Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. 15 november 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 IDUN 1895
tets träd — såväl af deras blommor som frukter
— är det äldsta och angenämaste af alla toalett-
medel och kan icke uppnås af någon annan sam-
mansättning. Den, som nu tror, att hans hud
kunde hafva nytta af litet kamfer, kan upplösa
sådan af en nöts storlek i en liten eau de co-
logne-flaska och begagna det, droppvis tillsatt
rent, friskt tvättvatten.
(Forts.)
–––––-*–––––-
Om hösten.
)tn hösten, en månskensnatt.
Jag sitter och drömmer på balkongen,
kanske för sista gången innan vintern —- innan
dörrarna spikas igen.
Öfver mitt hufvud hvälfver sig himlen klar.
Den är ej sommarnattens, som liknar ett sväf-
vande, dunlikt flor; ej vinternattens, som är
mäktig, fast, nästan solid. Den är ett oänd-
ligt hvalf af någon luftig, djupblå materia, ett
lätt, skälfvande hvalf. Månen sitter däruppe
som en guldmedaljong i hvalfvets vägg, och
det är öfversålladt af stjärnor. Ej vinter-
nattens stjärnor, som skifta i alla färger, i
grönblått, i gyllenrödt, i brandgult. De lysa i
månskenet som bleka ljus, alla i samma matta,
dämpade guldglans. Och öfver all världen
breder ett norrsken sina väldiga armar. Det
skjuter upp ur ett hvitblått hvalf vid norra
horisonten, men det slår broar öfver vida rym-
der, långt ned mot söder. Det första norr-
sken jag sett i höst —• den första påminnel-
sen från himlen om att vintern stundar . ..
Mina drömmar vandra fram öfver de hvita
broarna, de sänka sig och glida in i parkens
dunkel. Träden drömma väl, de ock. De stå
där tysta, men jag hviskar till dem, det är
som jag förstode dem, och dock tyckas de
mig som väsen af ett annat slag än jag —
underliga, olyckliga väsen. De vida, hög-
hvälda kronorna ha glesnat, endast här och
där hänger en klunga löf kvar på grenarna.
Kronorna, de bli till kroppar inför mig.
Grenarna bli armar. Och hvem det är, vet
jag ej, men någon vill slita bort grönskan från
deras kvistverk, kläderna från deras kropp, och
de streta mot, någon vill rycka till sig de sista
bladen från grenarna, de sista flikarna af de
ras fattiga hölje. Med sina sista krafter hålla
de kvar dem, de sista arma trasorna. De ha
ju burit dem under sin lyckligaste tid. Där-
för käns det väl tungt att skiljas från dem.
Nere mellan stammarne ligger dödens tyst-
nad. Mellan de orörliga, djupsvarta skuggor-
nas skarpa konturer smyga sig måndagrarna
fram med ljudlösa fjät. Marken är sållad med
löf, men de ha ej dagens bjärta, solförgyllda
färger, månskenet försilfrar dem, endast en
svag, knappt märkbar röd ton skimrar igenom
försilfringen som på en gammal nött bricka.
Då hör jag steg genom tystnaden — då
skälfver en snyftning genom stillheten. Två
svarta skepnader komma vandrande framåt
allén, i skuggan smälta de samman till en, i
dagrarna särskiljas de åter, tätt bredvid hvar-
ann.
De närma sig. Den enes steg äro långa,
taktfasta, beslutsamma. Hårda, obevekliga steg:
det är en man. Den andras gång är ojämn,
som en sömngångerskas. An stannar hon, än
ilar hon fram med brådskande, nervös hast
och drar honom med sig. Det är hon, som
snyftar.
De gå stumma arm i arm. Jag kan ej
urskilja deras drag, men jag vet, att, hans
läppar äro hårdt slutna och hans panna ryn-
kad, och att hans ögon stirra rakt fram. Med
deras steg skälfva äfven hennes snyftningar
allt närmare. De skära genom tystnaden, de
vrida sig i våldsam gråt, de klamra sig fast
vid träden och slingra sina armar om stam-
marna i bön och i vånda. Men natten är
kall, och tystnaden är orörlig, och träden ha
sin egen sorg.
Så fjärma sig stegen, de gå förbi och dö
hän bort i halfdunklet.
Jag ser mot himlen : den hvälfver sig lika
hög och klar öfver all jorden, och norrskenet
slår sina väldiga bryggor öfver rymderna. Min
synkrets är trång, parkens höghvälfda träd
sk.ymma den, men jag anar, att det finns strän-
der, som bindas samman af norrskenets broar.
Kar! Erik Forssiund.
*
Ur notisboken.
Kronprinsessan Viktoria afreste i går tors-
dag från Baden-Baden till Rom. Tvänne af hennes
hemmavarande söner, prinsarne Wilhelm och Erik,
ha beklagligt nog insjuknat i difteri. Prinsarnes till-
stånd är dock efter omständigheterna tillfreds-
ställande, hvadan man bör kunna hoppas, att
sjukdomens vidare förlopp ej skall bli ägnadt
ingifva den ömma modem allt för stora farhågor,
där hon i fjärran land själf så väl för sin hälsa
behöfver ro och sinneslugn.
*
För ärkebiskopinnan Klara, Sandberg
höll domprosten Sundelin ett varmhjärtadt tal
vid den lysande fest, med hvilken i måndags
Upsala samhälle högtidlighöll ärkebiskop Sund-
bergs 25 års-jubileum som svenska kyrkans pri-
mas. Ärkebiskopen svarade å sin makas väg-
nar i ett mycket humoristiskt och med stort bi-
fall mottaget anförande. Han trodde, sade han,
mera om henne än om sig själf. Ett hufvud-
spörsmål vore, fortsatte han, huru vida hon ej i
hög grad bidragit till, att jag fått primatet inom
svenska kyrkan; och det är icke så underligt,
som det låter, ty vid alla prästval, inklusive bi-
skopsval, frågas icke så mycket efter, hvad frun
är som hurudan hon är. Och på sådant beror
ofta utgången. (Stormande munterhet.) Därför
trodde talaren sig stå i »vissa förbindelser» till
sin hustru.
*
Broderier och konstvafn ader. À svensk
konstslöjdsutställnings handarbetsafdelning här-
städes har den sedvanliga höstutställningen af
broderier och konstväfnader pågått denna vecka.
Bland de utställda föremålen märkes en hvit
portière med praktfullt silkesbroderi, utförd af
några damer ur den högre societeten och afsedd
som kunglig brölloppsgåfva.
•i:
Kvinnliga apotekare. För vinnande af in-
träde såsom apotekselever har vid Nyköpings
allmänna läroverk aflagts examen af Hedvig Kri-
stina Bäckgren och Anna Gertrud Centervall, båda
från Askersund
Ett tragiskt kvinnoöde. En svenska, fru
Emma Funeh, född Lagerheini, tog sig i mån
dags af daga i Köpenhamn medels hängning, an-
tagligen i ett anfall af sinnessjukdom. Hon hade
fört ett äfventyrligt lif, men 1860 blifvit gift med
grosshandlaren och fabriksägaren i Köpenhamn
D. E. Funch, från hvilken hon dock för flere år
sedan skilts. Hon lefde därefter ensam samt
var satt under förmyndare. Allt talar för att
den förtviflade handlingen begåtts under ett till-
stånd, då hon icke längre var ansvarig för sina
handlingar. Hon hade aftonen förut uppträdt
på gatan i blotta linnet, men blifvit förd till
sängs. Under vakternas frånvaro hängde hon
sig.
Den på ett så beklagligt sätt omkomna var
född 1834 och dotter till framlidne excellensen
frih. Elias Lagerheim, således en syster till de
förenade rikenas minister i Berlin.
*
Valkyrian.
Det var högtid å k. operan i torsdags. I den
till sista plats fullsatta salongen såg man sam-
lade alla mera frumstående utöfvare och älskare
af musik, däribland h. m:t konungen, som före
sin bortresa samma afton öfvervar första akten,
samt prins Eugen. Öfver allas anleten låg spänd
förväntan, fruktan eller misstro. Det hade så
länge talats om, att »Valkyrian» skulle upptagas
på vår operascen, och då nu ändtligen man satt
där och väntade, att ridån skulle gå upp för det
första uppförandet af densamma, gjorde sig nog
mången den frågan, huru det vanskliga försöket
skulle aflöpa. De, som haft tillfälle närvara vid
generalrepetitionen ett par dagar förut, voro
emellertid fullkomligt lugna. De hade redan fått
klart för sig, att försöket lyckats, och premiere-
publiken fick än bättre tillfälle att konstatera
framgången.
Efter Bayreuth-sed blåses före hvarje akts bör-
jan en fanfar med motiv ur akten. Detta sätter
åhöraren genast i stämning. Den ordinarie ridån
går kort därpå upp, musiken begynner, och ef-
ter några takter dragés ett inre tudeladt för-
hänge åt sidorna och öppnar scenen. Denna
föreställer i första akten Hundings boning, upp-
timrad kring stammen af en mäktig ask, hvars
grenar sträcka sig ut genom taket.
Men innan vi gå vidare, vilja vi i korthet
nämna några ord om själfva dramat, innehållet
i operan. Ämnet är af Wagner hämtadt ur en
nordisk saga från nio- eller tiohundratalet, kal-
lad Völsungasagan. Denna är dock af tonsättaren-
skalden något fritt omdiktad. Iiunding är en
kämpe, som gift sig med Sieglinde mot hennes
vilja. Till dennes boning kommer — första akten
— en afton, uttröttad, förföljd och vapenlös, Sieg-
mund, finner här under Hundings bortavaro
Sieglinde, som läskar hans törst och vederkvic-
ker honom. Hunding återkommer, finner med
förvåning en främling i sitt hus och öfverraskas
tillika af en viss likhet mellan denna och Sieg-
linde. Siegmund förtäljer sina öden, och här-
under finner Hunding, att han framför sig har
den flyende fiende, hvars spår han söker. Hål-
lande gästfrihetens lag i helgd, tillsäger han Sieg-
mund, att denne kan vara trygg öfver natten,
men tidigt följande morgon skall strid stånda.
Han går nu till hvila med Sieglinde, som han
nyss barskt tillsagt att tillreda hans nattdryck
och gå förut. Siegmund kastar sig på lägret vid
härden. Efter en stund inkommer åter Sieg-
linde. Nedtryckt af sitt henne påtvungna äk-
tenskap med Hunding och oemotståndligt dragen
till Siegmund, har hon med en bedöfvande dryck
sänkt sin make i djup sömn samt nu kommit
för att gifva Siegmund tillfälle att rädda sig.
tion väcker honom därför och visar honom ett
svärd, som af Wotan (= Odin) drifvits in i as-
kens stam ända till fästet, och som skall tillhöra
den, som förmår draga ut detsamma. Ingen har
hittills lyckats. Måhända skall Siegmund förmå
det, måhända är han den hjälte, som skall rädda
och upprätta henne. Under Sieglindes berättelse
om Wotan och svärdet betages Siegmund allt-
mera af tjusning, och vid dess slut trycker han
henne lidelsefullt till sitt bröst. Dörrarna till
salen slås nu upp af en vindfläkt, och in lyser
den härligaste månljusa vårnatt. Siegmund dra-
ger Sieglinde sakta ned bredvid sig på lägret,
och här finna brudgum och brud, broder och
syster hvarandra. De båda äro nämligen tvil-
lingsyskon och barn till Wotan. Efter den här-
liga kärleksscenen med Siegmunds sång om vår
och kärlek fattar denne hänryckt svärdfästet och
drager svärdet med ett ryck ur askens stam. Nu
skall hon följa honom, och svärdet skall skydda
dem. Äter sluter han henne i glödande berus-
ning till sitt bröst och förhänget fälles hastigt ned.
Andra akten föreställer en vild klipptrakt.
Wotan och valkyrian Brünhilde, gudens älsk-
lingsdotter, stå midt emot hvarandra. Hunding,
som anropat Wotans gemål Frieka, äktenskapets
beskyddarinna, om hjälp, är nu på jakt efter
Siegmund och Sieglinde, och strid mellan honom
och den förre förestår. Wotan uppmanar nu
Brünnhilde att förhjälpa Siegmund till seger,
men kort därpå kommer Fricka åkande efter sitt
vädursspann och tvingar Wotan att i stället be-
falla Brünnhilde att låta Siegmund falla i stri-
den. Förtviflad öfver sin ofrihet aflägsnar sig
Wotan, sedan han befallt Brünnbilde att uppfylla
den bortfarande Frickas vilja. Sedan scenen stått
tom en stund, inkomma Siegmund och Sieglinde,
den senare dödstrött af strapatserna under flykten.
Hon sjunker ned och somnar med hufvudet i Sieg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0370.html
