Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 407
3ul i skogen.
Efter en folksägen.
t
ulaftonen var inne. Julstämning låg
öfver stad och land. Man växlade jul-
hälsningar och julönskningar. Hjärtat
var fullt, handen öppen, man gaf hvad man
kunde, man var glad. Släkt och vänner
samlades.
På herrgården gick det ståtligt till. Uppe
i salongen var julgranen tänd, och kring
densamma kretsade damer i snörda korsetter
och pudradt hår, uppvaktade af kavaljerer
med röda klackar och prydligt uppbundna
stångpiskor. De dansade i ring, de ordna-
de sig i sirliga menuetter. Man sade små
epigram om julens betydelse, såsom det
höfdes under upplysningens tidehvarf.
Men nere i köket flammade grenljusen
och tjänstfolket skämtade kring sina högar
af julbröd — stora staplar af olika slags
kakor. Här hade man andra åsikter, man
sjöng julpsalmer och lekte jullekar. I ladu-
gården hade man redan lagt för kreaturen
otröskad säd, och hästarne i stallet hade
rikligen blifvit undfägnade med hafre, och
på stallskullen ångade tomtens julgröt i en
prydlig skål.
Det var blott en af herrgårdens folk, som
med en viss oro följde visarens gång på
den gamla dalkarlsklockan. Det var Erik,
stalldrängen. Han var yngst af drängarne
och han hade en fästmö i torpet, djupt
inne i skogen.
»Kommer du julafton?» hade den gamle
farfadern sport, när de råkades vid guds-
tjänsten sista adventssöndagen, och Stinas
blå strålande ögon upprepade samma fråga
utan ord, men ändå med ett vältaligt till-
lägg, att hon längtade efter vännen.
Klockan slog tio gälla slag i köket, just
som gröten bars fram, och när den sedan
efterträddes af tårtan, var ytterligare en
halftimme liden. Klockan var nära elfva,
då Erik tog sin mössa och gick ut ur herr-
gårdsköket med de andra drängarne.
»Tänker du gå till Sjövik så sent på
kvällen?» sporde en af kamraterna.
Erik svarade blott med en niek.
»Men ute i skogen står det inte rätt till
om julnatten,» — kom det tvekande från
en gammal gubbe.
Erik gaf icke akt på varningen, han sade
godnatt åt kamraterna, tryckte sin mössa
fastare på hufvudet och gick. På morgo-
nen skulle han med blosset i handen stå
bak på släden, där Stina åkte med sin far-
far till julottan. Helt säkert skulle de sedan
komma först hem af allt kyrkfolket, ty till
våren skulle det blifva bröllop i det lilla
torpet, och Erik visste nog, hvilka starka
armar därefter skulle hjälpa till med skör-
den vid Sjövik. Och visst skulle sedan en
gladare tid randas för Stina, och visst skulle
nu gamle farfar få slå sig i ro på ålder-
domens dagar. Så tog Erik af från lands-
vägen inåt skogen.
Det var en kall vinternatt. Snön låg i
höga drifvor öfver barrträdens rötter och
nedtyngde grenarne. Månen lyste klar på
den djupblå himlen, och skuggorna från de
resliga stammarne lågo slumrande sida vid
sida på den mjuka hvita snön liksom i en
syskonsäng. Mellan grenarne blixtrade stjär-
norna fram likt himmelska julljus.
Så kom vinden. Sakta, liksom töfvande,
gled den in emellan skogens träd, och dessa
böjde sina hufvud och framsusade sin
hälsning till vinden och till den enslige
vandraren. Det var en suck, som talade
om längtan, och den fann genljud i Eriks
bröst. Obestämda känslor vaknade, under-
liga drömmar föresväfvade honom, där han
gick framåt den kända leden.
Nu flammade norrskenet upp. Röda och
gröna dansade dess flammor öfver himlen
och sände fantastiska dagrar i skimrande
bleka färger öfver den hvita snön. Men
hvad var det för en brokig fladdrande
tingest? Fjäril eller fågel? Den glimmade
som guld, den gnistrade som ädelstenar.
Den måste Erik fånga. — Där var den !
— Nej där! — Nej, nu var den försvunnen.
Men Erik kunde icke besluta sig för att
gå till Stina, utan att medföra denna under-
bara varelse, och han skyndade framåt.
Först tycktes det honom, som skymtade
dessa färger framför honom, men sedan såg
han ingenting vidare. Han drefs blott af
en underlig, obestämd längtan framåt. Han
glömde Stina, torpet, den stundande jul-
ottan. Han tänkte ingenting, men så ljödo
underbara toner för hans öron. Det lät
som en sång under jorden, men på samma
gång som ett sorlande vattensprång. Så
lade sig en dimma öfver skogen.
Erik visste icke mera, hvar han var, men
han kände hvarken trötthet eller oro. Han
liksom bars framåt, och så började det med
ens att ljusna. Den mark, han gick på,
var ej mera snöhöljd, ett fint grönt gräs be-
täckte den. Öfver hans hufvud hvälfde sig
trädens kronor, men det var icke längre en
nordisk barrskog. Det var träd med glän-
sande mörkgröna blad, med blommor i
brännande rödt och blått, och en berusande
vällukt fyllde luften.
Nu stannade Erik. Han stod vid ett
stängsel, hans händer vidrörde det. Det
var af en hvit, skimrande metall, som lik-
nade silfver. Det var ett fast, men genom-
skinligt gallerverk, som spärrade hans väg,
och inom denna inhägnad blommade en
trädgård af underbar fägring. Gyllene fruk-
ter tyngde träden, rubinröda bär skimrade
fram från buskarne, blommor af en aldrig
anad fägring prunkade där, hvita som snö
eller röda som blod. I träden sjöngo fåg-
lar, gnistrande i alla regnbågens färger, och
från den ena blomman till den andra fladd-
rade fjärilar, hvilkas färgprakt öfvergick all
beskrifning.
Midt i denna trädgård sände ett vatten-
språng upp en klar stråle i luften. En
klang som af fallande pärlor beledsagade
fågelsången. Nu höjde sig ur vattensprånget
ett kvinnligt väsen, vänare än en dröm.
Hon stod ett ögonblick stilla midt i vatten-
strålen, hvilken bildade liksom en slöja,
fallande ned omkring henne. Men därpå
slog hon med en rörelse, full af behag, till-
baka vattenslöjan, och hennes lilla fot trådde
marken. I samma ögonblick omgafs hon
af en skara varelser af samma hänförande
slag som hon själf, men hon var- dock den
vänaste. De voro alla klädda i genomskin-
liga dräkter af skiftande färger, som höljde
deras fagra lemmar, utan att dock dölja
dem. Deras hår var som spunnet guld,
deras ögon som stjärnor, och de lyfte sina.
- ’ %
3veas ftansar.
(Illustratör: D. Ljungdahl.)
dig, som trogen oss ammade opp
■d kraftig hälsa i själ och kropp
Och kärlek i modig barm!
Skam den, som sig vågar kalla dig arm,
När allas hjärtan och armar du har
Till skydd för kommande dar.
Hur än det brusar i tidernas flod,
Du rik och ärad skall stå, där du stod,
Så länge vårt hjärta slår.
Så länge vi andas, ej stormen dig når:
Med bröst och skuldror vi värja den af
Från dig, som lifvet oss gaf.
Vi slumrat alla som barn i ditt sköt,
När modersöm du till barmen oss slöt
I ro vid ditt hjärtas slag.
Så vilja vi bjuda dig trygghet en dag,
När pansarflottor i skären vi lagt
Till fredens väldiga vakt.
’Tritliiof Holmgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
