Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 29 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 i DU N 388
mycket trovärdigt. En verklig triumf firade hr
dj Wahl i Olofs roll, som låg utomordentligt väl
för hans temperament, och likaså hr V. Lund-
berg i en biroll, kfattig-Johan», hvilken han ut-
mejslat till en på kornet träffad typ af dråpli-
gaste verkan. Fröken Borgströms Lisa, hr Ada-
mis Erker och hr T.rvéns pratsamme »skålknalle»
voro ock hvar iör sig förträffliga prestationer.
Den fulltaliga och distinguerade publikens bi-
fall var det allra varmaste, och sist framkallades
författaren och hyllades med en präktig lager-
krans.
Södra teatern har framfört ett tyskt lustspel,
»Två vapen» af firman Blumenberg och Kadelburg,
hvars framgång dock torde bli föga långvarig, då
det, tiots en och annan lustig scen, i det hela
verkar banalt och tröttande. På flere händer är
dock spelet godt. Fru Christiernsson och fröken
Torsslow samt hrr Varberg, Ekelund och Lambert
göra allt hvad begäras kan af sina roller. Helt
visst har emellertid teatern uddigare vapen på
förråd i sin arsenal, ifall dessa, som vi misstänka,
snart nog skulle visa benägenhet att förslöas.
Andra kammarmusiksoarén gafs i måndags
af den Aulinska kvartetten i Vetenskapsakade-
miens hörsal inför en intresserad publik, som
dock — antagligen på grund af reprispremièren
på k. operan — var mindre talrik än vanligt.
Soarén inleddes med L. Normans intressanta
stråkkvartett i a-dur, hvilken erhöll ett vårdadt
utförande. Härpå följde aftonens nyhet, en pi-
anotrio af den danske kompositören Louis Glass.
Den effektfulla och ganska svårspelta trion ut-
fördes af hrr Stenhammar, Aulin och Carlson.
Programmet afslöts med Beethovens välbekanta
stråkkvartett op. 18 n:r 6.
Konserter. Fru Eva Nansens romanskonsert
äger rum i afton i Musikaliska akademiens stora
sal med biträde af pianisten Caroline Bergh.
Angående fru Edlings konsert i tisdags hän-
visa vi till detta nummers bilaga, emedan huf-
vudnumret måste läggas i press redan före kon-
sertens början.
–––- *–––-
Min blinda syster.
Från engelskan för Idun
af Bien.
å så sätt upptäckte jag det! Lettie och jag
sutto vid fönstret med vårt arbete, det var
sorgkläder till pastorns familj, och de skulle
nödvändigt vara färdiga till dagen därpå; då sade
hon: »Jane, det är alldeles som om solen upp-
hört att skina, så mörkt och dystert ser allt ut.»
Jag fäste mig ej då därvid, ty det var ännu en
timme kvar af dagen. Hon strök sig med han-
den öfver pannan, liksom den värkt, så jag bad
henne gå ut i trädgården ett slag, ty hon var ju
så ung och kände sig säkert trött, liksom jag själf
gjorde. Hon spatserade litet fram och tillbaka
vid blomsterrabatten och plockade några rosor,
hvilka hon räckte mig genom det öppna fönst-
ret sägande, att hon gick in till staden för att
köpa en del småsaker till vår sömnad. Jag ville
hellre, att hon stannade hemma, så jag svarade,
att bodame snart skulle stängas. Men hon ville
ej höra på mig, utan skyndade ned för gångsti-
gen. Det var mörkt, då hon kom tillbaka, jag
hade stängt fönstret och tändt lampan ; hon satte
sig tyst bredvid mig och återtog sitt arbete. Då
hon hade sytt några minuter, lät hon händerna
sjunka i knäet, och där kom ett så besynnerligt,
hopplöst uttryck i hennes ansikte, att jag blef
alldeles förskräckt.
»Hvad går åt dig, Lettie, hvad har händt?»
frågade jag, fruktande jag vet ej hvad.
Hon såg en stund under tystnad dystert på
mig, sedan sade hon hastigt: »Jag må så godt
säga dig det på en gång, Jane — jag håller på
att blifva blind.»
Mitt arbete föll till golfvet, och jag utstötte ett
smärtsamt skri.
»Tag det ej så hårdt, kära Jane, det kan ju
icke hjälpas.»
»Du inbillar dig det endast, Lettie, huru har
du kunnat få sådana tankar i ditt hufvud;» jag
trodde, att det endast var ett nervöst infall, ty
Lettie hade blifvit rätt bortskämd under vår
moders lifstid och var ibland både envis och
egen.
»Nej, Jane, det är ingen inbillning. Jag har
varit hos doktorn, och han sade bestämdt, att
jag höll på att blifva blind. Jag har varit hos
honom två gånger förut, så jag var beredd på
hvad som skulle hända.. O Jane, hvad skola vi
göra — hvad skola vi göra!» Ty nu var det slut
med hennes styrka, hon.snyftade högt och dolde
ansiktet i händerna.
»Det skall gå bra för oss, skall du få se, ty
för det första tror jag ej, att vår doktor förstår
sig på den här saken, så jag skall resa med dig
till hufvudstaden till en berömd läkare och höra
hvad han säger, innan jag tror, att du skall blifva
blind hela din lifstid.»
Hon blef då litet muntrare.
»Till hufvudstaden, Jane, men hvarifrån skola
vi få penningar?» frågade hon.
»Lämna den saken åt mig, det skall jag nog
ställa om på ett eller annat sätt.» Sanningen att
säga, visste jag ej det ringaste, huru det skulle
gå till, men jag har den fasta öfvertygelsen, att
en stark vilja öfvervinner alla hinder.
Hon tog upp sitt arbete, men jag tog det ifrån
henne.
»Du får ej taga ett enda styng, Lettie,» sade
jag; »du kan ju hellre spela och sjunga litet eller
gå ut i ;friska luften; du har blifvit så blek
och mager på senare tiden; hvila dig nu, jag-
skall nog hinna med det ändå.»
»Men det är ännu så mycket kvar, Jane.»
»Ej något för dig, Lettie; så kyss mig nu vac-
kert och gå din väg.»
»Och du tror ej mycket på, hvad doktorn
sagt?» frågade hon oroligt.
»Nej, inte det ringaste.» När hon då hörde
mig vara lugn och glad — ty min oro dolde jag
för henne — gick hon ut, tröstad och hoppfull.
Men själf fortsatte jag med min sömnad och mina
sorgsna tankar till långt in på natten, men ofta
måste jag låta mitt arbete hvila för att borttorka
de frambrytande tårarne.
Vi hade ju endast hvarandra, Lettie och jag,
ty far och mor voro döda, och vi visste ej af
några andra släktingar. Lettie var endast sjut-
ton år och jag några år äldre. Vi voro både
klädsömmerskor och arbetade både borta och
hemma. Vi bodde uti en liten stuga med tre
rum, omgifven af en nätt trädgård utanför sta-
den. Många människor sade till oss, att vi sä-
kert skulle få större förtjänst, om vi flyttade till
staden; men både Lettie och jag föredrogo den
plats, där vi voro födda, så vi hvarken önskade
eller tänkte på någon flyttning. Vi betalade ej
mycket i hyra, men äfven denna lilla summa var
ibland svår att anskaffa på dagen, och då måste
vi utsätta oss för vår värdinnas skarpa tunga
och ovänliga bemötande.
Jag ansträngde hela min tankeförmåga för att
utfundera, hvarifrån penningar skulle anskaffas
till Letties resa till hufvudstaden, men hvarken
denna natt eller dagen därpå fick jag någon in-
gifvelse. Vi hade förut med flit och omtanke
kunnat draga oss någorlunda fram, men huru
skulle det blifva framdeles med endast en till
att arbeta. Bikt folk tänker ej mycket på, huru
svårt det är för många af oss stackars daglönare
att lefva på vår lilla förtjänst eller kunna lägga
af något för framtiden.
Söndagen fann mig ännu obestämd, men efter-
som vi då voro lediga, beslöt jag att själf gå till
doktorn, medan Lettie var i kyrkan. Hon klädde
sig alltid väl och trefligt, ty hon ville gärna, som
unga flickor önska, se bra ut. Jag tyckte själf,
att hon var mycket vacker, och så tyckte äfven
våra grannar. Hon hade fina drag, vacker hy,
brunt hår och ljusbruna ögon, på hvilka man ej
upptäckte något ovanligt, utom vid närmare på-
seende. Hon tänkte nu ej längre på sig själf,
utan var glad som en lärka, där hon gick vägen
fram i sin hvita hatt och ljusa klädning. Hon
vinkade åt mig, där jag stod i dörren, och skrat-
tade gladt och lyckligt. Jag var stolt öfver Lettie,
som äfven vår moder varit, ty hon var en sådan
älsklig, varmhjärtad varelse. Då hon var ur syn-
håll och kyrkklockorna upphört att ringa, klädde
jag mig i hast för att gå till staden och söka
doktorn. Han var hemma, men jag måste stanna
i väntrummet öfver en timme. Då jag sedan fick
gå in, frågade han mig skarpt, om mitt ärende
var så angeläget, att jag ej kunnat uppskjuta det
till måndagen. Han betänkte ej, huru dyrbara
arbetsdagarne voro för oss, eljes skulle han ej
hafva talat så, ty han var en välvillig man, som
var mycket god mot vår mor under hennes sista
sjukdom. Jag sade honom, hvarför jag kommit.
Han blef då vänligare, men kunde ej förändra
sin åsikt om Lettie.
»Hon har varit hos mig tre eller fyra gånger,»
sade han. »Hon är en snäll, intagande flicka,
det är stor synd om henne — men jag tror verk-
ligen ej, att hennes syn kan räddas — nej, jag
tror det sannerligen ej, Jane!»
Han förklarade för mig, hvarför detta var hans
åsikt, och att sjukdomen skulle framskrida lång-
samt. Han sade äfven, att om vi så önskade,
han kanske kunde få plats för henne på något
institut för blinda, att jag måste sköta väl om
henne och låta henne vara mycket i fria luften.
Och så gick jag hem med mycket litet hopp.
Jag sade ej för Lettie, hvar jag varit, och hon
misstänkte det ej. På eftermiddagen gingo vi ut
på vår vanliga söndagspromenad längs flodbanken
och mötte då vår granne, fru Croft, och hennes
son Harry, hvilken skulle blifva läkare. De voro
båda kära vänner till oss, och Lettie och den
unge mannen hade tyckt om hvarandra sedan
barndomen, men jag tror ej, att han friat ännu.
De följde med oss hem, och Lettie frågade Harry,
om han ej ville gå ut i trädgården och se den
blommande törnrosbusken vid köksfönstret, men
de samtalade hviskande sä länge, att jag ej tror
det var endast härom de talade. Sedan gick
Harry ut genom trädgårdsporten, sorgsen och
nedslagen, och Lettie kom in med ett besynner-
ligt uttryck i sitt ansikte. Fru Croft frågade,
om Harry gått, och min syster svarade helt kort
och gick in i sitt rum.
Fru Croft berättade, att Harry snart skulle
resa till universitetet igen, men då hon såg min
tankspriddhet, frågado hon, om jag var ledsen
för något, och då berättade jag för henne Letties
olycka.
»Hon ser ej ut att blifva blind, Harry har al-
drig sagt ett ord härom, det måste vara ett miss-
tag.»
Men jag var säker på, att min syster sagt allt
för Harry, då de stodo bredvid rosenbusken, och
jag önskade blott, att hans moder ville gå, så
jag finge trösta henne. Slutligen gick hon. Jag
ropade då på Lettie, hvilken genast kom in, men
då jag såg, att hon försökte dölja sin sorg, gjorde
jag ingen anmärkning, utan vi förtsatte sedan
vår promenad längs flodstranden under tystnad.
Den första person vi mötte var Harry Croft, men
Lettie tycktes taga illa upp, att han kom fram
till oss,»och hon vände om. Vi sågo henne sedan
i sällskap med vår värdinna. Harry såg sig om
ett par gånger, ifall hon följde efter oss. Sedan,
då han såg att ej detta var händelsen, föreslog
han mig att vänta på henne. Vi satte oss båda
på en trädstubbe vid floden.
»Det är rysligt sorgligt med Letties ögon,
Jane,» sade han hastigt.
»Ja, nog är det så — hvad tänker du härom,
tror du det finnes något hopp?»
»Doktorn säger nej härtill. Men Jane, nästa
vecka kommer en berömd ögonläkare från huf-
vudstaden hit, du bör rådfråga honom.»
»Hvilken lycka för oss — jag funderade just
på någon utväg att kunna resa med henne till
hufvudstaden.»
»Det behöfs ej nu, kära Jane. Ack, om jag
blott själf hade genomgått min kurs.»
»Tror du dig veta något medel?»
»Nog vet du jag vill försöka, Jane. Jag älskar
Lettie och frågade henne nyss, om hon ville
blifva min hustru, men hon svarade nej och be-
rättade mig om siaa svaga ögon. Det var endast
af denna orsak, förstår du, ty hon kunde ej för-
neka, att jag ej var henne likgiltig.»
»Det kan jag nog tro, Harry, ni ha ju varit
så mycket tillsammans, men nu kan det ej blifva
fråga om giftermål.»
»Detsamma säger hon.»
»Hon har rätt — hon måste nu stanna hos
mig — huru skulle du kunna slå dig fram med
en blind hustru.»
Han steg upp och sade sorgset: »Hvarför skulle
just Lettie träffas af denna förfärliga olycka!» Se-
dan lämnade han mig, då han såg henne komma.
De talade sedan en lång stund med hvarandra.
Ja, nog var han älskad af min stackars syster.
Vi rådfrågade sedan den namnkunnige läkaren
från hufvudstaden, men han var af samma åsikt
som vår doktor. Lettie blef ej så öfverväldigad
af sorg, som jag fruktat ; hon kunde till och med
säga ett glädtigt farväl till Harry, då han reste
till universitetet.
»Seså Jane — nu hoppas jag, att han skall
glömma mig,» sade hon till mig. »Det gör mig
så ondt, att han är så här sorgsen.»
Samma dag fick hon en biljett till en konsert,
gifven af blinda. Då hon kom hem, sade hon
mig, att de som sjungit, hade haft ett sådant
förnöjdt och lyckligt utseende. »Och hvarför skall
det ej blifva på samma sätt för mig, jag har ju
mera skönt att minnas än de flesta af dem,»
tilläde hon med en suck.
Efter denna tid försvann hennes synförmåga
så småningom, jag märkte, att hon kände fram-
för sig med händerna, då hon till och med gick
öfver golfvet. Vår doktor erbjöd oss då åter att
Extra fin Marsala
m
"O f-t
Ö J2|
:ca
:c3
iS
R O
P3
-p
o o
ra jt4
•w-t
cs *
bO c«
ort ’g
s ^
v
n
0
ti
H
01
E
IQ
W
H
o
<
ä
BÎ
U rt
IQ ’
s
«
-ta
%
ÔO
X
’S
S
«
•m
m
M
£
w
Ü so
K
to ■
_ :o
£ CO
<i> s_
= g £
£2 “
01
ti
<
ö
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast bos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplan
Rika- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
