Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 6 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 389
tioner ha smugit sig med i den ursprungliga väl-
meningen. Man tackar hvarandra för de vackra,
nyttiga sakerna, men hvar är julens barnaande ?
Skall han icke vara med vid »barnens fest»?
Skall du icke i kväll glömma de nyttiga beräk-
ningarna och gifva, gifva med fulla händer, som
julen lär, men helst där glädjen blir störst. Fat-
tiga, glädjelösa hem finnas många, och barn äro
lätta att tillfredsställa.
Har du gifvit akt, hur små barn taga emot
sina julgåfvor? Det är ganska lärorikt för de
stora. Mostrar, fastrar och onklar ha köpt en
mängd dyra, vackra leksaker med invecklad me-
kanik eller grann utstyrsel. De små rifva dem
ut ur papperet, förstå dem icke, kasta sig öfver
ett nytt paket. Jag såg en gång en liten 2-års
tös, som gjorde så. Då kom där fram ur ett
paket med mycket lack och barnstil på utan-
skriften ett litet badkar af bleck och en porslins-
docka utan kläder ; alltsammans hade kanske
kostat 25 öre. Men det var något, som lillan
förstod sig på; hon grep sig strax an med att
bada porslinsbarnet, gifva det kall dusch och
torka det i sin lilla näsduk för att strax åter
börja bada igen. Och därmed höll den lilla
mamman på nästan hela julaftonen, obekymrad
om alla de fina leksaker, som fortsättningsvis
kommo i dagen.
T.
Bort med julgranslotterierna!
Då jul- och julfirande äro på tal, vill jag in-
lägga en varning mot de nu så brukliga julgrans-
lotterierna, vid hvilka mer eller mindre dyrbara
föremål och leksaker bortlottas. Jag har näm-
ligen lagt märke till, att barnen före lottdrag-
ningen se febrila, förströdda och vinningslystna
ut, och kanske efteråt, om vinsterna ej varit så
värdefulla, som de blifvit vana vid i hem med
bättre råd att köpa dyrbara vinster, visa de sig
missbelåtna och trumpna. Sammaledes om den
ena vunnit en vackrare sak än den andra. Som-
liga förklara med barnets uppriktighet, att de ej
hafva så roligt här hos tant A. som hos tant B.,
där de vunno mycket vackrare saker. Sålunda
blir det, som var afsedt att förhöja nöjet för
dem, istället ett moln på glädjehimlen, och det
fastän tant A. kanske lagt sig mycket mera vinn
om att roa sina små gäster än tant B. och själf
anfört deras lekar.
Det vore därför önskligt, att hvarje mamma,
hur god råd hon än har att köpa präktiga vin-
ster, uppmärksammade detta lilla råd och från
sina barnfester bannlyste ett nöje, som mera
skadar barnets sinne, än hvad som kan ersättas
af de korta timmarnes fröjd. Äfven »godsakerna»
böra ur granen nedtagas och utdelas af de äldre,
hvarvid man lätt kan se till, att hvar del blir så
lika som möjligt.
Gamla Greta.
Konsten att leka.
Våra harmlösa sällskapslekar hålla på att dö
ut, men borde sannerligen icke få det. På jul-
bjudningarna under pauserna mellan ringdan-
serna, lämpar sig utmärkt att göra dessa gamla
hederliga sittlekar, såsom »Låna eld», »Franska
klubben», »Kimleken», »Utgifva skvallertidning»,
»Skicka ut rykten», »Besa till månen», »Sitta på
understol», »Sälja väf», »Mor skicka mighitmeden
penning», »Passera graderna», »Borttappadt och
upphittadt,» »Gissa ut en mening», »Likheter och
olikheter» »Taflor och deviser», »Lägga karaktä-
rer» m. m. m. m. Nu för tiden ser man ofta
ungdomen rynka på näsan, då man föreslår att
göra lekar, men i mina unga dagar ansåg man det
som ett stort nöje. Kanske bevisar det, att vårt
uppväxande släkte är blasé, eller ock kunna de
ej konsten att leka.
Ja, mina kära ungdomar, det är ock en konst.
Därför, I mammor, pappor och tanter, deltagen i
jul i de ungas förströelser, sätten lif i leken (lik-
som I eljes sätten fart i arbetet). Bara de komma
i gång, skola de ej sakna intresse och nöjet skall
ej utebli — ja, säkert skola våra ungdomar ön-
ska, att som det står i visan, »julen räcka skall
till påska».
Thorselia.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
Väfnad som hemslöjd.
»
et är icke allenast i min skånska hem-
bygd, som väfnads-slöjden i hemmen
höll på att gå förlorad och nu genom några
intresserade kvinnors tillskyndan blifvit
återupplifvad. Det har varit på here stäl-
len i vårt land som mormödrarna, hvilka
nu voro för gamla att sköta väfstolen, vis-
serligen förstodo sig på konsten i fråga, men
påverkade af tidens smak för fabriksalster,
hade försummat att lära sina döttrar den-
samma. Följden häraf har varit, att den upp-
växande ungdomen i detta fall icke haft nå-
got att lära af sina mödrar.
Faran var sålunda stor. En generation
till och den vackra väfnadskonsten som
hemslöjd hade måhända helt och hållet gått
förlorad. Lyckligtvis blef detta icke fallet.
Äran af räddningen tillkommer i främsta
rummet föreningen Handarbetets vänner.
Men vid sidan af nämnda förening har en
mängd enskilda personer verkat för väf-
nadskonstens återupplifvande i vårt land,
af hvilka personer Idun nyss framhållit
en, fröken Collin. Ett annat strå till stac-
ken har nu förts genom ett litet, men
värdefullt arbete, kalladt; » Väfbok, inne-
hållande råd och undervisning i enldare
väfnader samt repetitionskurs af skånska all-
mogeväfnader», utgifven af Ch. B—y, en sig-
natur under hvilken döljer sig grefvinnan
Charlotte Posse, född Bamsay, i Karlskrona.
Denna väfbok, som kan erhållas genom
Gleerupska universitetsbokhandeln i Lund,
är både lättfattlig och innehållsrik till det
billiga priset af 1 krona.
Författarinnan har, utom i Skåne, äfven
gjort sin skörd af gamla väfnadsmönster
i Småland och Östergötland. Hon har med
stor omsorg hopsamlat så mycket som möjligt
af det gamla, som rörande väfnadskonsten
var förvaradt i minnet eller uti gamla an-
teckningar. Boken kan därför blifva till verk-
ligt gagn för dem, hvilka önska att den
kvinnliga hemslöjden, denna för folkets eko-
nomiska utkomst så viktiga binäring, åter
måtte komma till heders i vårt land.
Hulda Lundin.
–––- ––––-
Det skönas betydelse.
En serie uppsatser för Idun, bearbetade efter
utländsk källa af H. F.
VI.
Personlig skönhet.
ess odlande är en annan tillämpning af det
sköna för ett särskildt ändamål, som i
synnerhet är kvinnans sak, och som icke rätte-
ligen bör missaktas. Kanske någon af mina
unga läsarinnor förvånar sig öfver ett sådant
uttryck som »odlandet af personlig skönhet».
De hafva kanske vant sig vid att tänka, att
den ena födes vacker, den andra motsatsen,
och att i båda fallen naturen vore helt och
hållet ansvarig, och att ingenting vidare åter-
^stode att göra. Jag anser denna uppfattning
vara lika inskränkt, som om vi skulle påstå,
att eftersom de små barnen födas okunniga,
ingenting mer vore att göra.
Ehuru teoretiskt betvifladt och förnekadt,
visa vi oss vanligtvis tro på önskvärdheten af
personlig skönhet. »Skönheten är förrädisk,
är en snara,» säga moralisterna; men hvilken
vacker kvinna värderar icke öppet eller i hem-
lighet sin skönhet som sitt stora, om icke
största privilegium och medel till lycka? Det
ligger ett grand af sanning i satiren om den
japanska hjältinnan, som i sin själfbeundran
utropar; »Naturen fröjdar sig öfver sin skön-
het. Jag är ett barn af naturen och tager
efter min moder!» Hvem af oss, icke så ut-
rustad, skulle vägra att taga emot denna gåfva
på grund af dess frestelser? Och vi skulle
göra fullkomligt rätt i att mottaga gåfvan och
riskén med den. Vare det långt ifrån mig att
vilja underskatta hjärtats och själens höga egen-
skaper, men jag anser likväl, att kvinnans skön-
het alls icke är hennes obetydligaste gåfva.
Den fröjdar hvar den kommer; den behöfver
ingen förespråkare af ord eller handling; den
har en universel trollmakt; icke blott lägre
naturer stå under dess inflytande, utan äfven
goda och begåfvade ; den har kraftigare än någon
annan form af det sköna inverkat på fantasien;
från evärdeliga tider har den ansetts värd att
lefva, strida och dö för. Den grekiska modren
brukade bedja till Zeus, att hennes barn fram-
för allt måtte blifva vackert. Grekerna trodde,
att kroppslig skönhet var ett särskildt tecken
till gudarnes ynnest. Under asketismens tide-
hvarf upphöjdes själen på kroppens bekostnad;
allt fysiskt behag och njutning ansågos syndiga.
Renaissancen medförde en sundare åskådning,
och nu förefaller det nästan som om en annan
reaktion inträdt och vi vore i fara att odla
intelligensen med uteslutande af den yttre per-
sonen. I synnerhet kvinnor, som förälskat sig
i sina nya rättigheter till uppfostran och ut-
sikter till vidsträcktare verksamhet, behöfva på-
minnas om sina gamla privilegier.
All ära åt den klara intelligensen och rena
själen! Men dessa hedras sannerligen icke genom
att försumma och nedsätta kroppsligt behag,
med dess förädlande och höjande inflytande.
Och vi känna alla detta inflytande; en oför-
villad instinkt hyllar dess makt. Det återstår
oss icke att ignorera eller förneka den, men
att uppmäta den, afgöra hur långt den får
sträcka sig och använda den till det bästa bruk.
Om vi värdera en enkel blomma för dess
skönhet såsom en återspegling af skaparens
kärlek, huru mycket mer måste vi värdera
skönheten i människans anlete och skapnad
såsom den högsta typen af yttre skönhet? »Till
Eva,» sade mahomedanerna, »gaf Gud två tredje-
delar af all skönhet.»
Kärleken är här, såsom öfverallt, lifvets lag.
Vi komma på villovägar i detta fall, såsom i
alla, genom själfviskhet. Vi få icke värdera
vår gåfva för det nöje, den lycka, de tillfällen
den förskaffar oss själfva blott. Vi måste
glädja oss åt det nöje den sprider omkring sig,
med en uppriktig glädje, fri från den person-
liga fåfängans tvång. Vi måste helga den,
bruka den ödmjukt och alltid komma ihåg, att
den är ett pund mer att aflägga räkenskap för.
Det finns tyvärr sorgliga exempel på det
själfviska, förnedrande sätt, hvarpå skönhetens
ädla gåfva kan brukas, så att den rent af blir
till förbannelse i stället för välsignelse. Detta
bevisar dock dess verkliga värde, ty ju högre
en sak är, dess förskräckligare kan den miss-
brukas.
Låt oss nu se till i hvad mån vi kunna
odla ett behagligt yttre. Mycket få äro riktigt
vackra och mycket få riktigt fula; hela det
omtvistade territoriet, som ligger emellan dessa
båda ytterligheter, kan tagas i beslag genom
förståndigt bemödande. Jag önskar att alla
kvinnor ville betrakta ett sådant bemödande
såsom en naturlig och bjudande plikt. Hvem
som helst, som icke ägnat frågan någon upp-
Juvelerare Ringar, Armband, Kedjor,
K. ANDERSON Broscher, Xedjearmband, Nålar,
1 Jakobstorg- 1 Bref besvaras omgående.
Silfverarbeten, Modernast!
BordsilfVer. Solidast!
Billiaast !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
