- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1895 /
364

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 15 november 1895 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

364 1895
tas och undervisas om, hur hon skulle upp-
fylla sina åligganden. Och de voro ej få.
Ah, hon var så trött, så trött efter den
långa, ansträngande dagen !
Där hon nu stod på den kalla vinden,
började hon att skaka af köld och åter-
hållna snyftningar, så att ljusstaken i hen-
nes hand darrade. Nej, hon måste in för
att riktigt få gråta ut — det är en sådan
lättnad, när hjärtat vill sprängas af hem-
längtan och bedröfvelse.
Hon öppnade dörren till sitt vindsrum,
ställde ifrån sig ljuset samt kastade sig på
knä framför bädden med ansiktet nedlutadt
mellan de öfver täcket utsträckta smala
armarne.
Nu kommo tårarne — hejdlöst, och hela
hennes späda kropp skakade därvid. Men
då hon riktigt gråtit ut, domnade hon så
småningom af, där hon ännu låg kvar på
golfvet, och erfor nu blott en ljuflig känsla
af befrielse. Hon drömde sig tillbaka till
det hem, hon nödgats lämna, och tyckte sig
åter sitta bland sina kära vid aftonlampan
i det trefliga hvardagsrummet. Men så såg
hon sin fars bleka, bekymrade ansikte och
hörde honom säga:
»Vi äro för många här hemma ... en
af flickorna måste ut i världen.»
Modern såg på dem — först på den ena,
så på den andra. Hvem af dem skulle
det bli?
Hanna var endast sexton år — Mia ett
par år äldre, men stackars Mia var halt
och rörde sig blott med svårighet.
»Då blir det naturligtvis jag, far», sva-
rade Hanna.
Hon var modig då — och oifervillig. Men
hvad hade det nu blifvit af henne? En feg
liten stackare, som dukade under vid första
motgång.
Hvarför låg hon nu här på knä — var
det för att bedja? Ack nej, det hade hon
ej gjort under de sista dagarne, när hon
känt sig så bitter till sinnes och så trött.
Men nu kom en bönesuck — en enda —
med anropande om hjälp och förlåtelse.
Hon steg upp och tände sin lampa. Det
lilla rummet med sina ljusa väggar lystes
därvid upp som till en fest, och Hanna såg
sig omkring, som om det varit alldeles nytt
för henne. Hon hade ej förr lagt märke
till, huru hemtrefligt det i själfva verket var
med sin enkla, men propra utstyrsel. De
luftiga gardinerna, hörnsoffan, den lilla bok-
hyllan med hennes kära böcker och —
hvad var detta? ■—• där framme på bordet
vid fönstret en blommande nejlika, som
spridde sin doft i hela rummet.
Allt det andra hade kanske stått där
förut, men denna blomma var säkert dit-
ställd för att glädja henne. Man hade så-
ledes tänkt på att göra det.
Hade man också egentligen varit ovänlig
mot henne i det nya hemmet? Frun i hu-
set, hvars hjälp hon skulle blifva, hade mött
henne med ett varmt välkommen, och bar-
nen hade från första stunden hyllat sig till
henne. Men i ett stort hushåll kunna gö-
romålen ej alltid regleras, så att ej arbetet
hopas en och annan gång, och det hade
särskildt varit fallet nu under dessa första
dagar hon varit medlem af familjen.
Hanna var ej van vid strängt kroppsar-
bete — hon hade helt nyligen lämnat pen-
sionen — och de rättelser man nödgats att
göra, hur finkänsligt de än blifvit framför-
da, hade irriterat henne. Motvilligt hade
hon uppfyllt sina plikter, och allt arbete,
som går med olust, tröttar ovillkorligen.
När allt kom omkring, så var det kanske
endast hos henne själf, som felet låg, och
hon insåg nu, att det fordrats mycket tåla-
mod, för att man skulle kunnat ha fördrag
med hennes tunga lynne och surmulna an-
sikte under de gångna dagarne.
Hon kom åter att tänka på månstrålen
och glasbitarne därute på vinden. Om äf-
ven hon gaf af sitt fulla rika hjärta, då
skulle hon säkert få det tillbaka i vänlig-
het och tillgifvenhet. Ja, hon ville försöka
att lefva sig in i det nya hemmet, så att
dess intressen, dess fröjder och dess sorger
blefve ett med hennes egna, och hon skulle
då ej längre känna sig så alldeles utom det
hela, som nu var fallet.
Trötthetskänslan hade nu till det mesta
gått öfver, och hon beslöt att skrifva till
sin mor, innan hon gick till sängs, och då
riktigt bikta sig för henne samt lofva bot
och bättring för framtiden.
»Var ej ängslig för mig, mamma,» —
så slutade hon sitt bref — »jag skall nog
så s’mâningom slå rot i den nya jordmånen,
och då skall du ej längre behöfva att bly-
gas öfver din dumma och otacksamma
flicka. »
––––– *–––––-
Förflugna ord.
8
ör några år sedan träffade jag då och
då hos gemensamma bekanta en herr
och fru B. De voro båda mycket angenä-
ma sällskapsmänniskor, och vi hade många
trefliga stunder tillsammans.
Fru B. hade en stor familj att sköta om
— barnen voro ej miudre än sju —, och
ibland hände det nog, att hon klagade en
smula öfver all den omtanke och allt det
arbete den förskaffade henne. Herr och fru
B. ansågos emellertid vara mycket rika, och
ekonomiska bekymmer hade aldrig förmör-
kat deras dagar. Man fick heller icke alls
det intrycket, att den lilla fruns små klago-
visor hade något verkligt missnöje till grund
— de voro egentligen blott en »façon de
parler» —, och man hade en bestämd
känsla af att familjen B. var sällspordt
lycklig.
Det väckte därför allmän bestörtning, när
en dag underrättelse kom, att herr B. själf
förkortat sitt lif. Och ännu mera häpen
blef man, då man erfor, att orsaken till
själfmordet varit den nära förestående upp-
täckten af betydliga förfalskningar och den
därmed förenade ruinen och vanäran.
De förut nämnda vännerna togo sig med
den ömmaste omsorg af den förtviflade
änkan, som ej hade ens den trösten att
kunna med aktning tänka på sin förlorade
make. Den skam och det elände, som drab-
bat henne och hennes kära små, gjorde
henne alldeles utom sig af förtviflan. Och
när det en dag berättades för henne, att
från huset närmast intill det hon bebodde
ett stycke af en takgesims fallit ned i huf-
vudet på en liten flicka, så att denna strax
därpå aflidit, utbrast hon i sin gränslösa
sorg: »Ack, om det varit en af mina i
stället!»
Fru B. hade emellertid många goda vän-
ner, och genom dessa fick hon ett visserli-
gen tarfligt, men dock tillräckligt bröd för
sig och de sina. Så gick ungefär ett half-
år. Jag hade varit bortrest nästan hela
denna tid och ej hört något om fru B.
Plötsligt en dag fick jag i en tidning se en
dödsannons, undertecknad med hennes namn.
Där stod: Att min innerligt älskade son
Karl genom olyckshändelse afled etc.» Jag
fick sedermera veta, att det var sitt käraste,
mest förhoppningsfulla barn hon mist. Olycks-
händelsen var drunkning. — De förflugna
orden hade på ett förfärligt sätt gått igen.
* *

*


En dag gick jag på besök till en af mina
vänner, en ung fru. När jag kom in i sa-
len, fann jag henne sysselsatt med att
vattna sina växter; hennes femåriga dotter
sprang omkring och kastade boll. I sin if-
ver att fånga bollen stötte den lilla rätt
som det var till modern, så att denna fick
blomvattnet öfver sig. Hon blef otålig och
utbrast: »Jämt springer du då också i vä-
gen!» Öfver den lillas ansikte lade sig ett
uttryck af stilla vemod, och hon slutade
genast att leka. Jag vet ej hur det kom
sig, att moderns ord brände sig in i mitt
minne; man hör ju tidt och ofta, att barn
få sådana där häftiga tillrättavisningar. Och
jag visste ju, att min vän var en i allo god
mor, som med den innerligaste kärlek var
fäst vid sin lilla rara tös.
Ett par månader därefter insjuknade
Gärda häftigt i skarlakansfeber. Läkare och
föräldrar uppbjödo alla krafter för att
rädda henne ; modern vek knappt ett ögon-
blick från sin älsklings sida och vårdade
henne med outtröttlig omsorg, men förgäf-
ves. Sjukdomen tog en olycklig vändning,
och — hemmets lilla solstråle var borta för
alltid.
När jag ett par dagar efter dödsfallet be-
sökte min vän, berättade hon, under för-
tviflans tårar, följande: »Minns du, hur jag
den där gången, när hon knuffade till mig,
så att jag spillde ut blomvattnet, sade, att
hon jämt var i vägen. Vet du, en dag i
början af sin sjukdom satte hon sig upp
i sängen, slog armarna om min hals och
sade: ’Nu, mamma min, springer Gärda
inte jämt i vägen för dig. Nu ligger hon
så stilla’. — Ah, kan du förstå, hur detta
känns nu! De där orden med deras sorgsna
tonfall ljuda i mina öron dag och natt; jag
får aldrig ro för dem; det känns, som om
jag till min lilla förlorade älskling hade en
skuld, som ej kan utplånas.»
* *

I en familj lästes en afton högt ur en bok,
som handlade om en ung styfmor och alla
de lidanden hon hade att genomgå, innan
hon lyckades vinna sina styfbarns ömhet
och förtroende. Särskildt nämndes, att bar-
nen länge nekade att gé henne moders-
namn.
Efter slutad läsning reste sig husets äld-
sta dotter och sade med blixtrande ögon.
»Aldrig, aldrig skulle jag låta ordet mamma
komma öfver mina läppar annat än till min
egen mor. Och aldrig skulle jag skänka
min kärlek åt den, som tagit hennes plats. »
— Några år därefter var hon själf styfmor
för tre barn. Förhållandet mellan henne
och dem var det sämsta. Jag tror, att de
betraktade styfmodern såsom sin värsta
fiende. Hennes äktenskap blef i hög grad
olyckligt; hon och barnen förbittrade ömse-
sidigt hvarandras lif. Många gånger hörde
jag henne klaga bl. a. öfver att dessa al-
drig gifvit henne modersnamn. Jag tänkte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free