Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 405
IDUN
Lik: en strömfors han störtar från branterna ner,
Utåt dalar, där skördarne mysa,
ii-llt till jorden han slår, allt förrissna man ser,
Yid hans vingrslag: strax blommorna frysa.
Fur’n, bräckt vid sin rot,
Nedfaller emot
Euiner; och mänskorna rysa!
Ändtligt hafvet han når, som låg: drömmande nyss.
I^eser irågfor till upprorisk yra,
JSTär de egg-as af klippornas skummiga kyss,
Ej sin lidelse mäkta de styra.
Med -srrålande brak
De storma mot vrak
Och sjunka med bördorna dyra!
På förstörelseverk han förslösar sin makt,
Blott förödelsens segrar han vinner.
Bäst han hejdlöst framilar från trakt och till trakt,
Han sin gräns dock på sistone hinner.
Där mattas han af,
Går osörjd i graf,
Och ingen vet, hvart han försvinner!
> C
<v
©****.,
(Illustratör: Carl Larson.)
MAfvA
i jm,
I Ar
h ’ aaU?
/"“TV
V
□!c:
»Men du ska få se hon ångrar sig,»
sade den skeptiske Tom, som kom ihåg
utgången af flere föregående konflikter.
Gärtrud teg och funderade ett tag.
»Jag ska tala med pappa, innan hon
hinner in,» sade hon.
Sagdt och gjordt. Ögonblicket därpå stod
hon inne hos sin far bredvid soffan, där
han satt och läste tidningar. Men då han
frågande såg upp, fann hon inga ord, utan
föll honom bara om halsen.
»Hvad är det, kära barn?»
Faderns hand strök smekande öfver hen-
nes hår, och denna vänlighet löste hennes
tungas band. Aldrig förr hade hon hittat
sådana uttryck för att klaga sin och sina
syskons nöd, den andliga hunger och törst
efter frihet och ömhet, hvari de lefde, och
hur de längtade att komma ur sitt tvång.
Fadern satt helt allvarsam. Så illa be-
ställdt hade han aldrig kunnat tänka sig
det var i huset. Han var ju också så säl-
lan hemma för att märka något, och freds-
älskande som han var, hade han en gång
för alla förbjudit allt skvaller från hvilket
håll det vara månde. Men nu kunde han
inte undgå att förstå, det något var på tok,
och han klappade sin lilla flicka på kinden
och lofvade beskedligt, att om nu fröken
verkligen kom och sade, att hon ville gå,
så skulle han inte öfvertala henne att stanna.
Det knäppte i dörrarna till korridoren
utanför.
Gärtrud sprang upp och smög sin väg,
tyst som en katt, så att hon ljudlöst var
ute i salen, just som en knackning hördes
på den motsatta dörren.
Allt för hederlig att lyssna satte hon sig
likväl på en stol så nära sin fars rum, att
hon kunde höra tonfallen af rösterna där-
inne, och Tom och Ester ställde sig bred-
vid henne.
Först hade husförestånderskan en lång
redogörelse att framföra i afbruten, kort
ton. Så ljöd faderns röst, frågande och
mild. Så forsatte hon att berätta med sti-
gande häftighet. Sedan yttrade fadern nå-
gonting i beklagande ton, hvilket framkal-
lade ett par små snyftningar och fram-
stötta ord från fröken. Så steg fadern upp
och gick öfver golfvet. Det föreföll, som
om han tagit henne i hand och med sorg-
sen stämma tackat henne för »den här ti-
den». Hon brast ut i ännu högre snyft-
ningar än förut, och bäst det var sprang
hon på dörren, som ledde ut till korrido-
ren.
De hörde henne gå in till sig och häf-
tigt läsa igen bägge dörrarna om sig. Sa-
kerna hade visst icke gestaltat sig så, som
hon väntat och trott.
Barnen sutto helt orörliga, och då de
slutligen började meddela hvarann sina iakt-
tagelser, hviskade de. Det var liksom nå-
gonting högtidligt i det där, att de verkli-
gen så plötsligt skulle bli af med den, som
härskat öfver dem med järnspira under
alla dessa år.
Fadern kom i dörren och vinkade in
Gärtrud.
»Ja, nu är det bestämdt, » sade han.
»Hon flyttar redan i morgon.»
Och som om han nu tyckte sig ha fått
I nog af husliga bekymmer för den dagen,
\ gick han suckande ut i tamburen, drog på
sig öfverrocken och begaf sig ut i staden.
Men de, som inte suckade, det var Gärt-
rud, hennes syskon och till och med jung-
frurna i köket, ty nyheten gick som en
löpeld huset rundt. Man skulle velat hop-
pa och dansa, men lade likväl grannlaga
band på sig och nöjde sig med att gå tyst
omkring med glänsande ögon och dryfta
och hviska om glada framtidsplaner.
Gärtrud tyckte emellertid, att hon kväf-
des i stillheten. Hon ville ut i fria luften
med sin glädje, och så gjorde hon sig
ärende med att gå och säga återbud till
de bjudna flickorna, för nu kunde det ju
i alla händelser inte bli något af med främ-
mandet i dag.
Det var, som om det kommit full vår i
luften, så friskt och härligt kändes det att
andas. Hennes gång blef så lätt. Hennes
tankar lingo flykt. Och de rörde sig alla
om, hur förändradt lifvet nu skulle bli för
dem, och hur gladt och trefligt hon skulle
göra hemmet för far och syskon.
Då hon kom igen, var det lika tyst om
inte tystare än förut i huset. Endast en
liten hostning hördes inifrån den hemkomne
faderns rum. Men ingen tycktes vara inne
hos honom. I salen fanns icke någon af
syskonen. Till och med smågossarne voro
försvunna ur sin kammare, och inte ens
Ester fanns i flickornas gemensamma rum.
Men dörren mellan detta och husförestån-
derskans stod öppen, och därinifrån hör-
des dämpade röster.
Gärtrud tittade in och fick se en syn,
som gjorde henne stel af förvåning.
I soffan satt fröken med Tom på den
ena och Ester på den andra sidan om sig.
I knäet hade hon den yngsta af smågos-
sarne, under det den andra stod bredvid
och stödde sig emot henne. Hon lutade
sitt hufvud mot Esters kind, medan hon
klappade Tom på handen, och hela säll-
skapet var upplöst i mer eller mindre stri-
da tårar.
»Gråt inte, mina små barn,» sade frö-
ken, i det hon själf skakade af snyft-
ningar. »Gråt inte, mina kära, små barn,
för jag får ju inte annat än hvad jag för-
tjänar. Jag är en elak människa . . . Ja,
jag vet det. . . Jag har ett så’nt svårt
lynne, ser ni . . . Men jag kan inte hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
