Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 6 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 IDUN 1895
Skall kärleken rätteligen växa till, så måste de äkta makarne dela allt med hvarandra.
H. Martensen.
in i döden den själens eld, med hvilken
hon städse omfattat lifvet och litteraturen,
vetenskapen och konsten, ja äfven politiken!
Ehuru hon under årtionden icke lämnade sina
rum, bibehöll hon en till det otroliga grän-
sande förmåga att genom sin lifliga fantasi
lefva med i det lif, från hvilket hon var
afstängd, att genom sin klara intelligens upp-
fatta tidens händelser och ledande personlig-
heter såväl i in- som utlandet. Sällan fick
man höra mera skarpsinnigt träffande om-
dömen, i en mera klar, sammanträngd och
elegant form, än af denna fran lifvet allt
mer isolerade åldring, som de sista aren hvar-
ken kunde läsa eller skrifva själf, men
som fortfarande kände och tänkte rikare,
snabbare, finare än de flesta, hvilka på nära
håll kunde lyssna tilllifvetsbrusande mångfald
af toner. Af dessa trängde endast nagra däm-
pade ljud till den gamla på hennes hvilsoffa i
det smakfulla hem, där hon var omgifven
af sina minnen och uttrycken af sina barns och
barnbarns ömhet. Men af dessa dämpade
ljud förmådde hon med en underbar intuition
ana sig till hela symfonien.
Med fru Charlotte Ramsay har ännu en
gått bort af det själfulla kvinnosläkte, som
blommade under århundradets första halfdel
och som af intrycken från den dåtida litte-
rära storhetsperioden erhöllo sin andliga ut-
veckling, en utveckling, som i alla afseenden
blef mera fri och fin, än den nutidens »väl
organiserade» läroverk meddela.
Men om också Charlotte Ramsay kan sä-
gas hafva varit typisk för en hel kvinnlig
generation, så är det dock visst att, äfven
inom denna generation, var hon en undan-
tagsvarelse, af naturen utrustad med en
slösande rikedom af krafter, krafter, hvilka
under andra förhållanden skulle gjort hennes
namn kändt också inom det offentliga lifvet.
Nu blef hon af sjukdomen tagen a,fsides,
och det är endast en år från år allt trängre
vorden krets af anhöriga och vänner, som
i ett oförgätligt minne bevarar den en gång
rundt om i landet med beundran omtalade
»blomman på Kinnekulle».
Ellen Key.
I smekets oeh kärlekens
’ månad...
sutto på balkongen,
öga i öga och hand i hand.
Därute af dag förgången
ån dröjde i väster glöd och brand;
det var som om den hölls fången
af röda, fjättrande band.
Från hvita syrener doften slog,
och hån genom svalkan kvällsluft drog
och möttes af andra dofter
från gårdens prunkande blomrabatt,
men glimmande månen på fästet satt,
och dimman gled öfver ängen
att båda en kylig natt.
Så ny deras unga lycka var,
ån morgonens friska dagg låg kvar
öfver hjärtats drömmar och trånad,
och hvarje flyende stund dem bar
ett löfte om ännu sällare da’r
i smekets och kärlekens månad.
Hon höjde sin hand, som nyss han kysst,
och visade ut öfver nejden tyst;
det var som dess stilla fägring fick
en dallrande spegling i mörkblå blick.
■»Du käre» — hon smög sig in till hans bröst,
och ömhet skålfde i hennes röst ■—
»du kåre, mänskorna såga,
att lyckan kommer och lyckan går.
Den räcker en dag, den räcker ett år,
och sedan skall ödet våga
hvart lod af sällhet mot pund af ve!
Kanhända — och dock jag lugn kan se
en slöjad framtid till möte.
Den bringe mig lust, den bringe mig kval —
hvad så, om jag blott mina dagars tal
får sluta som nu en vårens kväll
med hufvudet i ditt sköte!
»Hvad var väl mitt lif, förrän dig jag såg?
En öde hedmark det för mig låg,
dår inga blomster glödde.
Men du, du kom med sol och med regn,
och stilla i kärlekens milda hägn
ett yppigt blomlif det födde . ..
Så låt oss tömm.a i fulla drag
det vin, oss bjudes i lyckans dag
och kärlekens ranka bår oss.
Kanhända oss sorgens natt snart når,
kanhända den re’n på tröskeln står —
men än år ju dagen när oss!» . ..
Hon tystnade plöstligt — blek om kind.
Hvad var det? Ett sällsamt sus i vind?
En fläkt af ett gåtfullt öde, som gick
sin ljudlösa gång förbi? Hennes blick
ett spörjande, letande uttryck fick,
som sökte hon ängsligt därute
det flyende nu1et fånga fatt —
men dimman gled öfver ängen
att varsla en frostig natt.
Emil IFléeii.
55
Tolstoyaner
2§
prästgårdsbyggnaden låg på en sluttning i
trädgården, och genom trädgården gick
en liten å, pâ sir.aställenöfversållad med hvita
näckrosor. Det var några dagar före mid-
sommar.
Prostens son, den unge kandidaten, som
skulle blifva landtbrukare, var sysselsatt
med att skyffla trädgårdsgångar, så svetten
stod honom i pannan. Mössan satt på nac-
ken. Han såg hurtig och vaken ut, hvilket
han också var.
Nere vid åkanten låg hans syster, Elin,
och sköljde on hvit sommarklädning, som
hon skulle hafva midsommardagen. Prost-
innan gick och band upp rosor med till-
hjälp af sin yngsta dotter.
Men i morotslandet, med en halmmatta un-
der knäna, låg gamle prosten själf och rensa-
de morotslandet. Han hade handskar på,
ty icke blott som hyfsad människa, utan
äfven som präst, ville han hafva rena hän-
der . . . Han anförtrodde ingen annan än
sig själf att skilja ogräset från de späda
morötterna.
Och därute låg han nu och tänkte öfver,
hvad han i nästa predikan skulle säga sina
församlingsbor. Det gick alltid bäst att få
ihop predikningarna ute i Guds fria natur,
tyckte han, och erinrade sig därvid, huru
Kristus hade talat till folket från bergen
och vid Genesarets sjö — ute i naturen.
Gamle prosten hade, så son af »bättre
folk» han var, vant sig vid några timmars
kroppsarbete dagligen, emedan han fann det
nödvändigt både för kroppens och själens
hälsa. Rensa morötter var då egentligen
icke något arbete, tyckte han — men han
brukade också såga ved och bruka jorden.
Och alla sina barn hade han vant vid
detsamma, på samma gång han gaf dem
en bildad uppfostran.
För det första är kroppsarbetet nyttigt,
sade han, för det andra böra alla lära det,
därför att ingen människa, ej ens arftaga-
ren till millioner, vet i hurudant läge han
kan komma. Jorden rullar, lyckans hjul
likaså — ingenting är varaktigt på vårt
klot. Vi böra, så vidt möjligt är, vänja
oss vid vår stamfaders sysselsättning. De
människor, som tro, att man bara latade sig
i paradiset, taga bestämdt miste. Jag kan
icke tänka mig en evighet, där tillvaron
skulle blifva ett »dolce far niente».
Det körde på vägen utanför-trädgården,
det kom främmande, och prosten skyndade
in för att tvätta sig om händerna.
Han kom snart tillbaka. Då stod på går-
den en hög ämbetsman, prostens akademi-
kamrat. De hade icke råkats på många år.
Glädjen blef stor å ömse sidor. Prostinnan
och barnen hade kommit fram och tagit
emot gästen, innan far hann ut.
Efter middagen gingo prostens med sin
gäst ut i trädgården, och det »välsignade»
kroppsarbetet kom åter på tal.
»Hvad du stått vid dig, Isak,» sade gäs-
ten och betraktade den gamle vännen med
strålande blick.
»Än du då,» utropade prosten. »Jag
skulle känt igen dig bland tusen. Ingen
grå strimma i ditt vackra, mörka hår, och
du har ändå haft och har mycket att stå i.»
»Men jag sågar själf det mesta af min
ved, och jag går aldrig på själs-och kropps-
kraft-mördande tillställningar,» svarade vän-
nen; »därför är jag dock icke sällskaps-
skygg. Jag endast lefver efter mina prin-
ciper — och du lär ju rensa morötter, hör
jag.»
»Ha ha ha,» skrattade prosten. »Det är
väl det minsta, jag gör. Jag sågar ved,
jag som du, och arbetar i trädgården som
en dagsverkare, och som min hustru delar
mina åsikter i uppfostringsväg, så hafva vi
uppfostrat alla våra barn till arbetsfolk..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
