Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 1DUN 1895
hvita armar öfver sina hufvud och sväf-
vade i behagfulla dansar omkring i träd-
gården. Där de gingo fram, böjde sig knap-
past gräset, de stodo gungande på blommor-
nas kalkar, och de höjde sina röster och
sjöngo. Intet välljud på jorden kunde likna
deras säng, och vattenstrålen stannade i för-
tjusning och fåglarne tystnade.
Det förekom Erik, som stannade tiden på
samma sätt som vattenstrålen, och som
hade evigheten förflutit obemärkt, medan
han mättade sina ögon med denna under-
bara syn — —
I torpet brann julbrasan med mattadt
sken, grenljuset hade lång veke. Farfar
sof i sin säng, men Stina satt framför elden,
täljande timmarne. Emellanåt steg hon upp,
andades på rutan och tittade ut. Hon såg
ingen.
Hon öppnade sakta dörren och gick ut
på trappan. Skogen stod rundt omkring,
mörk, men smyckad med snögirlander,
hvilka glimmade i norrskenets flammor, ocli
vinden suckade sakta. Då gick en susning
genom skogen. Träd hviskade till träd,
men Stina förstod icke, hvad de sade.
Hon gick åter in, putsade grenljuset och
öppnade psalmboken. Hon bad, men Erik
kom icke.
Fram emot morgonen spände farfar den
skäckiga hästen för skrindan. Stina steg i
släden med tårar i ögonen, ingen stod på
meden med jirlbloss. Och så gick färden
genom skogen.
Nu hördes klockorna långt bort. Farfar
blottade sitt kala hufvud och bad en tyst
bön, och Stina upprepade halfhögt: »Ära
vare Gud i höjden och frid på jorden!»
Men skäcken trafvade fram genom skogen.
I en hast skyggade han och stannade. Han
ville ej gå fram. I snön låg en mörk skep-
nad. Man steg ur. Det var Erik — Erik
frusen till döds under den kalla julnatten.
Farfar och Stina lyfte honom i släden och
vände åter till Sjövik.
»Hvad han ser lycksalig ut, farfar!» sade
Stina och blickade på det stela ansiktet
framför sig, öfver hvilket de sista synernas
fägring bredt ett skimmer af hänförelse.
Och så höljde hon sitt ansikte och grät —
grät, som om hennes hjärta velat brista.
Stackars Stina! Du förstod icke, att det
var bäst så. Ty den som en gång blickat in
i trollens värld — honom kunna icke mer
jordens mör tillfredsställa.
Mathilda Lönnberg.
(Illustratör : Gerda Tirén.)
ooooooooooooooooooooooooo
>•;
gaa*
rys
Återfunnen.
Ka
”H "W
ÇerdaTïrer^
Tâ himmelens /äste en stjärna brann,
han höll henne kärast a/ alla.
£n natt i rymden hon plötsligt försvann -
mot jorden tycktes hon /alla.
»jVTin vackra stjärna, t\var ble/ du af?»
han o/ta med vemod tänkte,
när han såg h\ur djupt i blånande ha/
de andra gnistrande blänkte.
Så /ann han bland rosor i junikväll
en hvithylt och guldblond tärna,
på /öll det /rån gossens ögon som fjäll -
t\on var hans förlorade stjärna!
Öch sin arm han smög kring ett smidigt lif,
han kysste kinden, den mjälla.
»pitt namn — ditt namn, o, flicka, mig gif!» —
Tjon log och svarade: »Stella!»
Daniel Fallström.
(Illustratör: Gerda Tirén.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
