Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 8 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-•356 1895
ligt flyga fram och åter utanför den stängda
lättrutan.
»Mimmi! Se bara dit! Din Gull-Gull är
här igen, han håller för mycket af dig, han
vill inte bort från dig ! » sade hon skrattande,
och utan att släppa barnet ur sin famn,
öppnade hon fönstret.
Och raka vägen flög fågeln till burens
öppna dörr, hoppade in, svingade sig upp
på öfversta pinnen, satte sig bekvämt till
rätta och skakade sina fjädrar.
»Mimmi! Se bara! Se bara! Din Gull-Gull
äx åter här!»
Men Mimmi ville inte se och höra. Hon
endast knäppte sina små armar ännu hårdare
om moderns hals, pressade hufvudet till
hennes bröst och grät.. . och grät. ..
–––- *––––-
Vid pianot.
Några råd och erfarenheter om våra barns
musikundervisning.
O
rsaken till att de flesta människor, som
idka musik, spela piano, är väl ej hufvud-
sakligen den, att pianot är lättare att sköta
än många andra instrument. Dess företräde
ligger egentligen i förmågan att återgifva
både melodi och ackompanjemang samt däri,
.att den har den rikhaltigaste litteraturen.
Härmed är naturligtvis ej sagdt, att pianot
är berättigadt att uttränga andra instru-
ment, utan böra tvärtom inom en familj med
flere musikaliska medlemmar olika instru-
ment studeras, hvarigenom kammarmusik
kan utföras inom hemmet.
Är bruket att låta de flesta barn lära sig
spela absolut förkastligt? På den frågan
svara nog många ja; men ser man saken
från flere sidor, tål svaret vid någon mo-
deration. Det lär väl ej kunna förnekas,
att barn tycka om att höra musik och att
få äro så vanlottade i musikaliskt hänseende,
att de ej ha taktsinne åtminstone. Ett
mindre fint öra kan dessutom skärpas.
Många, som ej varit i tillfälle att få lära
sig spela, yttra ledsnad däröfver, och de,
som i barndomen kunnat få taga lektio-
ner, men ej begagnat sig däraf, säga ofta:
»Kära barn, lär dig spela, när du kan få,
eljes ångrar du dig sedan. Det har jag
gjort många gånger.»
Att barn hysa mer eller mindre starkt
utpräglad motvilja för att själfva spela
(d. v. s. egentligen öfva sig), är en känd
sak, men denna motvilja är väl i de flesta
fall beroende af, huru tidigt eller rättare
huru sent deras undervisning börjat samt
framför allt hur undervisningen bedrifves.
Sina första lektioner böra barnen få re-
dan vid 7 à 8 års ålder, d. v. s. när de
blifvit hemmastadda i innanläsning, men
ännu ej hunnit få en sådan massa läro-
ämnen i skolan. Noterna lära de sig ganska
raskt, och när de så kunna spela det allra
enklaste — endast det »låter» litet — sa
äro de i nio fall af tio ytterst belåtna. På
detta sätt inhämta barnen före 10 års ål-
der de första grunderna mycket lättare och
villigare än vid äldre år. De mer begåf-
vade få dessutom ett godt stycke arbete
undangjordt; de åter, som visa sig sakna
lust och fallenhet, ha åtminstone fått för-
söka och ha ej behöft försumma skolar-
betet. Att sedermera tvinga de obegåfvade
till att fortsätta med spelningen är alldeles
oriktigt, ty den tid de använda till att mö-
dosamt öfva in ett musikstycke, kunna de
behöfva till öfverläsning af läxor.
Börja barnen lära sig spela först vid 12
à 13 års ålder, äro de så pass utvecklade
på andra områden,, att de i allmänhet
ogärna börja från början med musiken och
ej äro trakterade af att spela »småbarns-
stycken». Dessutom ha deras fingrar hun-
nit bli något styfva. Att ej lära barn no-
terna och de första grunderna i spelning
förr än vid äldre år är ur musikens syn-
punkt lika orätt som att ej lära dem abcd
och innanläsning tidigare.
Det är ej min mening att inlåta mig på
något ordande om de olika skolorna, utan
vill jag endast påpeka, att den lärare är
att föredraga, som ej endast bibringar ele-
ven intresse för musiken, utan äfven förmår
hålla detta vid makt. För en sådan lärare
spelar eleven öfver ’både skalor och öfnin-
gar med jämförelsevis gladt mod, dels eme-
dan han fått klart för sig, att sådana äro
ett »nödvändigt ondt», dels emedan de
utgöra en bråkdel af det öfriga han får
spela. I vår tid finns lyckligtvis så rik mu-
siklitteratur äfven för nybörjare, att lä-
raren ej bör ha svårt att finna lämpliga
stycken.
Vid val af sådana är det klokt att före-
draga dem, som äro nyttiga för eleven i
något särskildt hänseende som t. ex. ett
för legato- och ett annat för staccato-spel
etc.; men dessemellan bör han få spela nå-
got, som riktigt roar honom.
Lektionerna böra under allra första tiden
räcka endast 1/s timme, men i stället äga
rum tre gånger i veckan, längre fram s/i
eller 1 timme två gånger i veckan. — Det
är nyttigt att låta eleverna när som helst
åhöra hvarandras lektioner och tidigt öfva
sig i att spela à quatre mains eller duet-
ter för två instrument såsom fiol och piano.
Det senare ej endast ökar intresset, utan
uppöfvar framför allt elevens rytmiska sinne.
En del af lektionstiden bör ägnas åt prima
vista-spel. Äfven bör eleven tidigt vänjas
vid att »ta’ ut» en del af läxan hemma
på egen hand; det är att rekommendera
ej blott för notläsningen, utan därför att
eleven tvingas att tänka själf och därige-
nom efter hand får en själfständig upp-
fattning af kompositionens karaktär. Att
läraren emellanåt spelar igenom läxan för
eleven är nog bra, men det bör ej ske för
ofta, emedan elevens egen uppfattning då
ej kommer till utveckling.
Någon gång kan han få pröfva sina kraf-
ter på stycken, som äro för svårfattliga för
honom, men upprepas detta experiment
för ofta, nedslår det antingen hans mod
eller frestar det honom att flyga högre, än
vingarna bära. Vid uppspelning bör lära-
ren noga tillse, att eleven har ögonen hela
tiden fästade på noterna eller också spelar
hela stycket utantill. Att låta honom vänja
sig vid att spela en bit innantill och en
annan bit utantill vållar stor osäkerhet.
Det är ej rådligt att gifva längre ferie-
läxor ; vid nästa termins början är då van-
ligen en hel del af läxan slarfvigt inöfvad,
och vill man så ta i tu med att rätta,
heter det: »Nej, låt mig få slippa det
här, jag har spelat så mycket på det!»
Bättre är att under de sista lektionerna
ordentligt genomgå en kortare läxa till nästa
termin och för öfrigt råda eleven till att
hvila sig och spela hvad som roar honom.
Han börjar då säkerligen den nya termi-
nen med friskare krafter och gladt mod.
Att föräldrarne kunna betydligt under-
lätta såväl lärarens som elevens arbete fal-
ler af sig själft. I hem, där föräldrarne
själfva idka musik, bör det vara en vana,
att barnen få deltaga såväl aktivt som pas-
sivt. Det är nog svårare bibehålla intres-
set hos barn, hvilkas föräldrar ej spela
eller sjunga; men om barnen ofta få höra
musik eller vara tillsammans med kamra-
ter, som spela, afhjälpes denna brist betyd-
ligt. c.
–––––– -—#–––––––––-
På min dotterdotters
ålderdom.
ii.
B
ulla hade åtnjutit den under senare
hälften af 1900:talet vanliga skolunder-
visningen, som var gemensam för alla, både
gossar och flickor. Hon hade med sina
bröder gått i en offentlig undervisningsan-
stalt, det vill säga att på den tiden funnos
inga andra sådana anstalter än de som un-
derhöllos af staten. Det stod visserligen
hvem som helst fritt att låta sina barn få
enskild undervisning, men ingen begagnade
sig däraf, enär de offentliga voro både .billi-
gare och bättre.
De skickligaste lärare och lärarinnor fingo,
efter sträng pröfning, plats i statens sko-
lor, och mindre skickliga hade i allmänhet
icke tillfälle att lämna enskild undervisning,
då ingen ville åt dem anförtro sina barn,
hvarför sådana misslyckade ungdomsledare
ju förr dess hellre bytte om yrke, slogo sig
på handel eller handtverk eller nöjde sig
med underordnade platser i de förvaltande
ämbetsverken, hvilka platser då visserligen
voro bättre aflönade än hundra år förut, men
icke stodo i något anseende och betrakta-
des som endast en nödtvungen tillflyktsort
för sådana, som misslyckats på andra banor.
Skillnaden mellan elementarläroverk och
folkskolor hade för länge sedan upphört,
och skillnaden mellan gossars och flickors
undervisning till viss ålder fanns ej heller.
När man i gamla böcker och tidningar, af
hvilka senare dock få exemplar funnos kvar
från slutet af 1800:talet, enär de voro tryckta
på så dåligt papper, att de långt förut hade
förmultnat —- när man läste, säga vi, i
gamla skrifter från förra århundradet, om
att staten då ännu icke brydde sig om un-
dervisningen för andra flickor än dem, som
skickades i den så kallade folkskolan, men
däremot kostade rätt mycket pa gossarne i
de så kallade elementarläroverken, ville man
ingalunda tro på sådana uppgifter.
»Det är inte möjligt,» sade man, »att
staten, hvilken skali skipa rätt bland alla
sina medlemmar, gjort en så orättvis och så
rent af enfaldig åtskillnad på de två könen
redan i barnaåren.»
Det var också redan under första fjärde-
delen af 1900:talet, som undervisningen
vardt gemensam till en viss ålder för gos-
sar och flickor och för barn af olika för-
mögenhetsvillkor. Elementarläroverk och folk-
skolor funnos icke mera. Man hade endast
samhällsskolor för alla, och dessa voro äf-
ven samskolor för båda könen, en ordning
som redan visat goda frukter, men af hvil-
ken man väntade sig ännu bättre. Erfaren-
heten hade lämnat ovederläggliga bevis på,
att barn af olika kön njöto ömsesidig för-
mån af att erhålla gemensam undervisning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
