Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 6 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
590
märksamhet, skall bli förvånad öfver att finna,
livilken oerhörd skillnad, kanske ibland hela
skillnaden mellan att vara ful och se bra ut,
ligger i den uppmärksamhet, som ägnas häl-
san, sättet oeh klädseln. När allt kommer
omkring, är skönhet aldrig en bestämd egenskap.
Den beror såjnycket på det växlande själslifvet,
på uttrycket, på infattningen och en oändlig
massa saker, hvaraf den underkastas förän-
dringar.
Kroppen är själens klädnad, en klädnad som
ibland uppbäres med så mycket ledigt behag
och ibland med så mycken ängslig tafatthet.
Yid hälsofrågan behöfver jag ej uppehålla mig,
ty den gör sig dagligen mera gällande och för-
fäktas af bättre krafter än mina och på allvar-
ligare grunder än den, som rör fysisk skönhet.
Klädseln upptager mycket af vår tid och
våra omsorger och det med rätta; skada blott
att det så ofta är bortkastadt, att döma af
resultaten. Orsaken hvarför så många miss-
lyckas i att kläda sig väl, beror antingen på
likgiltighet, brist på artistisk känsla eller ett
blindt efterhärmande af andra människor. De
som verkligen bry sig därom, bemöda sig för-
gäfves om att se så bra ut som möjligt, så
länge de hafva den föreställningen, att alla måste
kläda sig lika, hvilket motsäges af naturen,
som ej gjort två kvinnor lika. Fruntimmer
äro så rysligt rädda för att vara »egna». Lik-
väl påstås det, att »fulhetens hemlighet består
ej i oregelbundenheten, utan i att vara ointres-
sant.» Må hvarje kvinna studera sin egen stil,
sin hy, sina fördelaktiga sidor och modigt skapa
den dräkt, som framhåller det bästa och gör
det sämsta i hennes yttre mindre synligt. Att
blindt följa modet öfverlämnar oss åt godtyc-
ket af de orakel, sömmerskorna, som vi lyda
i stället för att leda, med de sämsta resultat
för så väl våra portmonnäer som vårt utseende 1
En del kvinnor, som ej äro fåfänga, tycka,
att ju mindre tid och tanke do ägna åt denna
sak, dess bättre. De sätta på sig hvad som
helst, som händelsevis kommer i deras väg,
förutsatt att det är nyttigt och anständigt, och
äro fullkomligt likgiltiga för sitt utseende ur
estetisk synpunkt. Jag anser det icke såsom
en förtjänst, utan som ett fel att vara likgiltig
för det intryck, vi göra på ögat.
Men dessa utgöra i alla fall undantag. De
flesta kvinnor bry sig nog om, hur de se ut;
det är oftare okunnighet än likgiltighet, som
åstadkommer sådana bedröfliga resultat, som
man ofta får se. Den instinktmässiga känslan
för det rätta plagget, den rätta formen och
färgen är icke så allmän, men jag är öfver-
tygad om, att denna känsla, som vi benämna
god smak, kan förvärfvas, där den icke är med-
född. Vi kunna lära af naturen och af konst-
närerna och af dem, hvilkas dräkt alltid är har-
monisk och behaglig, orsakerna till vissa effekter
och sammansättningar. Keformen har börjat;
det är icke på långt när så svårt nu som för
en del år sedan att bära en klädning, som är
ändamålsenlig och vacker, utan att vara i ögo-
nen fallande. Men mycket återstår att göra.
Våra kvinnor behöfva att väl uppodla en artis-
tisk blick och frigöra sig från sina sömmerskors
tyranni.
Två gyllne regler gälla för klädseln, såväl
som för arrangerandet af våra hem. Äfven
här är konsten i nyttans tjänst. Ingen kläd-
ning kan vara bra, som ej är fullkomligt läm-
pad efter den, som bär den, och efter sitt
ändamål. Dess skönhet och behag måste natur-
ligt härflyta af dess lämplighet. Imitationer
och meningslösa prydnader böra undvikas och
material och arbete vara det bästa möjliga.
Sättet utgör en annan beståndsdel af fysisk
skönhet, som alltför mycket förbises. Dit räk-
nar jag konsten att föra kroppen, att uppbära
denna själens klädnad till sin fördel. Det är
icke en blott danslärarinnehållning jag skulle
vilja rekommendera, men ett behag, medfödt
eller förvärfvadt, i sättet att skicka sig, ett
undvikande af allt, som är disgraciöst, oskönt
och stötande, ett högt uppdrifvande af denna
ömtåliga känslighet, som därigenom att den
såras af hvarje disharmoni i det intryck andra
göra, förstår att undvika framkallandet af dylika
disharmonier, vare sig i utseende, gester eller
stämma. Det angenäma intryck vi göra fram-
kallas till stor del genom sann artighet. Den
gammalmodiga definitionen: »Att vara artig är
att säga och göra de vänligaste saker på det
vänligaste sätt,» bringar denna egenskap mycket
nära den kristna karaktärens skönaste dygder
och förtjänar som sådan att ej ringaktas af
någon sann kvinna.
Jag har sett personer, hvilkas sätt gjort ett
liknande intryck som ett skönt ansikte, med
samma förmåga att fröjda och vederkvicka oss.
Men det måste kännetecknas af en sann skön-
hetskänsla. Det måste alltid visa själfbehärsk-
ning ; vidare måste det besjälas af • ett godt
hjärta. Och det gifves intet förskönande medel,
som kan mäta sig med önskan att sprida glädje
i stället för obehag omkring sig.
–––- ––––-
Från Iduns läsekrets.
En protest mot »Hönsgummans»
erfarenheter.
Ifrig läsarinna af »Idun» och själf funderande i
på, hvad jag skall finna på för att förtjäna några
hundra kronor årligen, har jag med stort intresse
läst såväl »Biens» råd som senare »Hönsgum-
mans» erfarenheter. Jag måste tillstå, att »ett
råd» mycket tilltalade mig, och att det gjorde
mig ledsen, då en vän till mig, som fått Idun en
dag tidigare än jag, kom och berättade, att nu
stod där en artikel, som visade att »Biens» råd
var ej ett godt dylikt, utan tvärtom. — Nyfiknare
än vanligt började jagstudera»Hönsgummans»rön,
men innan jag läst många rader förstod jag, att
den artikeln ej skulle kunna rubba mina åsikter
i hönsfrågan. Först och främst äro ju hönsgum-
mans erfarenheter 20 år gamla och således täm-
ligen förlegade och otillämpliga nu, och dessutom
beskrifves ju blott, huru en ovanligt opraktisk
person går till väga vid ett företags startande,
eller med andra ord huru man icke skall bära sig
åt vid hönsskötsel.
Icke kan väl någon tro, att man absolut be-
höfver välja ett f. d, lönkrögeri eller handelsbod
till sin och hönsens fristad lika litet som ett så
ödsligt liggande ställe, att man ej på nära håll
har en handfast granne, som, om så skulle be-
höfvas, kan »focka ut» såväl zigenarföljen som
andra landsvägsriddare.
Är man så enfaldig, så kan då detta omöjligt
läggas de stackars hönsen till last, för såvida
man icke af umgänget med dessa befjädrade,
men just icke begåfvade varelser tagit så djupt
intryck, att till och med hjärnan lidit däraf, eller
med andra ord blifvit »en riktig hönshjärna».
Att hönsgumman ej bättre sett till hönshuset,
än att snön tryckte ned taket, visar en ovanlig
brist på omtanke, men däremot alls ej olämplig-
heten af att anlägga hönseri, under förutsättning
af ett klokt och beräknande tillvägagående. Den
ringaste torpare på landet vet, att han höstetid
måste tillse uthusen, så att de kunna motstå
vinterns snö och stormar. Uppbyggandet af ett
ändamålsenligt hönshus, hvarigenom ladugårdens
apterande därtill nndvikes, utgör för öfrigt en så
ringa kostnad, att den ej bör kunna afskräcka
någon.
Det enda rimliga i hönsgummans artikel var
frukthistorien, men den såväl som kyrkskjutsen
har ju egentligen ej med hönseriet att göra, och
det var dock detta som födkrok Biens artikel
gällde i första rummet. — Hvar och en har ju
sin smak, och det är möjligt att det finnes per-
soner, som föredraga ett instängdt stadsrum, linne-
söm och (o, höjd af kvalI) strumpstoppning fram
för ett friluftslif som hönssköterska. Jag miss-
unnar dem icke detta burlif, men är oviss, om vare
sig hälsa eller portmonnä vinna därpå. — Emel-
lertid må det räknas »hönsgumman» till förtjänst,
att hennes inlägg i lönefrågan är sådant, att det
alls icke kan afskräcka en person med sundt
omdöme från en dylik handtering, och att andra
än de, som blifvit begåfvade med ofvanskrifna
nödvändiga egenskap, ej böra slå sig på höns-
skötsel, det har hönsgumman och hennes erfa-
renheter bäst visat.
Up notisboken.
Föreningen för beredande af lifränta
åt tjänare har nu trädt i verksamhet härstä-
des. Sekreteraren, som träffas hvarje tisdag kl.
1—3 e. m. nr 2 O Kungsträdgårdsgatan, 1 tr.
upp öfver gården, tillhandagår med upplysningar
samt afsänder på begäran program och stadgar.
Vi erinra, att medlemsafgiften är en gång för
alla 3 kr., att insättningarna, som böra ske pro-
gressivt efter tjänstetiden och alltid afse lifränta
från 55 års ålder, göras i Ränte- och kapitalför-
säkringsanstalten och att Fosterländska förenin-
gen för hvarje 5 kronors insättning bidrager med
ytterligare 1 kr. för tjänare, tillhörande Stockholm.
»
Fredrika-Bremer-Förbundets stipendie-
fonder. På grund af testamentariskt förord-
nande af framlidna fru Sophie Adlersparre, född
Leijonhufvud, har till förbundet öfverlämnats
ett kapital af kr 5,000 under benämning Leijon-
hufvud-Adlersparreslca stipendiefonden. Afkastnin-
gen af nämnda fond skall inom vissa af testator
bestämda släktled utgå som yrkes- eller studie-
stipendier åt kvinnliga medlemmar af släkterna
Leijonhufvud och Adlersparre.
Till förbundets Allmänna stipendiefond har
genom lokalkomitén i Södermanland öfverlämnats
4,050 kronor och genom lokalkomitén i Kristian-
stad 3,863 kronor med villkor att tillräknas re-
spektive läns afdelningar af nämnda fond.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
