Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 IDUN 1895
0 ■mim
mm
underligt skygga och just som litet
skamsna ut, då de upptäckte systern.
Hon frågade dem tyst, hvad som stod
på, men fick intet svar. De följde bara
fadern i spåren, då han gick genom
salongen och in i frökens rum.
Då förstod Gärtrud plötsligt allt-
ihop. De bägge förrädarne hade
varit och bedt om nåd för »den
stackars, hemlösa tanten», och
nu gjordes allt godt och väl
igen därinne.
Hon greps af en mörk för-
tviflan, så häftig och oresonlig,
som endast ett barn kan kän-
na den. Hon brydde sig inte
ens om att skaffa sig bekräf-
telse på sina slutledningar,
utan flydde in i en aflägsen
skrubb, där hon gömde sig
i ett hörn. Att ha kämpat så tappert
och ändtligen trott sig fri, sig och de
andra! Och så känna sig omsluten af
slafveriet igen! Och det bara för ett par
enfaldiga barnungars skull! Hon bet sönder
sina läppar i raseri.
Först vid middagsbordet träffade hon den
församlade familjen. Det låg en stilla, mild
stämning i luften.Fadern berättade några
småtilldragelser utifrån världen, barnen
åto tyst och snällt, och tanten sade alltid
»lilla» Ester och »lilla» Tom, när hon bjöd
dem mera af rätterna, och då hon lade för
småbarnen af kakan, fingo de dubbla por-
tioner sylt. Där härskade en rent af idyl-
lisk frid, tills det med ens for en ond ande
i den hittills moltigande Gärtrud.
»Ska tant flytta i morgon eller inte?»
frågade hon, i det hon lyfte upp hufvudet.
Det lät skarpt, nästan fräckt. Alla syJ
skonen fingo på sig förskräckta miner. Tan-
ten knep ihop munnen och dröjdeemed
svaret. Det bief en pinsam paus. Men
så gaf fadern henne en lång, tillrättavisande
blick.
»Fröken stannar kvar hos oss,» sade-han.
Det gick en het rodnad öfver Gärtruds
ansikte. Hon kände så väl, hur både han
och de andra tyckte, att hon hade ett hårdt
och elakt hjärta, som kunde nännas att
vilja köra ut den stackars hemlösa tanten
på gatan.
Nå, de fingo tycka hvad de ville,
slöt sig åter inom sig själf och sade
ett ord åt någon på hela eftermiddagen.
Men i skymningen gick hon in till sina-
småbröder och satte sig att berätta sagor,
för dem. De kröpo intill henne, som fåj
ungar till sin mor. Det var en sällsp
lycka för dem att få sin ensamhet sking-
rad, och de ville inte tro, att klockan v§t
så mycket, då tanten vid half ått;
tiden kom in med lampan i hand och
deras påbredda smörgåsar på en tallrik.
Nu skulle gossarne äta och läg-
ga sig, sade hon. Om tjugu minu-
ter komme hon igen och toge ut lam-
pan. Och så tittade hon skarpt på
Gärtrud. Tillsägelsen åt gossarneinne-
bar äfven en befallning åt henne att
aflägsna sig.
»Jag ska ta ut lampan, när jag-
går,» sade Gärtrud kort.
De båda fienderna mätte hvarann
med blickarna. Men fröken, som
kände att hon för tillfället var den
svagaste, gick utan protest och kom
icke ens igen, då de tjugu minuterna
voro förbi.
»Kan du inte alltid sitta hos oss om
kvällarna,» frågade lilla Kurt, då systern
omsider kysste honom till godnatt och stop-
pade täcket omkring honom. Men han en-
visades inte länge med sin bön. Han visste
lika väl som Gärtrud, att tanten icke skulle
tåla, att hon tog sig af dem, och att sy-
stern måste begagna tiden för att läsa sina
läxor, ty lampan togs ju äfven ifrån henne.
Men han höll henne kvar om hals och om
arm denna enda kväll, som var deras, och
till sist hviskade han i hennes öra, så tyst,
att hon knappast hörde det:
»Vet du, jag tror . . . Jag tror det hade
varit bäst, om hon flyttat. »
Gärtrud lade sin kind emot hans, och
hennes tårar vätte den lilla kinden. Hen-
nes hårda hjärta, som i förmiddags icke
kunde vekna tillsammans med de andras,
gjorde det nu. Det blödde för dessa stac-
kars små moderlösa fångar, som måste
växa upp i mörker och ensamhet. Och hon
hade lika svårt att skiljas från dem, som
de från henne.
Men nu hördes steg i rummet bredvid
och så en bultning på dörren. Det var
signalen, att lampan skulle ut.
Hon måste resa sig och lämna två par
vakna ögon att stirra sig trötta i mörkret.
Anna Wahlenberg.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
m
det. Och jag har varit stygg mot er så
många, många gånger . . . Men någon gång
har jag väl också varit snäll . . . Säg, lilla
Kurt, någon gång har jag väl ändå varit
snäll . . .?»
»Ja-a flera gånger,» svarade lilla Kurt,
som satt i knäet och drog till med en
lång snyftning. Han tänkte på karamel-
lerna hon brukade sticka in till honom
ibland, då hon var vid godt humör och
hade gjort besparingar på hushållskassan.
Och Frans snyftade med, för han tänkte
också på karamellerna. Och Ester tänkte
på den gången fröken bjudit henne på tea-
tern, och Tom tänkte på den etsade fäll-
knifven han fått till julklapp. Och alle-
sammans klappade henne och snyftade.
Det var nog sant det, att hon ändå
varit snäll emellanåt.
»Håller ni verkligen en smula af er
stackars gamla, stygga tant,» frågade hon
och såg hvar och en särskildt i ögonen.
Det skulle varit sårande att säga nej,
och man kunde väl inte nännas att göra
henne ändå ledsnare, än hon var. Och så
svarades det »ja» från fyra små munnar.
»Och förlåter henne för hon har varit
så elak emot er?»
»Ja, ja, ja . . .»
Hon tryckte hela barnklungan i sina ar-
mar och grät värre än förut.
»I morgon har jag inte något hem
längre . . . Ska ni någon gång tänka på
er stackars, ensamma tant, som sitter och
längtar efter sina kära små barn ...»
Det bief en riktig konsert af snyftningar.
Till och med stora Tom lät sin manliga
värdighet fara och sökte efter sin näsduk.
Men då blef det för mycket för Gärtrud.
Hon förstod inte all denna i hast påkomna
ömhet å båda sidor, och hård till sinnes
lämnade hon sin utkiksplats för att slänga
sig ned vid en bok, som hon tvingade sig
att ägna uppmärksamhet.
Då och då kunde hon likväl inte låta
bli att lyssna efter rösterna därinne, och
bäst det var tyckte hon, att där blef så
märkvärdigt tyst. Endast ett par enstaka
ord från fröken och småbarnen trängde till
hennes öra. Hade Ester och Tom gått ut
andra vägen?
Hon skyndade sig ut i salen för att se,
om de voro där, men den var tom.
I detsamma öppnades emellertid dörren
från faderns rom, och han själf kom ut,
följd i procession af Ester och Tom, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
