Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 13 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 I DU N 1895
Ty det råder en lindrig kyla, just lagom att
gifva en känsla af att det är varmt och
ombonadt inne. — I kupén är det lifligt
nog; samspråk och glänsande blickar ge
försmak af en afton i ljus och grandoft och
ung fröjd.
Det är redan snö på markerna. Blåhvit
skare, med långa och mångaskuggor och glim-
tar af gul sol; stugorna glimma röda vid
vretarnes sida; längs synranden flyter en
lång, naggad linie af mörkgrön skog. Så
fara vi öfver en ström, där rasslar en smal
få,ra öppet vatten i midten, annars ligger isen,
och den gula frusna vassruggen är skuren.
Så ser man just intet mer — fönstret fryser,
och det hjälper inte att andas på det längre;
vi sätta oss ned och språka, vi som ej kän-
na hvarann, och vi skiljas som vänner, när
vi stiga af.
Lona står och väntar på mig, när jag
träder ut på stationstrappan. Och gamla
Per Erik och jag skaka näfve och önska
hvarann god jul, och så packar han in mig
väl och stoppar om mig väl och stufvar in
mitt myckna resgods, och så bär det af.
Naturligtvis må alla som pärla i guld,
säger Per Erik, och unge patron, patrons
son, sköt sin första hare i dag morse, och
fröken Maj och fröken Helga ha skött allt
julbaket, och lilla Sten har hjälpt till med
kärfvarne, och han, Per Erik själf, måste
hämta en hel skjuts med julklappar i går.
Namnen klinga mig så kändt och kärt i
örat, och Per Erik har ett så trohjärtadt tal,
att jag brister ut i ett klart skratt, som
intet skratt är, utan blott en låt af fröjd
öfver, att allt är så julelikt igen.
Och vi äro snart framme. Den klingan-
de bjällran har jagat upp den röda, smidi-
ga ekorren från hans middagskott uppe på
Högaby backe; strax nedanför skymtar Sjö-
gårds kyrka med hvita murar och svart
hätta, på hvilken gungar en rostig, gnisslan-
de flöjel. Rundt omkring omgifves den af
klippta granhäckar, så taga stora fälten
vid; ingen grann sol lyser på dem nu, snön
tar färg af molnen och blir blå med skift-
ningar och ränder, och skogarne stå bakom,
mörkblåa mot dagern. Nedåt slutta slätterna
till sjön, istäcke och hvit snö bär den, stran-
dens hassel rasslar med sina vissna blad-
rester, när vi fara förbi. Så uppför backen,
där asken står högt på krönet, högt öfver
de spensliga, rödlemmade björkarna och
de blågröna tallarna, dem mina vänner
ortvant i parken. Och nu, när bjällran
sjunger sitt klara »vi komma! vi komma!»,
då hör jag, hur porten slås upp, och jag
förnimmer ett sorl af skrattande stämmor.
Lona raskar på de sista stegen — och så
närapå lyftes jag in ur släden och pälsas
af och kramas i famnen på en hjärtlig far-
bror och en rar tant; och fem, sex pojkar
och flickor hurra och stoja och skämta och
skutta rundt ikring.
Och man tänker inte alls på att vara
värdig och gammal, ungdom glömmer att
vara nutidsprydlig och lefnadsmätt eller har
aldrig tänkt på det, och glam och glädje
lyfta taket upp mot ett sagolikt Himles
höjd, och det fradgande, bruna julölet blir
en bragebägare för allsköns vilda löften
och öfverdådsmättade, äfventyrliga företag.
Vet ni af, att det är julafton i morgon,
säger tant Emma med ett löje, som strå-
lar af skälmskhet, ni måste gå till sängs
tidigt i dag för att komma — — — Hon
är öfverröstad, alla munnar be, fordra, hota,
Skämta och be igen; aldrig får man så ro-
ligt som nu, man skulle kunna vara uppe
hur länge som helst . . .
Eftermiddagen och kvällen flyga bort.
Men inte som andra dagar. Det är något
egendomligt, förväntansfullt, som gör allt
så olikt, orden betyda något annat än van-
ligt, det är en glans i blickarne, som är
osedd förr, osedd sedan sista julen.
Sent omsider måste vi dock köras upp.
Vi bo alla på vinden. En mörk, treflig
gammal vind med blanka takstolar och djupa
skrymslen och tusen gamla saker, trasor
och skräp, bylten och kläder, korgar och
skrin, kistor och stass; tänk, hvad man har
tumlat där många gånger och hittat förun-
dransvärda ting till tablåer och utklädsel,
till lekstugor och vålnadsspel. Här gå under-
liga vägar till kontor och kammare. Men
ve den, som i afton klär af sig förrän långt
framemot morgon! Det skall hållas många
hemliga rådplägningar i natt, många sam-
mansvärjningar skola ingås, många öfver-
raskningar planläggas, vi skola inbördes för-
våna och förskräcka hvarandra med påhitt och
nymodigheter. Hundra järn har man i elden
och inga få brännas. Obrytlig tystlåtenhet,
dunkla aningar, listiga motanslag korsa
hvarandra på den mörka vinden. Gammal
hämd får aflopp genom ett lustigt spratt,
som skall gälda ett lyckadt skämt från fjor-
året. Tänk, hvad man gömt på mycket
och samlat på hög!
Tänk så många vandringar i den natten
mellan rummen! Tänk hvilka sammanstöt-
ningar i den mörka rymden kring de upp-
lysta kamrarne med deras slutna dörrar!
Och en vet jag, som har en alldeles sär-
skild sammansvärjning att föreslå en annan,
en som har rest hitut som vän och vill fara
bort en gång som kärasten far, ocb han
har inte minst trassel att få den ordnad,
kan jag tro. Ty det är ju inte allvarets
tid, det får bli en sammansvärjning på lek
och löje, en jullek i skämt och lustighet,
och ringen är bara en leksaksring, och hem-
ligheten är lätt att bära, med doft af pyrola
och daggblom i skogen, utan tidens tyngd
på sina vingar, som blott bära till fröjd
och föra till leenden och inte till tårar. —
Och utanför står blå himmel med otaliga
stjärnor, som se mot morgondagen med lugn
bidan, och mörka ligga skuggor invid län-
gor och stallar, och snön rister på sin sprö-
da klädnad af glimmande skare, när någon
vind vågar närma sig dess kalla skönhet.
Och så går julaftonen in, älskling, vår
första, och det sjunger i alla skogens granar
i ottans tidiga timme:
Du lyssnare, nu skall du höra vårt tal
och bära det in i ditt sinn’!
Nu susar det vind öfver dunge och dal,
våra själar klinga där in.
Nu skulle du lyfta oss in i din sal
och fästa på gren i gyllene ten
månghundrade stjärnors flammande sken!
Nu skall du förnimma vår mäktiga ro
och lyckans flygande flit
att timra och tälja din längtans bo,
när snön faller vilsen och hvit
till fäll öfver myrar och mader och mo.
Och på drömmarnes bro trår lätt din sko
med henne, som ung du skänkte din tro.
Lennart Hennings.
–––––––-*–––––––-■
Den bästa och elegantaste och därför
äfven mest spridda modejournalen här i landet är
Iduns Modetidning, hvilken utgifves i tvänne
olika upplagor, nämligen fjortondagsupplagan
med 2 och månadsupplagan med 1 n:r i månaden,
den förra till ett årspris af 5 kr., den senare 3 kr.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VII.
Några ord om uppfödandet af barn
under första lefnadsåret.
Af
Med. doktor Carl Flensburg.
(Forts. o. slut.)
Då halten af ägglmteämnen i komjölken är
mer än dubbelt så stor som kvinnomjölkens,
tvingas man för att få samma procent här-
af i mjölkblandningen att späda komjölken
med ungefär lika mycket vatten, en sak,
som emellertid har till följd, att fetthal-
ten i mjölkblandningen blir betydligt lägre
än den borde vara. Men ej nog härmed, de
ägghviteämnen, som förekomma i komjölken,
äro betydligt mera svårsmälta än motsvarande
beståndsdelar i kvinnomjölken, hvarför erfaren-
heten lärt oss, att det späda barnets mage un-
der första lefnadsmånaden fordrar en utspäd-
ning af komjölken, som är högre än den efter
tabellerna beräknade, då däremot barnet längre
fram utan svårighet tillgodogör sig komjölken
i ringare grad af förtunning. Jag anför här
de blandningsförhållanden, hvilka erfarenheten
visat vara lämpligast för de olika lefnadsmå-
naderna.
del komjölk
1 lefnadsveckan 1
2—4 lefnadsveckan X
2—3 lefnadsmånaden 1
4-5 » 4
6—7 • 2
8—9 » 8
delar vatten
Soekertillblandning under de 5 första månaderna
med 6 rågade teskedar till 1 liter af blandningen;
f. o. m. 6 t. o. m. 9 månaden tillsättes endast 4
teskedar på litern.
Efter nionde månadens slut gifves mjölken
ospädd.
Till spädning användes vanligt rent dricks-
vatten eller också ett afkok på hafre- eller
lcorngryn. Detta s. k. hafre- eller kornvatten
beredes sålunda; en struken matsked krossade
hafre- eller korngryn kokas 15 minuter (ej
längre) i en täckt kastrull, hvarefter grynen
frånsilas; detta tunna hafrevatten tillblandas
komjölken i stället för vanligt vatten och har
egenskapen att göra komjölkens svårlösliga ägg-
hviteämnen något lättlösligare för det späda
barnets magsafter.
För att skydda barnet för de föroreningar
och skadliga ämnen af alla slag (damm, bak-
terier m. m.), hvilka under mjölkningen, för-
varingen och transporten tillblandas komjölken,
måste dessa före användningen medels kok-
ning dödas och oskadliggöras. Förr brukade
man allmänt härför koka mjölken i öppen
kastrull; då emellertid mjölken genom detta
beredningssätt dels alltför mycket kokade in,
dels tämligen snart åter förorenades af damm
och annan orenlighet från luften, har man på
senare tider ganska allmänt öfvergått till det
s. k. Soxhletska förfaringssättet, hvars stora
fördel består däruti, att mjölken kokas på själfva
diflaskan och genom en isatt bomullspropp skyd-
das från vidare föroreningar från luften. Den
härtill nödvändiga apparaten var till en början
ganska dyr och kunde därför ej vinna någon
vidsträcktare spridning; genom professor Medins
försorg har emellertid den betydligt billigare
svenska diflaskeapparaten »Baby»* blifvit upp-
funnen, och kan densamma ej nog varmt re-
* Säljes på alla apotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
