
delarna i hennes skönhet, har blott förändrat
utseende. Vetenskapens fésagor äro de bästa
af alla — de låta ingenting vara ringa och
hvardagligt, utan skänka åt allt en ny betydelse.
Ju mer vi veta om naturen, dess mer måste
vi beundra och älska henne.
En lycklig kvinna.
■
en birmanska kvinnan säges vara myc-
ket lycklig, ja, det påstås, att hon är
den lyckligaste kvinna på jorden, och Mr
Fielding, som haft förmånen att i grund
studera henne, förklarar med hänförelse,
att hon är blomman af sitt kön. Kanske
skulle’ det intressera Iduns läsarinnor att
höra några, om ock ofullständiga detaljer af
hans uppfattning af denna idealperson.
Fielding säger, att kvinnan i Birma är
älskad och ärad som ingen kvinna på nå-
gon annan plats på jorden från historiens
början. Intet folkslag under solen beviljar
kvinnan så stor frihet som birmanerna. Ge-
nom generationer är deras kvinna fri, från
barndomen är hon fri, fri genom födelse
och uppfostran. Lagen, religionen och sam-
hällslifvet göra henne till mannens jämlike.
Hon behöfver ingen förmyndare, utan be-
sitter sitt gods med full äganderätt, hvilken
hon behåller äfven efter giftemålet. Hennes
make kan icke bemäktiga sig hennes egendom
eller utöfva den ringaste kontroll däröfver
eller öfver henne själf. Medeltidsriddaren
och dennes afart nutidsriddaren, som dyr-
ka kvinnan som gudinna, men behandla
henne som slafvinna, hafva aldrig satt sin
fot i Birma. Ingen birmansk fästman sjun-
ger sin älskades lof och förklarar henne
vara för god för denna världen för att, då
hon blifvit hans hustru, anse henne som en
nolla. Religionen varnar icke mannen för
kvinnans snaror, men ingen påfve kallar
henne heller för »kyrkans enda hopp». In-
gen underhaltig litteratur gifver henne fal-
ska föreställningar om mannen eller värl-
den, ty hon har alltid haft samma anseen-
de som nu, samma frihet att finna sin egen
plats i världen, utan att hållas tillbaka af
fördomar. Öfver sina handlingar är hon
ensam domare, känner själf gränserna för
sin makt och bedömer själf hvad som skulle
fläcka hennes ära. »Trots denna frihet,»
säger Fielding, »är ingen kvinna mer sant
kvinnlig än hon, äger ingen i så hög grad
som hon behag och ljufhet.»
I Birma stå alla banor öppna för kvin-
nan. Gift eller ogift har hon nästan alltid
från sitt sjuttonde år någon sysselsättning
vid sidan af den husliga. I de högre klas-
serna har hon sin egendom att förvalta, i
de lägre något yrke att utöfva eller handel
att sköta. I Birma talas aldrig om kvinn-
liga sysselsättningar eller sådana, från hvil-
ka kvinnan är utestängd. Hon har rättig-
het att försöka sig på hvad helst hon tror
sig äga förmåga att sköta och behöfver icke
frukta att klandras härför. Valet står henne
fritt. Har hon en verkstad eller affär, skö-
ter hon den själf på eget ansvar och i eget
namn. Butiken är öppen endast tre tim-
mar om dagen, och ägarinnan har således
riklig tid att uppfylla sina plikter i hem-
met, mot make och barn. Hemmet är alltid
medelpunkten i den birmanska kvinnans lif,
och skulle hon försumma det för sitt yrke,
skulle hon anse sig göra en stor förlust.
Skilsmässa är i Birma tillåten i stor ut-
sträckning och beviljas utan svårighet; men
Fielding säger, att icke ett äktenskap på
hundra upplöses, och att han icke vet något
enda fall af skilsmässa, då äktenskapet är
välsignadt med barn.
Den birmanska kvinnans yttre verksam-
het har ett stort inflytande på hennes lif.
Hon får större vyer, lär sig mycket, som
hon skulle gå miste om i hemmets trånga
krets allena, och hon förvärfvar en fördrag-
samhet och en storslagenhet, som förvåna
alla, som komma i beröring med henne.
Hon lär sig framför allt att inse sin egen
styrka och sin egen svaghet, samt hur hon
skall begagna sig af den förra och öfver-
vinna den senare.
Ilse Franke.
––––– *–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
