Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 29 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1895
384
försöka anskaffa plats för henne i skolan för
blinda, men hon bad då så bevekande : »Låt mig
stanna hos dig, Jane,» att jag ej hade hjärta att
lämna henne, ehuru jag ej kunde skaffa henne
de fördelar, som erbjödos där.
Icke långt från oss bodde en gammal tysk ur-
makare, hvilken var en särdeles skicklig musiker.
Yi hade känt honom sedan vår barndom ; Lettie
brukade ofta bära till honom blommor från vår
trädgård, och hans barnbarn kommo ofta till mig
och fingo dockkläder sydda. Müller såg ej myc-
ket ut för världen, men han hade ett hjärta af
guld. Han var anspråkslös, vänlig och välgörande,
och jag tror, att det var hans inflytande som roer
än något annat försonade Lettie med hennes hårda
öde. Han var så fattig, men likväl nöjd, så pröf-
vad, men likväl tålig.
»Lär dig spela, jag vill undervisa dig,» sade
han till min syster. Så kom han ibland till oss,
och stundom gick hon till honom och lärde sig
spela och sjunga. Det var en stor njutning att
höra henne, ty det var alldeles . som om hon
känt djupare än förr, och de ljufva tonerna
liksom uttryckte hennes sorg och kärlek. Jag
tror, att tanken på Harry gaf henne mildhet och
tålamod. Hon, som förr var så häftig, yttrade
nu mera aldrig ett skarpt ord.
Jag har ej talat mycket om vår fattigdom, ehuru
den naturligtvis kändes tryckande många gånger.
Men vi åtnjöto många bevis på människors god-
het; till och med vår värdinna var ej så noga
som förr med att hyran betalades på dagen.
Lettie gick ibland till skolan för blinda, hvarest
hon lärde sig fläta korgar, knyta fisknät och sticka
strumpor och muddar. Vår gode kyrkoherde var
outtröttlig uti att skaffa henne arbete. Nu, da
olyckan kommit, var den ej på långt när så för-
skräcklig som förut i föreställningen. Lettie var
för det mesta glad, jag hörde henne aldrig klaga,
utan sade hon ofta, att hon hade mycket att
vara tacksam för. Hon hade en stark religiös
känsla, hvilken var henne ett värn mot melan-
koli. Och, som jag sedan fick veta, närde hon
en hemlig förhoppning, att hennes olycka ej
skulle vara för evigt. Harry hade satt dessa
tankar i hennes hufvud, och jag tror mig ej säga
för mycket, då jag tillstår, att hans manliga till-
gifvenhet för henne var den största driffjädern
till hans flitiga studier.
På så sätt förflöto sex lugna år. Det tycktes
mig nu, som om Lettie alltid gått omkring så
här tyst och famlande. Harry slutade sin kurs
vid universitetet och var nu i Paris. Vårt lif
förflöt enformigt; jag var ständigt sysselsatt med
sömnad och Lettie med sin musik. Hon var nu
ganska skicklig, och många gångar såg jag män-
niskor stanna vid vår trädgårdsport för att lyssna
till hennes sång. Jag har sedan hört många be-
römda sångerskor, men aldrig kunde någon så
röra mitt hjärta eller framkalla tårar i mina ögon
som min blinda syster. Om söndagarne i kyr-
kan hördes hennes klara och rena röst öfver alla
de andras. Och huru sköna voro ej våra enkla
psalmer, sjungna af henne!
«
Följande år kom Harry Croft hem. Han be-
sökte oss ofta till vår stora glädje, men själf såg
han oftast ledsen och förströdd ut. Han kunde
stå bredvid pianot långa stunder och sorgset be-
trakta Letties ansikte. Slutligen sade han till
mig en dag: — »Jane, är du rädd — jag hoppas
Lettie ej är det: hon ser nu stark och kry ut.»
Jag förstod, att det låg något under hans fråga,
så jag bad honom säga, om han hade något hopp
för min syster.
»Ja, det har jag. Jag såg en gång i Paris en
operation under liknande omständigheter och den
lyckades.»
Jag kunde ej säga ett ord; en sådan lycka
tycktes mig för stor för att kunna vara möjlig.
Lettie kom in genom dörren i samma ögonblick
och det var liksom solen följt med henne in i
vårt lilla förmak. »Är du här, Harry?» frågade
hon genast.
Det var så eget, att hon liksom kände hans
närvaro. Han gick fram till henne och fattade
hennes hand.
»Säg henne det, Jane, eller skall jag själf göra
det?» hviskade han.
Jag gaf honom ett tecken att tala, hvilket han
också gjorde utan tvekan.
»Lettie, har du mod att underkasta dig en
operation, hvilken möjligtvis kan återgifva dig
din syn ? »
Hon kopknäppte sina händer, och’en varm rod-
nad upplyste hennes anlete.
»Ja visst, ja visst, hvad som helst, Harry —
endast gif mig detta hopp!» sade hon sakta.
»Lettie, jag vill förut säga dig, att denna ope-
ration kan misslyckas. Men tänk på mig, Lettie,»
sade han nästan ohörbart.
»Ja, det vill jag göra,» sade hon lågt. »Äfven
om jag ej skulle återfå min syn, kan det ju ej
blifva värre än förut.»
De gingo ut i trädgården tillsammans, och jag
såg af hans allvarliga, vänliga sätt, då han talade
med Lettie, att han förberedde henne på,, hvad
hon måste undergå, ’men hon saknade ej mod
eller tillförsikt.
Operationen försiggick följande vecka. . Två
läkare voro närvarande, men Harry Croft utförde
den själf. Hans styrka och skicklighet voro be-
undransvärda. Den utföll lyckligt, och min sy-
ster ser nu så bra som någon.
Under flere veckor måste hon vistas i mörkt
rum, tilldess hon gradvis fick skåda dagen, och
den fröjd, vi då erforo, är mera än jag kan be-
skrifva.
Ej långt därefter bad Harry henne ånyo om
att blifva hans hustru, och hon biföll nu med
glädje och tacksamhet hans bön.
Och detta är vår enkla historia, hvarken märk-
värdig eller romantisk — men sann och lärorik.
Innehållsförteckning’.
Maria Collin; af W B. (Med porträtt). — Ungmövi-
aor ; af Hermann von Gilm, öfversatta af E. N. Söderberg.
— »Vår mamma»; af Kroka. — Hvita sippor; skiss för I-
dun af Nathalia Wallengren. —- Om julförberedelser och
julfirande; prisbelönad uppsats af Lotten Lovén (Forts. o.
slut). — Det skönas betydelse; en serie uppsatser för I-
dun bearb. efter utländsk källa af H. E. V : Det sköna
i hemmen — Ur notisboken. — Teater ocb musik.Min
blinda syster; från engelskan af Bien. — Tidsfördrif.
ei el
Bedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
Till en mö, som i mitt första står,
Går en gammal ungkarl härom da-
gen,
Sprättig, stelbent, svärtadt skägg och
hår,
Ros i kärleksfärg han fäst vid slagen.
(En mitt andra med ett A framför
Hade mera lämpat sig för hösten.)
Öfver hägnad mark hans genstig för;
Herrgårdshusen känns igen på rösten,
Ty mitt tredje ryter den besatt
Långutdraget. Slut är giljarfröjden,
Friar’n linkar, som en kamp med
spatt,
Hållande mitt hela upp mot höjden;
I mitt fjärde, femte skydd han får,
Skrämseln lägger kärleken på båren,
Och mitt hela sin upplösning når,
Nafsas, tuggas utaf herrgårdsfåren.
A. N—ll.
Länkgåta,
Länkarne bilda ett substantiv.
1) Ett vapen, som, fast primitivt,
Blef vådligt nog för den det hann.
2) Hvad, om det tränas uti tid,
I gångsport ej sin like fann.
3) Bland skogens buskar ett försåt
För vandraren på hans öde stråt.
4) Af samma färg och samma art
Ett delbart helt, än långt, än kort.
5) Hvad fågeln plägar, när hans vif,
Med vinge slräckt, har flugit bort.
6) En länk i språket — ja, också
I ordet, som du ut skall få.
7) Med ledsnad mången matmor
hört
Berättas om dess brustna band.
8) Ett åkdon som till Sverige kom
Med kungabarn från annat land.
9) Hvad nu för tiden man har fått
För ytlighet förutan mått.
10) Den som mig mistar, mig ock är
Och strider se’n med möda stor.
11) Ibland vi plåga. Nyttjas ock
Som prydnad — uppå dräkt ock
skor.
12) En drake uppå insjövåg,
Som rufvar jämt på vikingståg.
S. L.
Amfikop.
Från ett ord borttages, såväl från
början som från slutet, en bokstaf i
sänder, så att därvid alltid ett nytt
ord uppstår.
1—6) Hvadikrigarn modigt drar, då
ut till krig det bär.
1—5) Hvarmed, upprepadt, tom mu-
sik man nämna plär.
2—5) En man, som ville gifva mod och
kraft åt Sveas söner.
2—4) En nyttig växt, som odlings-
mödan oftast löner.
3—4) livad skriks åt barnet, som ej
ute vara får?
3) Hvad glad du skådar, då det
före kärlek står
Och så du lefva med de dina
får.
Sfinx.
Fyrkantsgåta.
Jag har en huld mitt tredje, hvars
namn mittförsta är.
I skördeand mitt andra hon hurtigt
föra plär.
Ifyllningsgäta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
* *
Orden äro : t) Kunganamn i Frankrike, 2) fruntimmersnamn, 3) ett
grundtal, 4) något att spinna på, 5) bergsträcka i Europa, 6) folkslag i
Sibirien, 7) En af Förenta staterna, 8) stad i Kina, 9) en dygd, 10) land
i Europa, 11) berömd svensk bildhuggare, 12) en syra, 13) stad i Tysk-
land, 14) manhaftig svensk kvinna, 15) en ö i södra Sverige, bekant från
Gustaf I:s historia, 16) lökväxt från Sydamerika, 17) mansnamn, 18) en
hjälte från från 30-åriga kriget (»Den svenske Leonidas»).
Lösningen af orden skall ske uppifrån och nedåt.
De med stjärna försedda rutorna bilda namnet på en af Sveriges
dugligaste och ryktbaraste härförare.
A. och C.
En stolt mitt fjärde skall mitt första
bära,
Så fort hon styra hästar hunnit lära.
R. O. S.
Sifferlogogryf.
En afton 12 3 4
Vi ro till 3 4,
Du krona af ditt 2 3 4.
Vi 1 åda då —
Jag 431 därpå —
Helt säkert roligt få.
R. O. S.
Lösningar.
Logogryfen : Brefdufva ; af, Ave, dref, rad,
brud, fru, drufva, bur, Eva, Urda, Vera,
Beda, v. Breda, fred, bar, fura, arf, ruf-
vade, verda.
Charaden: Grynkorf.
Åritmogryfen: Kamraten; 1) kanna, 2)
Arvid, 3) morot, 4) Rörås, 5) aster, 6) Tro-
sa, 7) Ellen, 8) Nerke.
Baragrammet : Sophie Linge ; X) samtid,
2) omen, 3) pilaster, 4) hyena, 5) ilsken, 6)
elfenben, 7) lektyr, 8) ironi, 9) nitnagel,
10) gloria, XI) ejder.
Korsgåtan: Saffran — körfvel; syltlök,
barnsöl, doftrik, tjufhål, invirad, bevarad,
langarn.
Länkgåtan : Bristol.
Kvadratgåtan :
FISK
INTE
STEL
KELA
PICOTS TVÄTTPULVER »Lessive
_ _ _ __________ ________ Phénix»
Öfverträffar alla andra tvättmedelI
Klorfrittl
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer
I
Säljes i och J-kilo-paket med beskrifning â hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Måtton, Stockholm
Talrika ombud i landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
