Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 IDUN 1895
ORDANST
an af ingen Yar anad, "bland lappmarkens
Där på dimmornas dunbädd ban bvilar,
Medan berg-troll, bans trälar, mot bårdaste
Flitigt hYässa i tysthet bans pilar,
Dock, död var ban ej,
Den starke, åb nej,
Snart ut på sin härfärd ban ilar!
När belt sakta sig löser nr moderlig famn
Den gnidlockige Delling omsider
Ocb med tveksamma steg,blek om hyn som en håmn.
Öfver slumrande Tjanrerna skrider,
I skuggan af skyn
Bak urskogens bryn
Vindsvale mer tygeln ej lider.
Blott ett ögonblicks solglimt, så reser ban sig,
Klädd till bärnad i glänsande pansar,
Som ur tusende lurar han blåser till krig,
Ocb trollpilarne växa till lansar,
Skyn rodnar af barm
Kring stormjättens arm
Oeka hjärtan.
Skiss.
» 1/ an ni tänka er, vi få inte ha något
1 V främmande i kväll. Hon har gifvit
bägge jungfrurna lof att gå ut.»
Gärtrud var alldeles röd i ansiktet, när
hon strax efter frukosten kom inspringande
från köket med denna upprörande nyhet.
Hennes fjortonåriga blod svallade af .för-
bittring, och hon strök upp sitt kortklippta
cendréfärgade hår, så det stod som en tupé
öfver pannan.
Tom, hennes ett år yngre bror och Ester,
hennes två år yngre syster, hvilka sutto
vid salsbordet och njöto sin söndagsledighet
vid ett par rolighetsböcker, tittade npp med
öfverraskade och förbluffade miner.
Det var Matildadagen, bägge flickornas
namnsdag. De buro detta andra namn efter
sin aflidna mor, och det var liksom till
firande af hennes minne, som de varit vana
vid att den dagen alltid få bjuda ett par
vänner till sig, och Tom brukade också
passa på tillfället att taga hem någon af
sina bekanta, så att de skulle få »litet lif-
vadt».
»Äh, det är inte sant,» sade Tom. —
»Det vågar hon inte’ »
»Hon», det var husförestånderskan, hon
som skulle vara dem i mors ställe, men
som snarare blifvit deras gemensamma fien-
de. Det var hon, som körde stora flickorna
i säng klockan åtta om kvällarna, för att
sedan få läsa sina romaner i lugn och ro
inne hos sig.’ Det var hon, som stängde
in de minsta barnen, de sju och åttaåriga
smågossarne, som fångar i deras lilla trånga
rum, hvilket de nästan aldrig fingo lämna
annat än för skolan och middagsmåltiderna.
Det var hon, livars dåliga lynne satte fruk-
tan i hela huset, en fruktan så stark, att
den dref en till feghet och dumheter. Ja,
då Tom en gång gått och drumlat i en
vak, sprang, han hellre halfnaken på den
frusna stranden, medan de upphängda klä-
derna torkade, än han gick hem och tog
emot det stundande ovettet. Men det var
ändå hon, som stannat hos dem i fyra år
och skulle stanna fortfarande, ty hon la-
gade god mat åt deras far, visade alltid
honom och främmande ett huldt ansikte,
skötte hushållet med stor ordning och spar-
samhet och värderades högt af alla tanter
och släktingar.
»Vågar hon inte ! Jo, det gör hon
visst, det,» utbrast Gärtrud. »Och jag
vet nog, hvarför hon gjort det. Det är på
ren kitslighet, bara för vi inte direkt bad
henne om lof att få bjuda några till oss,
utan gick och bjöd dem ändå, för vi tog
det för gifvet. Men jag ska allt säga åt
pappa, jag.»
»Ja, men det är kanske bäst att tala
vid henne själf först,» tyckte både Ester
och Tom, som voro af ett fogligare och
vekare temperament än systern.
»Nåja, det kan jag väl göra.»
Och utan att betänka sig vidare, rusade
Gärtrud genom salongen och in i hushål-
lerskans rum, där hon med stram hållning
blef stående strax innanför dörren.
»Är det sant, att tant gifvit bägge
jungfrurna lof att gå ut, fastän vi ska ha
främmande i kväll?»
»Ska ni ha främmande i kväll,» frå-
gade fröken med sin oskyldigaste min, i
Den flätar fantastiska kransar.
A
J
v\
det hon satte sista hårnålen i sitt slätkam-
made, något gråsprängda hår. »Det vet
jag inte af.»
»Jo, det vet tant visst det, för fl.et
har vi haft hvart år på den här dagen.
Och för resten så hörde tant nog i går,
när vi talade om, att vi redan hade bjudit
Alma Runström och flickorna Brandt.»
»Ja, jag hörde ni talade om, att ni
hade bjudit eller skulle bjuda några till
någon dag. Men som ingen närmare in-
vigde mig i förtroendet, så ville jag inte
fråga. Och nu får ni skylla er själfva,
för jag har, som sagdt, gifvit jungfrurna lof
att gå ut.»
»Men vi har ju redan bjudit.»
»Nå, så får ni väl gå med återbud.»
Gärtrud stirrade sin motstånderska styft
i ansiktet.
»Kan inte tant låta jungfrurna få gå
ut en annan dag då?»
»Nej, jag bryter aldrig mina löften.»
Men nu var det slut med Gärtruds tåla-
mod. Hon såg ut som om hon varit fär-
—...................................................................... ■ t–––––––––- ––––
dig att flyga på den principfasta husföre-
stånderskan, som stod där och fästade sin
brosch i retsamt och majestätiskt lugn.
»Jag tror inte det finns någon elakare
människa i hela världen än tant,» hväste
Gärtrud. »Tant förstör hela vårt lif. Men
jag står inte ut. Jag ska be pappa att få
komma bort.»
»Det vill säga, att jag ska flytta, för
jag går hennes nåd i vägen. Nå ja, det
ska nog bli bra med det. Jag har pinats
länge nog med leda ungar. Var så god
och gå sin väg nu bara.»
Flickans ansikte hade strålat upp.
»Tack, håll ord bara, tant,» ropade hon
i dörren, som hon slängde igen med en
smäll för att skynda sig ut till syskonen
och tala om det lysande resultatet af sin
expedition.
Tant skulle flytta! Det var någonting
spännande intressant i denna husliga för-
ändring, och både Ester och Tom sågo för-
tjusta och beundrande upp till sin morska
syster, som drifvit sakerna till denna punkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
